Självklarheter och inte självklarheter

Jag var vag i mitt förra inlägg. Jag tror att jag inte ville låta klemig eller som om jag sökte efter bekräftelse. Men melankolin handlar om det, i viss mån. Det handlar om självklarheten.

Jag vet att det kommit upp i terapin många gånger. Jag har inga problem – tror jag – att be om hjälp när jag behöver det. Jag har inga svårigheter att visa mig svag, för jag kan också visa mig stark. Alltså, jag är inte bara det ena eller det andra. Det är precis så enkelt där.

Men det finns en liten nyans, jag väljer att kalla det för självklarhetens nyans. Inte för att det är poetiskt utan för att det är det mest konkreta sättet jag kan beskriva det på.

Så här:

Jag är svag. Jag ber om hjälp. Jag får hjälp, för jag har omtänksamma människor i min närhet. Jag tar emot hjälp. En liten, liten känsla av skuld eller att vara till besvär infinner sig. Inte övervägande men liten. Känslan av att jag måste ge dem någonting tillbaka. Jag tackar dem, jag sträcker på mig och säger att jag känner mig tusen gånger starkare nu.
Det både stämmer och inte stämmer, jag känner mig tio gånger starkare. Deras närvaro har hjälpt. Men jag måste ge dem någonting större tillbaka. Tacksamhet och bevis på deras omtänksamhet, det får dem av mig. Jag försöker ge dem betalning i form av att – i min svaghet – stärka dem.

Varför kan det inte räcka att jag ber om hjälp, de kommer och de hjälper lite grann?

Det är här jag tänker mig självklarhetens nyans. Kände jag att jag var en självklar person för dem, självklar i deras liv (tänk ett djur, tänk en älskad förälder) så skulle det inte behöva utdelas en extra medalj. Det skulle vara en självklarhet att hjälpa, inte en transaktion.

Detta är den hårdragna versionen såklart.

Födelsedagen är ju ingen svaghet. Såklart. Fåfänga eller bekräftelse måste inte heller vara det. Men borde man inte ställa sig (om man är jag, då) frågan om varför det måste finnas tio olika bakverk på bordet, och ibland har det till och med utlovats goodiebags?
Fanns självklarhetens nyans i detta så skulle jag ju tänka att mina vänner kommer till mig för att jag bjuder dem, jag får lita på att de vill komma och gratulera mig för de vet att det gör mig glad. Varför denna känsla av att jag måste kompensera dem för det? Locka dem med någonting mer än “bara” mig?

Det ligger lite efter-melankoli i den tanken. Den känslan. Det saknas helt enkelt en självklarhetens nyans i den.