Namaste

Fortsätter hardcore-yogan med barre och sculpt och power flow. Allt med peppande namn. Mycket namaste.
Ogillar att se mig i spegeln. Svårt att undvika när hela väggen är spegelvägg som i en danssal. Jovisst, en eller annan gång har det hjälpt att se mig själv utföra rörelserna och korrigera ryggen som ska vara rak eller benen som ska högre upp.
Men för det mesta undviker jag det. Jag vet att jag är helt okoordinerad. Jag ser det som en del av defekten i min hjärna som är oerhört svag på området lokalsinne/hitta vägen och liknande. Säger instruktören “åt höger” eller “vänstra benet” så är det inte sällan jag gör precis tvärtom.
Jag har accepterat detta. Men vill inte se det i en spegel.
Jag vill heller inte se mina lår och mina armar. Jag är allt som oftast okej med dem, men det är svårare när det finns andra närvarande att jämföra med.
“Vad handlar det här om”, frågade han lite skämtsamt. Jag berättade att jag gått på två gruppträningar på en dag. “Är det fåfänga?”.
“Nej, det är inte fåfänga”, sa jag. “Det är lika delar hälsa som att känna att man inte gett upp riktigt, riktigt ännu.”

Och förresten börjar en ny grej denna vecka, en kulturspaning varje fredag i Aftonbladets kulturbilaga FemPlus. Roligaste uppdraget jag har just nu.