Sista veckan

Jag har ju älskat att gå till jobbet (även om de tidiga morgnarna känns som om det strider mot hela min natur). Det är en vecka och ett avsnitt kvar och jag känner mig mör.

Från denna näst sista vecka har det känts. Luften som går ur efter att man spurtat, hållit tempo. Jag har känt mig mer trött, mer svårstartad (inte bara på morgonen).
Det är ett fantastiskt jobb men jag tror inte jag är rätt person på rätt plats trots allt. Jag är en kuf, jag jobbar hemma och själv. På SVT-kontoret är folk så öppna, närvarande. Jag blir förlägen och kufig och välter ned någon skylt och spiller kaksmulor över tröjan och kommer inte på en enda smart grej att säga. Eller snarare skriva.

Som en kraft, Hainerkraften. Den försvinner när andra är närvarande.

Såg superhjältefilmen Shazam! förresten. Så oerhört mäktigt att se min kompis Lotta i en roll, att veta att hennes man David regisserat. En superhjältefilm! DC Comics! En äkta superhjälte med andra ord.
Jag satt där rörd, ute i publikhavet. Eller nej, jag satt på andra raden som jag brukar. Men ändå, bion var fullsatt.
Hur som helst, jag satt där och var rörd. Jag avundades inte David som stod på scen och tog emot applåderna, inte heller Lotta som reste sig upp och fick fansens kärlek. Jag kände såklart glädje och en viss mån stolthet. Men de jag avundades var namnen på alla de involverade i filmen. Och att de fick vara med och skapa. Och att Lotta och David får göra det de älskar mest.