Det omöjliga inlägget

Vilket svårt inlägg att skriva. Vilken svår tid. Vilken svår sommar.

För en vecka sedan åkte vi till veterinären, Figge hade fått ett litet höstrå i ögat. Jag fick ut det men ögat var rött, det kan ju bli skador på hornhinnan och man behöver droppa med antibiotika. Väl där upptäckte veterinären en klump nere vi ljumsken på honom. Jag blev chockad, inget jag hade märkt. När kom den?

Figge har haft en tumör förut, när han var fyra. Den opererades bort men tyvärr visade det sig att den var elakartad. Den har alltid legat och spökat, den har alltid funnits som ett hot. Att den skulle hunnit få fäste, att den skulle komma tillbaka och sluka hans liv inifrån.

Nu är den här.

Veterinären säger att allt tyder på att den är elakartad – stället den sitter på, tumörens form – och ger honom några veckor kvar att leva. Det är prognosen. Han kanske kan få en bit av en fin sommar men inte mer.

Man vill inte operera, han är för gammal. Han kanske inte klarar narkosen, han kan komma att få svårt med läkningen efteråt om han klarar sig. Man avråder.

Det är svårt att förklara vad det där djuret betyder för mig. Jag märker att vissa vänner inte förstår. De säger förnuftiga saker. De säger inte “det är ju bara ett husdjur” eller så (för då vore de nog inte mina vänner) men de säger saker som att naturen ska ha sin gång (vilket jag motsätter mig för om “naturen” hade haft sin gång hade han ju varit död för två och ett halvt år sedan när han tog bort första tumören).

Jag vet givetvis att Figges liv är tidsbegränsat. Jag har alltid vetat det. Men det är en sak att veta det i teorin och en annan i praktiken.
Vi vet att våra föräldrar ska dö. Det är en väldigt skillnad på det och att faktiskt förlora en förälder.

Förra veckan fick jag ett val – att operera eller inte.
Att operera med risk att han inte klarar sig.
Att inte operera med risk att tumören utvecklar sig och dödar honom.

Jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta.
Jag hade ganska så bestämt mig för att inte utsätta honom för operationen och hoppas på att tumören är godartad.
Också här tänker jag att det är en sak att veta att deras liv är tidsbegränsade, en helt annan när ett beslut om hans livsmöjligheter vilar i mina händer.

Men under besöket idag försvann den förhoppningen. Den är med största sannolikhet elakartad och har redan satt igång att döda honom. Operationen är utesluten. Kanske är det en viss lättnad att beslutet inte behövde bli mitt men jag vet inte. Jag har tagit två Sobril så jag kan inte avgöra.

Jag önskar att jag trodde på reinkarnation. Jag önskar att jag trodde på en himmel där alla levande varelser möts igen. Igår kväll övervägde jag att be. Men till vem? Jag tror inte på någon Gud, det ter sig helt absurt för mig. Så därför hade det varit hyckleri att be till en Gud bara i denna yttersta stund.
Och samtidigt, paradoxalt nog, känner jag skuld. Har jag verkligen gjort allt för Figge? Varför har jag rest bort och lämnat dem? Förra året var jag borta från dem i åtta veckor sammanlagt. Sammantaget säkert ett halvår.
Jag borde tagit ut dem mer, borde, borde.

Detta är normala men destruktiva och menlösa tankar. Det vet jag. Men vad ska jag göra åt det?

Figge lever i nuet. Det gör Alf med. Men jag undrar om inte Alf känner någonting på sig, han vill vara nära sin pappa mer än vanligt. Lägger sig bredvid honom, lägger sig med huvudet mitt emot sin pappas huvud. Som för att se honom, se att han är där. Precis som jag gör, sticker ned huvudet i buren och tänker i detta ögonblick, i detta ögonblick, i detta ögonblick är han ännu hos mig.

Och han är mitt allt.