Det är faktiskt en grej, att man hamnar i otakt efter att ha haft ett besök, varit på en resa eller helt enkelt haft semester. Jag vet inte vad det finns för ord för det med post-semester-stress? Men det är inte stress, det är egentligen bara en process som handlar om att komma ikapp igen.
Betala några räkningar, hämta paket från posten, boka tvättid, svara på e-mail och läsa några dokument man lagt undan för tillfället.

Han åkte hem idag, det känns okej. Eller alltså, det är såklart trist och det känns annorlunda. Man vänjer sig så snabbt vid det ena eller det andra. Sällskap till frukost och inget sällskap till frukost. Men det är som det är, jag är lugn och kommer inte att känna oro i natt.

Däremot känner jag mig slut i hela kroppen. En sorts utandning – eller snarare utpustning – som kommer efter en ansträngning. Efter att ha lagt saker åt sidan, tänkt ett steg före varje dag (vilken buss blir bäst, vilken restaurang ligger närmast och kostar inte för mycket pengar och där vi inte varit förut, när ska jag säga till mamma att hon kan komma över…).
A föreslog träning och sedan middag vid halv åtta. Jag sa att jag tror inte jag pallar så sen träning och så sen middag. Han sa att okej, då skulle han försöka tidigare och okej, då kunde vi träna och äta en annan dag, eller bara äta.
Sen sa han “Vi ses där fem över sju?” och jag gick och väntade utanför gymmet och han utanför restaurangen…Kändes typiskt, en liten otakt där. Som måste kommas ikapp.

• Postad 2018-06-25
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None