Jag vet att detta hänt mig förut, jag ska försöka förklara känslan. Det som händer är egentligen, rent konkret, bara att jag plötsligt upplever en person som attraktiv fast jag aldrig tyckt det förut. Sådant händer nog alla. Tror jag?

För mig händer det verkligen inte ofta. Jag vet att det hände då och då på högstadiet och gymnasiet men då kunde man ju inte lita på en enda känsla eller impuls i hela kroppen, totalt hormonstyrd. Alltid hade man någon topplista över favoritkillar Just För Stunden. Eller i alla fall för veckan. Månaden. Räknas inte.

I vuxen ålder har det hänt men utan särskilt bra resultat. Har träffat någon i mitt tycke alldaglig person, eller bara ointressant. Någon som är för nervös, någon som inte vågar tycka någonting alls och därmed förblir grå.
Men så säger han någonting, gör en gest eller vad det nu kan vara. Och det känns som när man är hos optikern och provar nya glasögon och plötsligt sätter optikern i precis rätt glas och man ser bokstäverna på tavlan, eller bilden av en lada långt upp på en grusväg eller vad det nu är.

Så känns det.

Men det var länge sedan. Tur det. För vändningarna tidigare i mitt liv har inte varit bra. Jag har lurats. Något har sagts, ibland något så generande trivialt som en komplimang, och genast har jag en ny styrka i glasögonen.

Men det som skedde igår är märkligare. En kille jag sett på gymmet hundratals gånger genom åren. Kanske senaste två, tre åren? Två i alla fall.
På samma pass, samma lokal. En blinkning och han ser annorlunda ut. Vad är det för vuxenhormoner som spelar ett spratt nu då?

Vi har utväxlat några ord. Jag säger alltid idiotgrejer om träning, eftersom vi är i en träningslokal och har ingenting annat gemensamt (vad vi vet) annat än att vi råkar gå till samma träningslokal och på samma pass.
Det är som att matcha med någon på Tinder och försöka hitta minsta, gemensamma nämnare för att inleda ett samtal. “Går du också hit?”.

Men kanske är det det som är grejen. Varför blir man inte mer nyfiken på folk man ser på gymmet egentligen? Jag har inte sett mer än ett par, tre stycken av de jag känner därifrån ute i den civila världen. Utan företagströjor, shorts och tajts. Utan hästsvansar och svettiga pannor.
Ingen där har heller sett mig i utsläppt hår och jeans. Att frammana en bild av mig, ge ett signalement till polisen, skulle bli ganska snävt och missvisande: “Hon har svarta tajts, hög hästsvans och vi vet inte hur långt hår hon har, det är svårt att säga. Vi tror att hon ofta svettas mycket och hon har en konstig, hög röst och verkar inte så social. Hon står alltid i det där hörnet när vi värmer upp”.

Egentligen borde man kunna projicera vad som helst på mig. Och jag på alla andra. Vissa är gnälliga, vissa är disciplinerade. Vissa verkar ha en känsla för att peppa och hjälpa till, hämta slambollar från gymmet in i salen och sedan bära bort dem. Om jag ville kunde jag säkert konstruera fram en personlighetsprofil ur detta.

Är det det jag gjort? Såg jag plötsligt en ödmjukhet och ett öppet socialt spel hos den här killen jag sett många gånger förut och aldrig ägnat en tanke? Vad hände? Är det något med den fysiska miljön? Kroppen i fokus, muskler som flexas? Men det gäller ju i så fall inte bara han utan alla som är där.

Ja, inte vet jag. Jag vet bara att plötsligt fick jag ny skärpa i glasen och jag kom på mig själv med att stirra under nedvarvningen och stretchen. Detta chockade mig till den milda grad att jag lämnade gymmet så raskt jag kunde efter passet.

Herregud.

• Postad 2022-07-30
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None