Jazzhands

Osynlighetens synliga mantel

Det är en grej att känna sig osynlig och obekväm. En annan när andra får en att känna sig så.
Jag går in i en butik med snobbig vintage. Dyr, utvald vintage. Damen som har butiken synar mig och avgör på ett ögonblick att jag inte kommer köpa någonting. Well, det kanske jag visst ska, tänker jag och börjar bläddra bland kavajer och klänningar på galgar. Hon säger ingenting till mig, jag säger hej. Hon har läppstift som sitter lite utanför läpparna, hon har en kort jacka av Chanel-typ. Jag kan såklart inte hjälpa det, jag blir självmedveten. Hon ser det ju på mig, att jag inte har någon smak. I alla fall inte hennes smak.

In kommer tre unga kvinnor, strax under 30 år. Butiksinnehaverskan blir som förbytt, hon dansar fram mellan bord med smycken och solglasögon på, och kvittrar mot dem. Välkomna. Välkomna.
En av kvinnorna tar direkt ut en Burberry-trenchcoat ur raden med trenchcoats och rockar. Butiksinnehaverskan säger åh den måste du prova och sedan “Får jag ta kort på dig till mitt Instagram?”. Den unga damen blir smickrad och säger javisst.

Här måste jag ge creds till butiksinnehaverskan här, den unga kvinnan sträcker ut armen och tar på sig ett par vita solglasögon i cat eye-modell. Säkert original från 1950- eller 1960-talet. Hon svänger trenchoaten elegant över axeln, ställer sig i en perfekt pose och fyrar av ett leende. Butiksinnehaverskan spinner som en katt. Kan du vända dig lite, kan du svänga åt vänster? Modellen har ingenting emot att posera enligt önskemål, tvärtom. Hon snurrar och sträcker på sig. Jag är övertygad om att bilderna blir perfekta.

Sådana bilder hade hon givetvis aldrig fått av mig. Någonting måste hon sett hos mig, som på mindre än en sekund avgjorde att jag inte har utstrålningen, smaken eller självförtroendet nog. Och hon hade haft rätt. Som ett levande Tinder, det tog henne bara en tiondels sekund.

Jag blir besvärad. Inte för att jag har en önskan om att vara någon slags festens mittpunkt, en person man instinktivt och omedelbart vill fotografera. Men tänk! Tänk om man var en sån person. Någon med utstrålning. Någon som kunde förmedla någonting med sitt själva väsen, inte bara bakom en datorskärm eller med papper och penna. Tänk, tänk.

Jag skulle kunna skriva att jag lämnar butiken med sårat självförtroende. Men det gör jag inte, jag vet sedan länge att jag är programmerad att göra mig osynlig. Men det är inte detsamma som att inte höras.

  • Postad 2023-04-30
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen