Det är såklart inte ovanligt. Alla har vi känslan av att vara bluffmakare då och då. Att känna att vi inte har någon aning om vad vi håller på med, att det bara är en tidsfråga innan vi blir genomskådade. Att bakom någon halvproffsig fasad döljer sig en medelmåttig wannabe. Eller posör.

Den karriärexistentiella krisen kommer då och då och senaste veckan har den drabbat mig igen. Det spelar ingen roll det där med “så känner alla ibland” för en stor del av oss är ju faktiskt medelmåttor. Inte bara känner det så. Alla kan ju inte vara bäst eller ens bra på det vi gör. Helt orimligt.

Jag blir ombedd att kommentera en filmhändelse och jag tänker “Vad fan vet jag om den saken?”. “Varför tror de att jag kan någonting om detta, att min eventuella halvbakade åsikt är något att ha?”. Sedan tänker jag att de nog tror det för att jag bluffat på rätt så bra hittills. Allt är ett risktagande.

Har ifrågasatt så mycket nu. Läst så bra artiklar och tänkt “så bra blir jag aldrig”. Det är inte självömkande, jag tror det är nyttigt att stanna upp ganska ofta och fråga “håller det här?”. Men det är trist och oroande och jobbigt när svaret lutar åt ett nej.

Det var länge sedan jag blev nöjd med någonting. Alltså, nöjd med en text eller en tv-insats eller för all del någon insats som God Vän eller Bra Person. Ändå försöker jag förstås att vara en God Vän och en Bra Person närhelst jag kan. Och kanske, om man vill vara optimistisk, är det en del av att vara en God Vän eller Bra Person att man inte ska känna sig nöjd med sina insatser som sådan. För då kanske man är en Självgod Person, snarare.

Inte ens det här inlägget är jag nöjd med.

• Postad 2022-09-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None