Jazzhands

Farväl älskade gris

Hade ingen aning om att jag skulle reagera så fysiskt. Jag fick en chock, alltså i medicinsk mening. Jag andades så kraftigt och snabbt – hyperventilerade – utan att kunna kontrollera andningen. Jag trodde jag skulle kvävas – och kunde inte kontrollera det. Tog mig till en diskho genom att dra mig dit med händerna längs väggen, famlade efter en pappersmugg och försökte dricka vatten men händerna darrade och andningen gjorde att jag satte i halsen.
Jag såg suddigt, hackade tänder men svettades och trodde att jag höll på att kvävas. Jag kände hur benen och kroppen inte lydde mig, blicken zoomade in och ut på ett märkligt sätt och någon satte mig ned och gav mig saft. Jag tappade rösten och fick bara fram kväsande ljud som kändes som en stor ansträngning i säkert tjugo minuter efteråt, det kändes lika konstigt som hjälplöst. Som om jag verkligen var på samma gång utesluten som innesluten i den hemska situationen. Jag mådde illa och hade fruktansvärt ont i huvudet, bilen fick stanna och jag fick gå ut och hyperventilera.

Det var när de stack en spruta i hans lilla, lilla nacke medan jag höll i honom och hörde honom skrika. Det var då min andning började att snabba upp. När de sedan berättade att nästa spruta skulle de sticka rakt in i hjärtat. Då gled jag in i chocktillståndet, skrek okontrollerat och tappade fattningen helt.

Nu letar Alf efter sin pappa i buren. Men han är inte där.

  • Postad 2022-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen