Återfall

Nej, nu klarar jag inte det här längre. Stå ut, stå ut! Det finns inget annat sätt! Stå ut!

Gör det verkligen inte det? Är lidandet det enda sättet?
Ja, säger terapeuten. Det är det enda sättet. Stå ut, stå ut! Annars faller du tillbaka på bekanta mönster (rusa tillbaka, kasta sig in i annat direkt, ta en massa piller och domna bort). Bara för att de känns trygga och bekanta, inte för att de är bra.

Jag kan inte så ut. Jag tar så många olika piller att jag klarvaken klockan två på natten ringer vårdupplysningen för att fråga om jag kan ta ett piller till eller om hjärtat stannar då. En sjuksköterska med behaglig röst säger (som vanligt) att det kan hon inte svara på, det får hon helt enkelt inte svara på. Det måste en läkare svara på. Jag påpekar att det är svårt att få tag på en läkare att konsultera klockan två på natten och hon frågar “men vad har läkaren skrivit på doseringen?” och jag påpekar, igen, att doseringen är jag inte oroad över utan blandningen med de andra tabletterna jag har tagit.

Men hon kan inte svara på det. Hon får helt enkelt inte svara på det. “Så om du kan, så försök sova nu”.

Men jag kan inte sova. Ångesten känns så stark att jag känner hjärtat pumpa, högt och snabbt, och jag försöker att andas, att göra djupandningar och övningar men det är svårt när man också gråter.

Jag tar upp ett av djuren, kramar honom tätt intill mig i sängen. Hans vita, lena, fluffiga päls. Jag ser hans stora öppna ögon i mörkret. Det här går inte, det här går inte.

Stå ut, stå ut.