Kaleidoskop

Dagar som dessa. Samma liv, samma vardag, samma utsikt genom köksfönstret. Ändå känns ingenting detsamma.

Igår var vi hos veterinären, jag och Figge. Det är svårt att beskriva med ord vad kärleken till ett litet djur gör med en. Eller kärleken från ett litet djur för den delen. Jag vet inte ens varför jag måste beskriva den, alla som känt en sådan kärlek vet vad jag menar. Den okomplicerade, oavkortade kärleken som aldrig viker. Någon som alltid, alltid, alltid är glad att se dig. Någon som förlåter dig för allt, vad som helst. Någon du alltid duger för och mer därtill. Någon som i dig ser någon som kan göra allt.

Hans tumör har nu spridit sig i hela kroppen och även om han inte känner av det så mycket själv så håller hans kropp på att ta farväl. Av både honom och mig. Han måste få somna in inom en vecka eller högst två, är veterinärens inrådan. Hellre för tidigt än för sent, var hennes ord.

Det är inte överraskande, jag känner hans tumör och jag känner Figge. Jag ser att han är slöare, han äter lite mindre. Men han har fortfarande mycket glädje kvar i sitt liv – han slukar moroten och äppelbiten och kastar sig över gräset jag plockar på innergården åt honom. Han pratar och kurrar när jag tar upp honom, gör sina glada ljud även om de är dämpade. Han äter hö. Han har inte gått ned i vikt.
Men ändå. Men ändå. Men ändå. Hela tiden men ändå.

Jag hade önskat att hans öde inte låg i mina händer. Jag hade önskat att jag inte behövde bära det, behövde fatta det beslutet. Om när.