Jag är naturligtvis inte ensam i att gå omkring och leta symptom. Behöver jag inte snyta mig oftare än vanligt?
Men på senare tid har jag sållat mig till en annan grupp – de som ser någonting spännande och vackert i den frivilliga isoleringen. Jag ger mig av på promenader på hyfsat folktomma gator, jag går på bio. Igår såg jag om Emma (den är ljuvlig, här är min recension). Min misstanke sa mig att biografen borde vara den säkraste platsen att vara på – för att den inte är det. Alltså, för att en biograf är en plats där många samlas för en gemensam upplevelse så borde det vara en plats man flyr. Alltså är den säker.
Jag hade rätt, det var bara jag och två till i hela salongen. Oceaner av utrymme mellan oss enstöringbesökare, minst tre, fyra rader. Det stod inte ens någon i dörren för att kolla våra biljetter. När jag kom ut ur salongen hade Filmstaden gått ut med ett meddelande om att man stänger stadens alla biografer. Allt påminner mig om den där drömmen/den skrämmande dagdrömmen de flesta av oss någon gång har som små: att vi blir ensamma kvar i en öde stad, ett öde land. Först blir vi skrämda och förvirrade, sedan superglada. Barnet i dagdrömsscenariot går till godisaffären eller leksaksbutiken och släpper alla hämningar.
Kanske gjorde jag samma sak igår, som gick på bio. Sedan gymmet, lyfte 58 kilo i marklyft. Gick hem och kände mig oövervinnerlig. Den farligaste känslan av alla. Den vuxna dagdrömmen.

• Postad 2020-03-18
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None