Jazzhands

Budskapet går (inte) fram

Vore det inte så tråkigt och sorgligt så skulle jag skratta.

Jo, den där drömmen jag haft om pappa i över tio år nu, den där han måste ge sig av på något uppdrag som han (och jag) vet att han inte kommer att komma tillbaka från.
Det har varit många varianter genom åren: ned till “havets botten” utan dykarutrustning är den vanligaste versioner. Säkert finns det tolkningar att göra kring just vatten och det undermedvetna men vi skiter i det.
I drömmen försöker jag alltid att övertala honom om att tacka nej, att inte gå. Först med logiska resonemang (“Du kan dö”), sedan mer och mer vädjande. Men han går ju alltid i alla fall och i drömmen vet jag att vi aldrig ses mer. Precis som i verkligheten.

I natt drömde jag en annan variant, en ny version på exakt samma tema. Min hjärna har slut på manus, samma story som ska bearbetas om och om igen fast i ny tappning bara. Det är som hjälteresan, ursprungsmanuset och konflikten.

I denna nya variant har jag spårat pappa som befinner sig på en hemlig, oåtkomlig adress. Jag får tag på någon som kan ge mig numret dit men vårt samtal bryts gång på gång innan jag får alla fullständiga siffror.

Till alla som undrar om döden och som undrar om sorg:
Förtvivlan försvinner först, sorgen tar längre tid. Först försvinner den bara fläckvis, sedan bleknar färgen. Sedan försvinner den helt.
Men saknaden försvinner aldrig.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen