Jazzhands

Better days ahead

En sån där dag som börjar med en liten justering mot Det Som Inte Känns Bra och sedan händer det ena och sedan det andra som knuffar mig ännu mer i den riktningen och sedan sitter man där och har en dålig dag.

Så är det. En dålig dag. Jag skriver detta därför att jag vill se tillbaka på detta inlägg om ett par dagar och tänka, då hade jag en dålig dag. Det var då.

Den dåliga dagen är egentligen inte så dålig. Jag tränade i en upphettad studio, så där så man svettas kopiöst. Jag hade kunnat känna mig stark och duktig, precis som instruktören skrek åt oss att vi borde känna oss, men jag kunde bara se mig själv i spegeln och inte vara nöjd med spegelbilden. Det är så dumt, så trivialt. Och så lätt.

Jag slank in på ett pass igen en timme senare och gjorde plankor och armhävningar och squats. Allt jag kunde tänka var “varför syns det inga resultat”, när jag har synliga resultat på min kropp, bara inte de resultat jag vill ha. Ingen platt mage men antydningen till något definierade magmuskler kring revbenen. Inga superslanka armar men muskler nog att lyfta tyngre och tyngre vikter.

Den dåliga dagen fortsatte när jag frågade fotbollskillen om vi inte kunde se en konsert i LA och han svarade aldrig i livet. Han har det som grej, att säga aldrig i livet överdramatiskt till saker jag föreslår. Det är svårt att förklara men det är någon slags tröttsam och tråkig gimmick han har. Han vet att det driver mig till vansinne men varje gång jag säger åt honom att sluta säga nej till allt så säger han antingen att han bara skojar eller att jag överdriver min reaktion och så blir han sur på mig istället.

Jag gör misstag i jobbet, läser att en text ska vara 1300 tecken när den i själva verket ska vara 3000 tecken. Redaktören skriver och undrar varför texten är så vansinnigt kort.

I mitt andra jobb, som researcher, blandar jag ihop datum och förvirrar alla inblandade.

Ibland blir det så här, jag vet. Man “vaknar på fel sida” eller är helt enkelt extra mottaglig för fel och kritig och suger åt sig som en tvättsvamp.

Jag tänker på Bruce Springsteens “Better days” och tänker att ibland är det tvärtom. Han sjunger “These are better days” och det är en rättfram låt om att mycket i livet är trist (“But it’s a sad man my friend who’s livin’ in his own skin and can’t stand the company”) men ibland kommer better days.
För mig är det tvärtom, mycket i livet är ganska fint faktiskt, men these are worse days.

Sedan tänker jag på något min terapeut säger ständigt och jämt, att det krävs övning att bryta mönster. Har man, som jag, ingen vana att uttrycka vrede utan istället agerar diplomatiskt och med förståelse för alla inblandade även om den inblandade och arga är jag själv, så måste man öva på att uttrycka vreden.

Det jag tänker på, med tanke på Denna Dåliga Dag och all träning är att med den fysiska träningen så gäller också återhämtning. Man tränar, man tar ut sig och så måste man låta kroppen återhämta sig.

Det är jag dålig på, återhämtningen.
Och jag säger till terapeuten att det borde gälla också för annan träning. Den psykiska träningen. Att efter skällandet, tillkännagivandet av besvikelsen och vreden, så borde det beredas rum för återhämtningen. Där man inte grämer sig över vad som sagts eller analyserar vad man just gjort eller känner ånger och oro. Utan enbart ger plats för återhämtningen, en vila för känslorna.

Men jag är ju inte särskilt bra på fysisk återhämtning, som sagt.
Ännu sämre, tycks det, på psykisk.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen