Jazzhands

Skriva

Att skriva om skrivande blir lätt pretentiöst. För det allra, allra mesta är mitt skrivande ett hantverk som vilket som helst. I alla fall ser jag det så.
Bara vid ett tillfälle, som jag minns, har skrivandet tagit över. Skrivandets motsvarighet till “runner’s high” för att ta en annan halvmytisk företeelse som jag också erfarit. Alltså när texten i sig talar och flyter, och jag i stort sett bara transkriberar. Det hände när jag skrev Åsneprinsen. Ja, det där enormt löjliga och pretentiösa man läser om i författarintervjuer och himlar med ögonen åt. “Texten fick eget liv” och så vidare.
Det hände.
Jag blev enormt glad och exalterad.

Nu har jag lagt pappaboken åt sidan av olika skäl och börjat på en ny, om seglarflickan Sylvia, som faktiskt – också genant att skriva – kom till mig i det där stadiet mellan vaken och sömn. En sen kväll, sömntabletterna gjorde sitt. Jag tänkte “jag borde skriva upp det här…äh, det är säkert bara en sån där dålig idé man får i en dröm som verkar bra då men värdelös i vaket tillstånd…”.

Men när jag vaknade mindes jag henne, jag vet hur hon ser ut och jag vet hur hon pratar. Så jag satte igång att skriva.

Sedan kommer man till en punkt då man får bestämma sig. Skriver jag för mig eller för någon annan?
Kan jag skriva vidare trots att jag inte är säker på att detta kommer att resultera i någonting publicerat?
Om inte – varför?

  • Postad 2020-08-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

PTSD

Vad gör jag om dagarna? Är det fel att göra ingenting – varför i så fall?

Det är inte så att jag gör absolut ingenting. Men förutom att i bekväm takt rensa lådor och skåp, och skriva på nytt bokprojekt några rader om dagen, gör jag inte så mycket alls. Är det fel?
Är det moraliskt försvarbart?

Min terapeut är på semester. Min ambition har varit att få ned pulsen, att göra avslappningsövningar och att nå ett lugnare normaltillstånd.
Jag har också gjort övningar men inte i den takt jag hade tänkt.
Terapeuten jobbar nämligen utifrån teorin att jag lever med PTSD och jag tror henne. Detta därför att jag ju tidigare behandlats för klinisk depression och i jakten på triggers för detta. Men en klinisk depression kan också vara ett utslag av PTSD och efter samtal med henne där hon gräver djupare och längre bak än tidigare terapeuter (KBT är ju en fluga).

Jag vill inte gå in för mycket på det. Låt oss bara säga att jag tror att hon har rätt. Och jag är säker på att vi hittat flera av de utlösande trauman.

Därför: är det fel att göra ingenting?
Genom ingenting fick jag en ny bokidé, det kanske kan vara något att använda i en argumentation.
Genom ingenting försöker jag släppa press och skuld men det går inte alls bra. Jag börjar städa och feja istället, för att känna att jag gör någonting.
Jag går till gymmet.

Är det fel att göra ingenting?
Jag vet inte. Än.

  • Postad 2020-08-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Söndagsmorgon

Det här var ju väldigt roligt att vakna till. Mobilen plingade till och där låg en bild på mig själv ur dagens SvD, skickad till mig från mina förläggare.
Nu ska ni få lite trivia. Det är såklart rörande på något vis att min bok från 2017 hamnar under “Bäst just nu”. Men jag tror också att det är tidstypiskt. Trivian är denna: jag började skriva på – och pitcha för – denna bok redan 2015. Men inget förlag nappade, i alla fall inte de tre jag uppvaktade. Faktum är att ett av dem sa “Jag hoppas att den blir utgiven av ett annat förlag”.
Man trodde inte på den, vem ska köpa en sådan bok? Hur ska den paketeras? Vad är det för bok egentligen?

De hade rätt. Boken förvirrade. Inte mindre förvirrande blev det att den, trots att jag börjat på den två år tidigare, ändå av en konstig slump lyckades släppas samma vecka som #MeToo bröt loss på sociala media.
Med följden att boken fick enormt mycket uppmärksamhet, jag gjorde i stort sett en intervju om dagen under oktober 2017. Men det gjorde också att boken buntades ihop med #MeToo, den gav intrycket av att vara ett manifest. Den är inte ett manifest, det är en essäsamling som undersöker frågan om varför män i alla tider visat upp sitt kön.

Den sålde i stort sett noll. Trots all uppmärksamhet och trots den märkliga tajmingen. Jag har inte tjänat pengar på den, inte förlaget heller skulle jag tro.

Är det titelns fel? Kanske. I efterhand ångrar jag den. Jag lade fram den som en hyllning till Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig och tänkte att det skulle kanske förtydliga vad detta är för slags bok. Men det blev tvärtom, det förvirrade bara.

Så därför är det kanske inte så konstigt att den hamnar under vinjetten “Bäst just nu”, tre år senare. Kanske är det nu den är frikopplad från #MeToo och manifeststämpeln. Hoppas. Jag är i alla fall mycket glad över detta.

  • Postad 2020-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Framtiden kallar

För några veckor sedan lade jag I-Ching med min mentor. Hon har använt sig av det sedan 1980-talet men så är hon också jungian och Jung var oerhört glad i I-Ching.
Det skiljer sig egentligen inte så mycket från tarot, skulle jag gissa. Det handlar om att tolka symboler vilket i sin tur handlar om att bryta ett tankemönster, komma med nya vinklar. I-Ching svarar också bara på frågor, man kan inte bara lägga det och se vad I-Ching har att säga om framtiden.

Hur som helst, för några veckor sedan lade hon ett på mig och sedan fick jag ett pack med pinnar som man behöver för att lägga hexagrammet, och själva I-Ching-boken där de 64 symbolerna står. Hon sa “nu är det din tur att lära ut till andra”.

Precis sånt jag alltid föreställt mig att mentorer och guider säger till sina elever. I mitt fall är jag självutnämnd elev, hon har aldrig bett om att bli mentor. Men är man tillräckligt briljant får man kanske följare vare sig man vill eller inte?

Jag låg och tänkte på I-Ching. Det är knepigt, det tar tid och kräver flera moment. Jag tänkte på vad jag skulle kunna fråga I-Ching för att hålla hela den där hexagramkonsten levande. Trots att jag lagt det flera gånger glömmer jag från gång till gång hur man gör.
Jag tänkte på I-Ching och tänte på att jag ska fråga min mentor om man kan fråga I-Ching så här: Vad ska jag skriva om?
Medan jag tänkte på detta och inte kunde somna kom svaret till mig. Du ska skriva om Sylvia som är lång, fräknig och dras till sjön.

Hennes historia vecklades ut och morgonen därpå började jag på ett synopsis. Detta var i söndags kväll, jag har ett nästan ärdigt synopsis nu. Jag frågade I-Ching om det igår, ungefär som att öva ett språk så att man inte glömmer det. Jag frågade om jag skulle fortysätta med denna bok, den om Sylvia med stora fötter, och lägga pappas bok åt sidan. Jag fick symbol nummer 35: Flourishing/A rising Sun där jag också fick en så kallad förändringslinje som sa “Du vet detta redan, du är bara för modest för att ta det stora steget ut. Men nu ska du göra det”.

  • Postad 2020-07-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fienden på gatan

Det bor en tjej som jag brukade vara vän med i kvarteret. Vi har känt varandra sedan universitetet, så i ungefär tjugo år. Men för fem år sedan ville hon inte längre vara vän med mig. Jag har säkert berättat om henne förut men jag kör en repris.
Hon ansåg att jag inte hade tid för henne, att jag bortprioriterade henne och betedde mig allmänt snobbigt mot henne. I alla fall var det så jag förstod det hela, jag fick aldrig någon förklaring. Hon klippte bara alla band, blockade mig på diverse sociala media och så vidare.

Det var ledsamt, jag tyckte om henne och vi var nära vänner. Det tråkigaste var förstås att veta att jag sårat henne. För i viss mån hade hon rätt – vi umgicks inte lika intensivt. Andra vänner kom emellan, pojkvänner kom emellan, jobb kom emellan. Saker som inte fanns där under vänskapens glansdagar då dagarna låg vidöppna och inga tider fanns att passa.

Idag såg jag henne på en cykel, jag tror att det var hon i alla fall. Eftersom hon bor i kvarteret ser jag henne då och då. Man hade kunnat tänka sig att vi skulle stöta på varandra oftare med tanke på att hon bor bara några gatukorsningar härifrån.

Nu till saken. Hon sa upp vår vänskap. Inte jag.
Det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för detta: hon kan inte bestämma hur jag ska känna. Alltså, om hon är arg på mig betyder inte det att jag automatiskt måste vara arg på henne.
Jag är inte arg på henne.
Jag respekterar hennes beslut såklart, jag ringer inte på hennes dörr eller försöker att ignorera hennes känslor. Men jag låter inte dem bestämma mina.
Alltså hälsar jag när vi ses, jag visar att jag aldrig varit arg. Eller sur. Eller så pass förorättad att jag måste svara med samma medel.
Nej, tvärtom. Jag respekterar, men låter henne inte definiera.
Idag såg jag henne på en cykel, jag skrek hej hej. Jag vet inte om hon såg mig. Men poängen är denna: det känns så mycket bättre att välja detta än vrede och sorg.

  • Postad 2020-07-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fotbollssommar

Jo, han är kvar. Fotbollskillen som lätt får skägg och skäggstubb. Förut alldeles kolsvart men nu med fläckar av grått. Efter ett tag, eller när jag säger att han ser ut som en vilde, rakar han av sig allt och gör en stor show av det hela. Kommer ut ur badrummet med skepparkrans, går tillbaka till badrummet och kommer ut med det där konstiga skägget man har runt munnen och så vidare.
Nu har han plötsligt landat i att på riktigt spara mustaschen, att vara en man med mustasch.

Allt detta ser jag förstås bara på bild och någon gång ibland på en videochatt. Han är den första och hittills enda, tror jag, som jag anser klär i mustasch.

Vi har inte setts på ett halvår nu, på grund av rådande tillvaro. Det är långt. oerhört långt, jag är förvånad att vi fortfarande hörs. Ingen av oss är särskilt förtjust i videosamtal heller men vi nyttjar dem.

Jag skulle rest i mars, jag hade bokat biljett. Men så blev det ju inte och jag ska erkänna att när USA sa att de skulle stänga gränserna i en månad blev en del av mig lättad. Jag var inte helt resklar, jag var inte förtjust i risken att bli sjuk i USA, jag såg inte fram emot själva resan som numera inte går direkt som förut utan via New York eller Chicago. En lång resa.
Jag kände också att jag inte ville lämna mina djur. Ja, jag vet att det kan låta trivialt men så här var det – efter en emotionellt stressig jobbperiod, där också Figge opererades och det visade sig att han hade en elakartad tumör som kan ha spritt sig, blev jag faktiskt lite dålig.
Dålig som i gråtig, nervös och inte klara av att vara på arbetsplats. Dålig som i att skaffa en ny terapeut.
Så det kändes som något av en skänk från ovan att inte kunna åka just där och då.
Mitt relation till fotbollskillen hade förändrats drastiskt, tror jag, om beslutet hade kommit från mig. Nu kom det från högre ort.

Detta var i mars, månader har gått. Jag mår bättre. Det är stabilt. Allt hos mig mår bättre utom min kondition som är på botten (coronas fel). Annars lugnt.
Men hur många fler månader som kan tillåtas gå innan jag och fotbollskillen träffas är verkligen oklart. Hur länge tål en relation att man inte ses? Önskar att jag inte får reda på vart bristningsgränsen går.

  • Postad 2020-07-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Stashen

Plötsligt tjänar folk pengar. De har kommit till en ålder då man nått en ansenlig position på jobbet och kan köpa sommarstuga eller båt.
Eller nej, jag känner ingen som köper båt. Sommarstuga däremot. Renoveringar och större lägenheter.

Jag svettas lite när de berättar om sina löner och sina sambos löner och sina bekantas löner. Summorna låter vansinniga, vad gör folk med så mycket pengar? Jag undrar hur mitt liv skulle ändras, om det skulle ändras, med en sådan inkomst.

