Jazzhands

Kroppen pratar

Jag är så trött. Kroppen är tung och trött, huvudet är tungt och segt. Jag kommer ingen vart med någonting. Jag får inget skrivet och jag skulle behöva dammsuga. Men jag orkar inte.
Det är känslomässigt krävande detta. Inte bara känslorna i sig utan också att behöva fixa en massa administrativa grejer som kräver att man ser död och sorg som rent konkreta arbetsuppgifter bara.
Jag minns detta från när pappa dog, hur det mest praktiska tar på krafterna. Inte för att det är betungande att slå ett telefonnummer eller avsluta en försäkring. Utan för att det kräver att jag kliver ut ur mig själv och in i någon praktiskt tänkande sekreterarroll.

Det är uttröttande. Så uttröttande.

Det är det också att tänka kring rätt och fel. Lika uttröttande som att höra av andra att det inte finns något rätt eller fel. För olika känslor kan samexistera, de kan ju faktiskt det. Att jag känner att jag berövar Figge på hans liv, att jag sviker honom å det grövsta och faktiskt, dödar honom på onsdag utesluter inte att jag också kan tänka att jag gör det för att jag inte har något val. Jag kan inte helt se att jag befriar honom för någonting för jag kan inte se att han lider. Ännu. Han är bara ett par små steg närmare ett lidande, men han är inte där. Han har tappat tio procent i vikt, men är inte undernärd eller utsvulten. Han kvittrar och njuter av att bli klappad med, om än mer dämpad.
Hellre för tidigt än för sent, resonerar veterinären. Mitt problem är att det faller på mig att bestämma när det är.

Så därför: jo, det är en fråga om rätt och fel. Och någonting kan faktiskt vara rätt och fel på exakt samma gång.

  • Postad 2022-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen