2. Alla tåg längs kusten ställdes in pga “mudslides” efter regnet. Runt 20 personer har dött till följd av dessa mudslides, det är en naturkatastrof. Jag åkte till tågstationen, väntade, väntade och väntade. Såg tågtiden uppdaters på en skylt utan mer information om vad som kunde väntas. Slutligen berättade en konduktör jag råkade haffa på stationen att alla tåg norröver, längs kusten, är inställda. Vid det laget gjorde mina tänder så obegripligt ont att jag tog in på första bästa (hyfsat dyra) hotell downtown. Ett vackert hotell, ett underbart hotellrum. Upplevde dubbelt lidande i att jag inte kunde njuta av min sista egna dag i LA och detta vackra rum med underbar utsikt av DTLA och skyline utan istället låg och kved och grät på sängen. Jävla fåfänga, aldrig mer. Dessutom är tänderna samma färg som innan. Jag ser i alla fall ingen skillnad. Förutom att tandköttet är sönderfrätt.

4. Tar mig ut på kvällen, till närmaste drugstore. Köper två olika sorters smärtstillande som jag tar direkt ute på gatan, sväljer med vatten. Köper en tandkräm för ilande tänder och stryker på tänderna också direkt på gatan. Börjar dregla och spotta som tokig. Tur att man är downtown, inte lika strikt där.

5. Nytt försök morgonen därpå. Ringer Amtrak som säger att endast ett tåg till kusten kommer att gå på hela dagen så bäst att ta sig till Amtrak nu genast! Ingen tid att förlora! Ska vi hålla en biljett åt dig?
Ja, säger jag och hämtar plånboken.

6. Rusar till stationen, eller i alla fall till tunnelbanan för att åka tre stationer till centralstationen där tågen går. Hittar inte plånboken, den är borta. Tömmer handväska och weekendbag på marken men den är borta. Minns att jag betalade tågbiljetten med plånboken när jag pratade i telefon i sängen… Gråtfärdig rusar jag tillbaka till hotellet. Eftersom jag redan checkat ut får någon security-person komma med mig upp. Jag hittar plånboken i sängen. Tar en bil till centralstationen i rusningstrafik. Springer mot stationen…för att få reda på att tåget är försenat, en och en halvtimme.

7. Väntar på stationen. Undviker eller försöker artigt avsluta samtal från medresenärer. Tanden gör för ont, jag vill bara vara ifred. Kommer med på tåget. Resan som vanligtvis tar 5,5 timmar tar 7 timmar. Jag äter ingenting, tanden gör för ont och förresten får jag bara äta “vit mat” och det finns föga vit mat på tåget. Bara hamburgare och ostbågar.