Jazzhands

Kusten är klar

Då var jag tillbaka, och på en torsdag dessutom då marknaden på kvällen är i full gång. Det doftar sött av popcorn och chokladkakor. Grönkål kostar en dollar knippen och det är samma pris på jordgubbarna som alltid: tre dollar för en kartong, sju dollar för tre kartonger.

Jag orkar inte laga middag så jag går ned till tacostället runt hörnet som är omåttligt poppis (och av en enkel anledning: de är svingoda). Jag är hungrig och beställer alldeles för mycket take away. Medan jag väntar på att maten ska bli klar äter jag för många gratisnachos och blir så mätt att jag inte orkar äta berget av burritos jag betalat för när beställningen väl är klar.

Medan jag väntar ser jag ett perfekt college-par. Hon har midjelångt blond hår och en sån där liten näsa som alla perfekta collegetjejer har. Den som ser ut som en liten knapp mitt i ansiktet.
Hon har korta jeansshorts och en cheerleaders kropp. Hon har vacker hy och naturligt rosa läppar. Tänderna är raka och lika vita som ett Stimoroltuggummi.
Killen är lika perfekt, en atlets kropp och den typen av tjockt, brunt hår som dominerar i collegfilmer. Han har mörkblå chinosshorts och en grå collegetröja, när han ler ser jag att han också har kritvita tänder i en perfekt rad. De ser ut att vara castade. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur de träffades och blev ihop. Försöker tänka mig att jag är honom och ser henne för första gången. På en fest?
Jag har inga problem att föreställa mig själv vara henne och se honom. Han utstrålar ett självförtroende, både sexuellt och atletiskt (kanske är det samma sak) och ler charmigt. Jag spinner vidare i min dagdröm, på hur det hade varit att gå på universitetet här. Hade det varit som i filmer? Varför blir jag så glad av att se detta par? Antagligen för att de påminner mig om just en film.

Jag tar med mig beställningen hem, går upp för backen i den ljumma kvällssolen. Det är det här jag menar. Att resa och komma tillbaka. Att vara i en verklighet och ha den andra på avstånd, som en film. Sedan är jag här och Stockholm ter sig som fiktion. Jag är så lyckligt lottad att pendla mellan de två.

Etiketter None

  • Daniel, 11:31 am September 11, 2018:

    Om man faktiskt hade gått på de där parets gymnasieskola, är jag inte säker på att man hyst lika varma känslor för dom…

  • Jazzhands, 5:50 pm September 11, 2018:

    Nä, antagligen inte. Också det filmens och tv-seriernas fel?

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen