Stagnation

Ja, nu har det gått över ett år sedan vi sågs sist. Fotbollskillen och jag alltså. Jag märker att han är mer lättirriterad än tidigare. Det har han i och för sig varit ett tag. Jag har överseende, i alla fall till en viss gräns. Kalifornien är i total lockdown, allt är stängt, alla har mask och ingenting händer. Man ombeds hålla sig inne, han träffar absolut ingen.
Jag har alltså överseende, som sagt. Till en viss gräns.

Mitt liv tycks sig fartfyllt i jämförelse. Ibland är det trist att bli påmind om det, att bli jämförd och inse att man står still. I det här fallet är det inte jag som står still.
Men förhållandet står still.

Vad består förhållandet av? Svårt att säga. En expert skulle säkert peka på att gemensamma upplevelser är viktiga och formande. Ärlighet, närhet. Allt det där som stagnerar nu.
Jag tänker på arméfruar och sjömansfruar. Går det år eller månader innan de träffar makarna och makorna igen? Men det känns som en skillnad, där ligger något personligt val i grunden. Jag väljer att resa till sjöss i ett halvår (som min pappa gjorde). Och så vidare. Jag har inte valt detta.

Men jag är inte alltigenom förtvivlad eller otacksam. Jag kan stilla mitt dåliga flygsamvete lite, lite, lite grann. Jag kan vara med marsvinen och slippa drabbas av det enormt dåliga samvetet som kommer av att lämna bort dem. Om än tillfälligt. Men det vet de inte om. Vet de ens att jag sviker dem? Det bryr jag mig inte om för chansen att de känner så överskuggar allt vid det tillfället.

Jag sover dåligt. Det är ingen nyhet. Att jag är en klyscha är kanske en annan: tränat i genomsnitt 3,2 ggr/v sedan nyår. Statistiskt sett håller det väl fyra, fem veckor till.