Juli

Så här har jag gjort nu. Jag har rest bort för att skriva, bara skriva. Verkligen bara skriva (och lite läsa). Jag försöker att inte vara online (lättare sagt än gjort men försöker). Till exempel tar jag inte mobilen med mig till köksbordet när jag äter frukost, jag kollar inte mail under dagen och så vidare.
Jag får för mig att jag städar upp lite i kanalen mellan intryck och tankar. Så att det blir enklare att fokusera enbart på att skriva, att det bara är de tankarna som får frodas just nu.
Hur går det? Det går ganska bra. Hittills, under en veckas tid, har jag egentligen bara satt strukturen, som är svår för det jag vill berätta. Jag har kanske 60-70 sidor klara (då ska man veta att jag slängt runt 10 sidor) som jag dels flyttat runt (hur ska detta berättas?) och dels renskrivit, strukit, skrivit om.
Man får försöka att inte hålla på för mycket med finlir i ett så tidig stadium för då är risken att alltid hamnar i papperskorgen. Allt låter billigt, slaskigt och sentimentalt. Är det två saker jag verkligen avskyr är det sentimentalitet, i synnerhet falsk sådan, och pretentioner. Det sistnämnda tror jag inte att jag lider av (eller? vet man att man är pretentiös om man är det? Den dumme vet ju inte att hen är dum). Sentimentalitet hoppas jag att jag har en utvecklad detektor för. Om inte annat för att jag tycker så illa om det. När människor skriver påhittad sentimentalitet, som att förlora kära i en bilolycka eller liknande, är mitt värsta.
Nå!
Det måste bli balanserat eftersom berättelsen jag skriver har ett visst mått av sorg och melankoli. Jag ser, som så ofta, till skrividoler som John Irving och Nick Hornby för att påminnas om att humor inte måste ta ned det sorgliga. Jag ser också till min favorit (allas favorit?) Julian Barnes som inte heller skyr det intellektuella. Man kan vara intellektuell kring sorg också. Ibland är jag det kanske för mycket, försöker närma mig den som en vetenskapsperson eller klinisk psykolog. Men men.
Till syvende och sist ser jag till min absoluta skrivförebild Truman Capote som lär mig att man egentligen bara ska skriva rakt upp och ned. Det är förstås den allra svåraste konsten men den man bör aspirera till, den alla bör aspirera till. Tänker på honom när det kliar i fingrarna och jag vill kasta allt jag skrivit under dagen. Men också hans berömda “That’s not writing, that’s typing”. Den fina skillnaden däremellan.
Så därför: minimalt med Internet och sociala media och allt det där. Ett försök att återanknyta till den som finns därinne.