Men sedan minns jag. Det kostar ju att ha hög lön också. Det kostar ansvar och tid. De har fått höga löner för att de nått höga positioner där de måste jobba och prestera och ansvara.

Det var över femton år sedan jag lovade mig själv att aldrig (mer) jobba heltid. För det är inte värt det, jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och leva. Jag tror erfarenheten av klinisk depression hjälper till, man lär sig uppskatta tid. Man lär sig uppskatta hälsa.
Jobbade jag supermycket och superhårt så skulle det ju vara för att kunna ta ledigt, kunna gå i pension och leva gott.
Kanske är det någonting jag bara intalar mig, jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller ansvar för. Men jag tar ansvar för mig, och min hälsa.
Genom att inte jobba och inte tjäna massor.

  • Postad 2020-06-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Uppdatering sommar

Så här lång tid har det aldrig gått mellan inläggen. Varför en sån lång paus? Jag vet varför, därför att jag vill skriva mer och personligare och ärligare och intimare. Och därför blir ingenting skrivet publikt längre.
Hamnar det i bokmanus? Jag vet inte, jag både tror det och inte tror det.

Det har varit midsommar och jag gillar inte midsommar. Vissa helger känner jag ingenting för alls. Som påsk och nyår. Midsommar vacklar mellan noll känsla och direkt obehag. Det var tretton år sedan pappa dog på midsommarafton, jag har inte längre kvar muskelminnet som rycket till och svärtar ned. Ändå åkte jag till graven med mamma. Vi planterade tre nya blomsterplantor och klippte ned enen som vuxit sig stor som ett träd med en sekatör. Sedan åkte vi hem. Snabbt avklarat. Inte ens graven är laddad längre. Saknaden däremot. Igen och igen kommer han till mig i drömmen och säger farväl, farväl. Eller så gör han mig besviken, det är en ny utveckling. Innan sa han bara farväl, farväl, jag måste gå och du kan inte hindra mig.

Jag gör om hemma, stannar upp ibland och räds tanken på att djuren ska dö. Kanske inte idag, kanske inte just i denna sekund men snart.
Jag har en ny terapeut, ända sedan jag skaffade djuren, sedan Figge fick en tumör som är borttagen men som visade sig vara elakartad har jag behövt en ny terapeut. Jag går upp om natten och kollar att han lever. Jag håller honom och gråter för att han ännu är vid liv men kanske snart inte längre. Det hela är ohållbart så nu har jag en ny terapeut.

Jag gör om hemma. Köper fem olika färgprover på en mintgrön nyans. Jag vill ha en kulör som påminner om oxideringen på mässing och tenn. Köper alltså fem olika färgprover. Inget duger, köper tre till. Jag har åtta. Köper ett sista innan jag tänker detta är vansinne. A föreslår att jag ska blanda alla prover – jag menar det är minst fyra liter tillsammans – med vitt. Jag skrattar sedan säger han att han menar allvar. Jag tänker på saken och gör det han föreslår. Hade det varit bara jag i rummet hade jag hällt ned en hel burk vitt och hoppats på det bästa men A är metodisk och häller en deciliter i taget och uppmuntrar mig att provmåla. Jag ser hur färgen går från gulgrön till nästan perfekt honungsmelon. Till slut har jag den – drömnyansen.

Vad lär jag mig av detta? Ingenting.

  • Postad 2020-06-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Bagarens respekt

Det går givetvis trender i allt. Vissa är helt logiska och kan lätt spåras till sin källa. Andra mer diffusa.
Som hemmabak. Det fascinerar mig vilka bakverk det går trender i att baka. Cupcakebonanzan minns vi väl alla. Bananbrödstrenden som peakat under coronakarantän. Varför just bananbröd? Detta fascinerar.

Jo, givetvis spelar sociala media in. Cupcakes var ju ohyggligt bildvänliga, såklart. Frosting, sprinkles och allt. Bananbröd gör sig sällan lika bra i bild.

Nå. Egentligen funderar jag inte så mycket på just dessa trender utan den ihållande surdegsbrödstrenden. Jag trodde den var mer eller mindre global men det är ju fel.
Sedan trodde jag att den var nationell men även det är fel. Släktingar som bor i Hammarby Sjöstad dvs precis strax utanför tullarna och alldeles nästgårds från Södermalm sa att “surdegsbröd är poppis på Södermalm har man förstått”. Kan ju bero på generationsskillnader förstås också, att man upplever det som trendigt.

Nå. Min egen karantän bakning har gått åt matbröd. Jag har gått från vanliga, enkla jästfria bröd som kavring till långjäsning som grytbröd där jag också experimenterat med kryddor och att toppa med flingsalt och rosmarin, sådana grejer.

Nu är jag alltså inne på surdegsbröd och känner mig som en klyscha. Men det skiter jag i eftersom brödet är så roligt att baka. Jag gillar generellt att bara saker som kräver flera moment, som oreos som kräver deg som sedan kräver perfekt rund form och sedan en fyllning och sedan en sammansättning.
Surdegsbröd är next level. Mata degen, se till att den trivs. Göra brödet, jäsa brödet. A hade till exempel ingen aning om att surdegsbröd inte innehåller jäst. The power of surdeg.

Första försöket blev okej, men jag har svårt att få degen att jäsa ordentligt. Skam den som ger sig och så vidare. Fortsätter göda, ta hand om surdegen.
Har en sån ökad respekt för bagare nu, i synnerhet de som håller på med surdeg och som får den perfekt varje gång.

Mitt problem nu är bara att frysen är full med bröd. Brukar dela ut till rumänen som sitter utanför COOP och truga på A. Och mer lär det bli, detta ska jag bemästra.

  • Postad 2020-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Omsorg vs. oro

Släktingen är martyr av den gamla skolan. Hon är också katolik, jag tror det kan vara relevant att nämna.
Hon skickar meddelanden varje dag till mig. Varje dag. Hon vill tala om att hon ber om mitt tillfrisknande, att hon oroar sig dag och natt.
Det är uppenbart att hon vill ha ett tack för detta. Tack för att du oroar dig. Tack för att du ber för mig.

Jag är ateist. Jag tror ju inte på bönens helande kraft, jag tror framför allt inte att en annan persons bön å mina vägnar har någon effekt på min sjukdom.

Så kan jag, med ärligt uppsåt, tacka människan för det?

Nu är det väl inte så jobbigt, skicka ett sms där man uttrycker sin tacksamhet för att någon tänker på en. Bryr sig. Tillräckligt för att skicka sms och tala om att de tänker på en och bryr sig.

Men det gäller varje dag. Hon tänker, bryr sig, oroar sig varje dag. För min skull, bara min skull. Och ja, jag skickar svar, jag säger tack, jag säger att det var vänligt och ja, jag hoppas också att jag mår bättre snart och hoppas allting är bra med dig också. Tack så mycket, hej hej.

Men det ligger en egoism i detta, släktingens agerande. För om det inte fanns en belöning i form av mitt tack, så skulle hon inte be, oroa sig, bry sig.
Varför skulle hon annars vara angelägen om att låta mig veta, varje dag, om hennes osjälviska akt? Om den verkligen var osjälvisk menar jag.

Det är detta som stör mig.
Se så mycket jag bryr mig – allt jag vill ha är ett tack. Är det inte en motsägelse i det?

Martyrskap, kan vi kalla det.

Och, kom jag på igår kväll, att förväxla omsorg med oro. Att tänka att oro är en vacker och osjälvisk form av omsorg.

Det är fel.

När jag kom på det kändes det som om en lampa tändes i mig. Det är alltså detta som gnagt i mig, som fått mig att rynka ögonbrynen varje gång (varje dag!) telefonen plingat till och hennes emojitäta redogörelser för hur mycket hon oroat sig, hur mycket hon bett och därmed hur mycket hon bryr sig.

Där är det. Uppfordran, min del av avtalet som måste uppfyllas. Hon ska be, jag ska tacka. Det är liksom dealen, om än outtalad och framför allt inte framförhandlad.

  • Postad 2020-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen