Walk tall baby, or don’t walk at all

Igår sköljde en sån där känsla över mig. Det känns banalt att kalla den lycka men jag vet inte varför det skulle vara banalt att vara lycklig, om än bara för en liten stund.
Jag gick hem från caféet som ligger lite längre bort. Jag gick längs längorna av rara små kusthus och kände den friska doften av gröna buskar och snart utblommad rododendron. Jag lyssnade på Springsteen i mina lurar och kände solen kittla näsborrarna.
Där var den, känslan. Snabb men intensiv. Och sedan följdes den av tacksamhet, att jag får känna lycka så här. Att jag får vara på den här platsen och göra precis detta – promenera i solskenet.
Och jag kände mig fri, det är den närmaste känsla jag kan greppa. Fri från mörker och depressioner och svarta hundar. Nu har jag ju inte haft mörker i mitt liv på ett tag men effekterna känns ändå. Lite som den som blivit rånad kastar blickar över axeln, lite som den lämnade sluter sina händer i skydd kring sitt hjärta. Det är inte så att mörkret är närvarande, för det är det inte. Men det finns, även om det håller sig borta.
Och allt detta rymdes i lyckan och tacksamheten under den enda lilla stunden i solen.

Boxning och burritos