Jazzhands

Fredag

Ännu en fredag som jag misslyckats med att göra det jag sedan länge tänkt att jag ska göra på fredagarna: skriva manus.
Jag har en idé, jag har försökt att frigöra tid. Jag har pluggat och läst på, studerat manusskrivande. Jag har ju till och med karaktärerna framför mig.

Men ibland, faktiskt oftast, går verkligheten före fiktionen och det är svårt att inte tänka på livets förgänglighet i allt jag ser och upplever just nu. Förbannelsen och välsignelsen att inget varar för evigt.
Jag har mist en pappa, tänker jag. Vad kan vara värre än det?
Men sedan tänker jag att det inte behöver vara så att bara stora sorger räknas. Sorger smakar och känns olika. Bara för att en sorg inte är den värsta tänkbara någonsin, den första och den största i sin sort, betyder ju inte att min vardag och mitt liv står orubbat.

Min vardag och mitt liv rubbas. Åh, det rubbas. Jag tänker på kärlekens pris och om det är värt det.

Jag tänker varför finns små sällskapsdjur, vi har avlat fram dem av själviska skäl för att de ska roa oss och att vi ska få gulla med dem och ta hand om dem men inte så fatt det tar över våra liv utan bara så att de berikar våra liv. Och sedan dör de och vi avlar nya.
Överallt avlas det nya. Jag ser hundar i kvarteret, mäter grannens katt i trapphuset. Går förbi djuraffären på Östgötagatan och handlar hö och noterar att här säljer man allt man kan behöva för att fortsätta avla fram sällskapsdjur som man tar hand om en stund och sedan dör de.

Jag blir galen av tankar som dessa. Men jag blir ännu mer galen av tanken på att jag ska boka en tid för att ta kål på mitt djur.
Eller tanken på att den där lilla varelsen litar på mig med sitt liv, ser mig som någon som ger honom det han behöver – mat, skydd, en plats att sova, en kompis – och så ska jag dessutom bestämma när han ska dö.

Jag önskar att han dör på egen hand, att jag hittar honom i buren. Sedan blir jag iskall av tanken på att han dör och jag hittar honom i buren.

Ja, ni hör. Jag blir galen. Driver mig själv till vansinne med tankar som dessa. Och känslorna därtill.

Idag har jag gjort ärenden. Låtsas att denna fredag är som vilken fredag som helst, att allt är precis som vanligt och ingen ska dö just idag.
Jag har suttit i soffan med datorn i knäet och Figge på bröstet och sedan lite halvt på axeln, det brukar han föredra. Jag håller handen under rumpan på honom och han läger sina framtassar och huvudet på min axel.
Jag ska jobba, tänker jag. Livet är ju livet. Jag behöver pengar också.

Men sånt där går ju inte. Det fattar vem som helst. Livet består av undantagstillstånd – idel undantagstillstånd – och allt däremellan är utfyllnad. Det vi sedan, på någon slags ålderdomens höst, inte ens minns. Vart tog de där dagarna vägen? De där mellan alla undantagsfallen?

Jag vet inte om jag vill minnas just den här dagen. Men kanske. För idag är en dag då Figge ännu är i livet.

  • Postad 2022-09-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen