Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.

Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.

• Postad 2022-06-02
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None