Soliga dagar under molnet

Tyvärr har jag ramlat ned i ett sånt där tillstånd igen där jag undviker människor, även de jag känner och gillar, och vrider mina händer och fingrar när jag behöver prata med någon. Som i mataffären.

Kommer ingenstans med manus. Men det beror inte på att jag inte vet vart jag ska utan för att jag har lite svagt med pengar just nu efter en sommar som var skral på jobb. Så jag behöver jobba och hyran kommer förstås före bokmanus. Som ständigt skjuts åt sidan.
Men grejen med att skjuta manus åt sidan är att det försvinner, det blir avlägset och blekt. Det är som med alla andra diffusa färskvaror som motion och kärlek. Det måste underhållas. Och just nu försvinner manuset i fjärran, mer och mer avlägset.
Detta stör mig eftersom ämnet och subjektet är långt ifrån avlägset för mig. Men när jag sedan sätter mig med manuset framför mig är startsträckan så lång. “Vart var jag nu”. Kommer ingenstans.
Som sagt.

Och sedan tar det sig samma uttryck ute i den fysiska världen: jag blir sur och introvert och skyr folk. Även de jag känner och tycker om.