Jazzhands

Blickar och oro

Jag fick åka akut till veterinären med Alf för fyra veckor sedan, han kisade med ögat som blivit mörkblått och grumligt. Typiskt för skada på hornhinnan och sådant måste man behandla snabbt. Inte bara för att det är plågsamt för djuret utan för att hinna rädda synen. Efter sex timmars väntan på djurakuten fick han antibiotikadroppar och andra droppar. Men det konstaterades också att han har gråstarr. Det är inte ovanligt bland djur, inte marsvin heller. Oftast leder det till blindhet men inte mer än så. Man kan inte operera, inte på så små djur.
Men i Alfs fall verkar gråstarren vara allvarligare än så, den har gjort hål på hornhinnan och släpper igenom protein. Om det är detta som orsakar hans inflammation i ögat så går det inte att behandla med antibiotika. Då går det inte att behandla med någonting alls, och om besvären fortsätter måste man ta bort ögat. Det kan jag inte utsätta Alf för, han är gammal, så då återstår bara ett hemskt beslut.

Jag har, med andra ord, inte kunnat slappna av så mycket på senare tid.

Vi var tillbaka för tre veckor sedan på återbesök, ögat såg bättre ut och vi skulle sluta med dropparna. Men någonting gnagde i mig, jag kunde ändå inte skaka av mig känslan att det var fel.
För en vecka sedan åkte vi in igen, Alf kisade och ögat var grumligt. Man hittade bakterier och vita blodkroppar som skickades på analys. Men man hittade ingenting mer, inget som kunde förklara. Han behandlas med antibiotika igen.

Idag ska vi tillbaka på återbesök. Han kikar och har ögat öppet om vartannat. Jag är stundtals förtvivlad. Om man ändå kunde prata med dem, om man ändå kunde fråga hur han mår. När det började. Hur det känns. Han äter och dricker som vanligt, men han måste besväras på något vis eftersom han kniper. Det är en så hjälplös känsla, att vilja hjälpa men vet inte hur. Att inte kunna säga till honom att man försöker hjälpa och inte plåga varje gång man häller de där dropparna i ögat på honom. Fyra gånger om dagen. Olika droppar, alltid med koksalt först. Han gömmer huvudet, borrar ned det. Han klagar och vill inte. Det kan man förstå. Det gör så ont att han kanske tror att jag plågar honom.

  • Postad 2023-06-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen