Ens rätta jag

Jag sprang igår. Jag hade linne och shorts, två plagg jag annars alltid generas över att bära. Två plagg som gör mig självmedveten och får mig att tänka på hur mina överarmar och lår ser ut. Skvalpar de? Tänker folk “oj, hade jag sådana överarmar så skulle jag göra någonting åt dem”.

Jag sprang igår och gladdes åt de små framgångarna. Visserligen sprang jag bara fyra kilometer men jag sprang aningen, aningen snabbare. Än vad? Än mig själv,

De små framgångarna. Jag minns en krönika för länge sedan av Linna Johansson (hon är så bra!) som handlade om doping och där hon uttryckte en förståelse för de professionella idrottsmänniskor som dopar sig. Det handlar inte om att springa supersuperfortare utan att orka lite till, den lilla sekunden snabbare, de tio metrarna.

Just den lilla sekunden, de tio metrarna betyder någonting när man tävlar mot sig själv.

Apropå tävla mot sig själv försökte jag på ett amatörigt sätt quizza min kompis K. Hon tycker om att shoppa, jag tycker om att shoppa. Hon, liksom jag, kan kämpa mellan en absolut och reell miljömedvetenhet och tänka att allt går åt helvete, jag kan inte hålla på och shoppa medan världen brinner och den andra ytterligheten som är shoppingen som den omedelbara tillfredsställelsen.

I vilket fall som helst så försökte jag på ett amatörigt sätt hävda att vi ska gå till botten med shoppingens själva kärna. Varför shoppar man, vad är det man får ut? Och nu menar jag shopping som i okynnesshopping, allt utöver det nödvändigaste.

Vem tävlar man mot när man shoppar? Sig själv? Andra? Och i så fall, vad vinner man. Ja, ni fattar tankegången. Den är inte supersvår eller superintellektuell. Jag medger detta.

Är det fåfänga?
Nej, det är att ikläda sig och omge sig av allt det som får ens innersta jag att träda fram, menade K. Och jag fattar precis vad hon menar.

När jag sprang igår tänkte jag att kanske linne och shorts är det som, i alla fall i just denna stund, är det som mitt innersta jag ska ha på mig. För att träda fram.