Jazzhands

Tillbaka, tillbaka och samma


Undantagsdagen var igår. En sådan måste man ha om och när man reser långt bort. Han var ledig, vi promenerade downtown och han följde lydigt och leende med in i alla affärerna jag gillar och saknat. Provsmakning av varm äppelcider i Williams-Sonoma, nya julstickers i hobbybutiken.

På torsdagskvällarna är det marknad på kvällen, lokala bönder säljer billiga grödor, stadens restauranger säljer street food och en och annan talang uppträder. Igår var det universitetets orkester och cheerleaders som höll på i en ände av marknaden och en soft tant i en den andra. Hon spelade discohits på playback medan hon sjöng för egen maskin, spelade gitarr och trumpet (!). I mitten någonstans spelade en ung förmåga elektrisk fiol.
Jag sov gott. På kemisk väg visserligen men hela natten, utan avbrott. Vaknade rätt tung i huvudet men annat är inte att vänta. Tog dessutom en av de tyngre tabletterna.

Nu är jag tillbaka på favoritcaféet. Som om ingen tid har gått. Det har det ju inte heller, ett halvår. Det är i mångt och mycket ingen tid alls. I andra avseenden svinlångt. Gick igenom garderoben och necessärer jag lämnat kvar här och inser att jag nu har en dubbel uppsättning av allt möjligt – linser, mellanrumsborstar och allt det andra man packar ned “för säkerhets skull”.

Jag beställer te i vanlig ordning, och kostar på mig en croissant. Just på det här caféet är de verkligen exceptionellt goda. Så oerhört krispiga på utsidan och så oerhört möra och mjuka inuti. Och stora såklart, eftersom detta är USA. Och ibland hatar jag detta land så mycket och ibland gör det mig så rörd. Såg The Florida Project på bio igår eftermiddag, en bra och stillsam film om den amerikanska underklassen. Den som står precis ett steg från att leva på gatan, den som lever på motell och därmed hamnar ytterligare ett steg bort från samhällets möjligheter eftersom de har ett hem men ändå inte. Det var en sorglig film som i mångt och mycket berättades utifrån barnets perspektiv. När filmen var slut skrattade folk i publiken och jag kände avsky. “Det här är ert land, för fan!”, tänkte jag instinktivt.
Jag hörde en farbror säga “What? That’s it?” som om han väntat sig ett lyckligare slut och en annan sa “Oh they’re so screwed” som om han pratade om ett busstreck och inte folks liv. Jag blev sur.

Men idag är jag tillbaka på caféet. Collegestudenter som hänger med huvudet över laptops. Tjejer har leggings och män har keps. Ibland kommer en hund. Och jag har tillåtelse nu att skriva på nytt. Jag lever Efter Dickpics. Lämnade med flaggan på topp ändå tycker jag, på söndag kommer en intervju med mig i SvD.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen