Jazzhands

En och två

Nu är han här, en svart liten knatte med små, svarta ögon och hår som står rakt upp som på ett piggsvin. Alf har fått en ny vän i buren. Åtminstone tror jag och hoppas att de är vänner.

Inledningen var däremot hemsk. De slogs, rök ihop och hackade tänder. Alf var tokig, hade verkligen vansinne i blick. Den lilla svarta, som nu heter Max, tyckte jag så synd om. Nytt hem, nya dofter, nya ljud. Allting nytt. Och så en stor, vit galning som ska hoppa på en.

Men Alf hade inte räknat med att den nya varelsen är yngre, lättare, snabbare och smidigare. Max fick bett men Alf fick flera. Han är ju vit så det syntes mer men blod rann från öppna sår. Det var hemskt. Men Max visade att han bara försvarade sig, att han inte var intresserad av att ta Alfs revir. Efter tre dagar åt de hö sida vid sida.

Men jag märker någonting hos mig själv, hur luften lite gått ur mig efter Figge. Jag brukade rusa hem för att ta dem i famnen. Det första jag gjorde var att plocka upp dem. Beundra dem. Älska dem.
Det är som om luften gått ur mig. Plötsligt har jag två djur, inte två vänner.

Jag har svårt att ta till mig den nya. Det är ingenting jag ger mig själv dåligt samvete för eller så. Han är ingen ersättare för Figge, det vet jag och begär inte heller någonting så omöjligt. Han är här för Alfs skull, så att han inte är ensam.
Men jag har inte kontakt med honom, når honom inte som med Figge. Ännu. Det är bara så det är.

Men visst tar jag upp honom, självklart, och tar hand om dem båda. Leker med dem, klappar dem och ser om dem. Men något har förändrats.

  • Postad 2022-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Räddningsaktion

Apropå drömmar. Apropå att vara trött. Igår kände jag hur energin gick ur mig som när man släcker ett ljus.
Och sedan drömde jag att jag hittade typ två små fluffiga, bruna djur, en slags wombats. Jag tog upp dem i famnen, gav dem sallad och bar runt på dem för att se om de tappat bort sin mamma eller ägare. Jag hittade bara fler och fler övergivna wombats och ingen människa verkade bry sig, de sa bara “åh vilka gulliga” till mig och hastade vidare medan jag försökte hålla dem alla, krama dem och mata dem. Till slut hittade jag ingen mer sallad och jag kunde inte hålla alla wombats i famnen. De var för många och jag kunde inte ta hand om dem alla.

Någonstans påminner det mig om mitt favoritstycke i “Frukost på Tiffany’s” där Holly förklarar för Doc att när han tar hand om herrelösa djur där på gården, när dem med mat och kärlek, bygger dem starka, så blir de en dag tillräckligt starka för att lämna honom och ge sig av själva ut i världen. Och det gör honom olycklig.

  • Postad 2022-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trötthet och kontroll

Dagarna börjar stabilisera sig. Det blir ju så. Man tror det aldrig, för mig har “det går över” och alla varianter på det påståendet alltid låtit tunt. Hur vet man att något går över? För att det alltid gör det, är väl svaret. Men det stämmer ju inte riktigt, saker går inte över. De ändrar bara form och färg.

Sorg, till exempel, ändrar färg. Intensiv, bländande skarp röd som färgar allt man ser. Den kan gå över till grå, färglös och bedövande. Den kan bli svag också, bara anas.

Saknad, däremot. Det är något som aldrig går över. Detta vet jag med säkerhet.

Tillvaron börjar stabilisera sig. Jag plockar upp kalendern, skriver in deadlines och möten och allt vad det nu är som hör vardagen till. Men inte för många. Jag har faktiskt redan missat två (!) deadlines. Ja, två! Så oproffsig var det länge sedan jag var. Om jag någonsin varit det. Men frilansare är ju också människor, som någon sa. Allt jag kan göra, och har gjort, är att be om ursäkt och skriva och lämna efter bästa förmåga, utifrån förutsättningarna.

Men det är annat som halkar efter, inte bara jobb. Känslan av kontroll och planering, den har också halkat av. Den tar det längre tid att jobba ikapp. Svara på mail, boka tvättid, ha koll på vad som finns i frysen. Vad vet jag, vardagens alla små miniprojekt.

Och mitt i det – jag tar fram två matskålar på morgonen som vanligt, redo att skära upp grönsaker till frukost. Och blir stående. Det är bara en skål som behövs. Den andra får åka tillbaka in i skåpet.

Det här är en känsla jag minns, den är bekant. Den där som handlar om skiften, om hur någonting blir Den Första Gången. Första julen efter pappas död, första födelsedagen utan mormor och så vidare. Första morgonen med en skål, inte två.

Det går över. Jag tar fram en skål om morgonen nu. Men det är bara för att vardagen ändrat färg. Inte för att saker är som de ska eller alltid gång varit.

  • Postad 2022-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Farväl älskade gris

Hade ingen aning om att jag skulle reagera så fysiskt. Jag fick en chock, alltså i medicinsk mening. Jag andades så kraftigt och snabbt – hyperventilerade – utan att kunna kontrollera andningen. Jag trodde jag skulle kvävas – och kunde inte kontrollera det. Tog mig till en diskho genom att dra mig dit med händerna längs väggen, famlade efter en pappersmugg och försökte dricka vatten men händerna darrade och andningen gjorde att jag satte i halsen.
Jag såg suddigt, hackade tänder men svettades och trodde att jag höll på att kvävas. Jag kände hur benen och kroppen inte lydde mig, blicken zoomade in och ut på ett märkligt sätt och någon satte mig ned och gav mig saft. Jag tappade rösten och fick bara fram kväsande ljud som kändes som en stor ansträngning i säkert tjugo minuter efteråt, det kändes lika konstigt som hjälplöst. Som om jag verkligen var på samma gång utesluten som innesluten i den hemska situationen. Jag mådde illa och hade fruktansvärt ont i huvudet, bilen fick stanna och jag fick gå ut och hyperventilera.

Det var när de stack en spruta i hans lilla, lilla nacke medan jag höll i honom och hörde honom skrika. Det var då min andning började att snabba upp. När de sedan berättade att nästa spruta skulle de sticka rakt in i hjärtat. Då gled jag in i chocktillståndet, skrek okontrollerat och tappade fattningen helt.

Nu letar Alf efter sin pappa i buren. Men han är inte där.

  • Postad 2022-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

De betryggande rösterna från ovan

En vän har snöat in på astrologi. Eller, det har flera vänner gjort. Det verkar ligga något i luften. Hon säger att hon aldrig sett någon som är mer skytt än jag. Hon uttryckte det mycket coolare, efter att ha kollat upp min ascendent på någon app sa hon “Du är Sag all the way!”.

Jag är Sag all the way. Frihetsälskande, impulsiv, energifylld! Tydligen.

När min pappa dog var senaste gången jag i ett par sekunder försökte bli katolik. Hitta mening, tänka “vi ses igen” och så vidare. Provade i ett par sekunder men det gick ju inte. Jag kan inte ens bli vanlig, svensk medelkristen. En sådan som inte går i kyrkan men tycker att kyrkokörer är fina och anser att man kan tolka Bibeln lite hur man vill, att följa regler är inte det viktiga. För mesigt! Ska man bli något ska man bygga upp ett helt, stramt ramverk och bara ta alla budord och skrifter och grejer helt dogmatiskt eftersom bara då kan man få lugnet som “ödet ligger inte i mina händer” ger.
Tycker jag. Men kan inte. Och, ärligt talat, vill inte.

Det var alltså femton år sedan jag sist ägnade några sekunders tanke- och viljekraft åt detta.

När min mammas katt dog sa amerikanens mamma att jag skulle hälsa mamma att inte vara ledsen för “jag tror att man träffar sina husdjur i himlen”.

Ingen som helst tröst för någon som inte tror. Ville jag säga. Jag ville också fråga om man även träffar andra djur, till exempel de man ätit upp. Det var ingen förlöjligande fråga utan jag ville veta om det var kärleken till djuret som avgjorde om man fick träffa dem eller inte. I så fall tycker jag att hennes föreställning är grym.
Men jag frågade inte detta. Jag kunde väl bara konstatera att det vore ju nice om man hade någon övertygelse som sade att sorgen inte har så stor plats i ens liv, den finns ju knappt.

Till skillnad från till exempel Jung som säger att sorgen är helt och hållet supernödvändig för att vi ska kunna leva våra liv. Utan sorg, ingen lycka. Utan sorg, ingen livsvilja. Varför ska vi försöka fylla våra liv med mening om vi inte dör? Om vi inte förlorar de vi älskar någon gång? Om vi inte vet detta?

Tyvärr är jag ju mer benägen att luta mig tillbaka på sådana intellektualiseringar än på stjärnor och Biblar. Sorgen är nödvändig. Sorgen gör allt det andra möjligt.

Men ändå – tanken i det är inte alls lika trösterik som jag föreställer mig att “universum har en plan” och/eller “himlen existerar” är.

  • Postad 2022-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kroppen pratar

Jag är så trött. Kroppen är tung och trött, huvudet är tungt och segt. Jag kommer ingen vart med någonting. Jag får inget skrivet och jag skulle behöva dammsuga. Men jag orkar inte.
Det är känslomässigt krävande detta. Inte bara känslorna i sig utan också att behöva fixa en massa administrativa grejer som kräver att man ser död och sorg som rent konkreta arbetsuppgifter bara.
Jag minns detta från när pappa dog, hur det mest praktiska tar på krafterna. Inte för att det är betungande att slå ett telefonnummer eller avsluta en försäkring. Utan för att det kräver att jag kliver ut ur mig själv och in i någon praktiskt tänkande sekreterarroll.

Det är uttröttande. Så uttröttande.

Det är det också att tänka kring rätt och fel. Lika uttröttande som att höra av andra att det inte finns något rätt eller fel. För olika känslor kan samexistera, de kan ju faktiskt det. Att jag känner att jag berövar Figge på hans liv, att jag sviker honom å det grövsta och faktiskt, dödar honom på onsdag utesluter inte att jag också kan tänka att jag gör det för att jag inte har något val. Jag kan inte helt se att jag befriar honom för någonting för jag kan inte se att han lider. Ännu. Han är bara ett par små steg närmare ett lidande, men han är inte där. Han har tappat tio procent i vikt, men är inte undernärd eller utsvulten. Han kvittrar och njuter av att bli klappad med, om än mer dämpad.
Hellre för tidigt än för sent, resonerar veterinären. Mitt problem är att det faller på mig att bestämma när det är.

Så därför: jo, det är en fråga om rätt och fel. Och någonting kan faktiskt vara rätt och fel på exakt samma gång.

  • Postad 2022-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Maniska smaker

Alla som känner mig, alla som läst Jazzhands i mer än en kvart, vet att bakning är vitalt för mig. Det är min enklaste form av stresshantering. Ju godare det doftar i mitt kök, desto mer stressad är jag.
Det stämmer inte helt, jag bakar också när jag är glad. Eller för att det snart är jul. Eller för att jag ska få besök av någon, vem som helst.

Men för tillfället letar sig doften av kakor ut från min lägenhet och ut i trapphuset. Jag gör egna ballerinor (nästa gång: gör kakorna tjockare, inte tunna), små äppelpajer i portionsstorlek och mandelskorpor och pistageskorpor. Och fler pajer.

Man vet att man bakar för mycket när grannen som ödmjukast ber om att inte få fler kakor för nu har hon gått upp ett kilo bara av kakpaketen jag hängt på dörren.

Frysen är full, jag tar med kakor till en fest. Jag tar med kakor till lunchen med en kompis. Jag tar med kakor till en tjej på gymmet som jag brukar prata med och som jag gillar.

Vad ska jag göra av alla kakor?

Eller, är frågan snarare – vad ska jag göra av all stress?

  • Postad 2022-10-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Fredag

Ännu en fredag som jag misslyckats med att göra det jag sedan länge tänkt att jag ska göra på fredagarna: skriva manus.
Jag har en idé, jag har försökt att frigöra tid. Jag har pluggat och läst på, studerat manusskrivande. Jag har ju till och med karaktärerna framför mig.

Men ibland, faktiskt oftast, går verkligheten före fiktionen och det är svårt att inte tänka på livets förgänglighet i allt jag ser och upplever just nu. Förbannelsen och välsignelsen att inget varar för evigt.
Jag har mist en pappa, tänker jag. Vad kan vara värre än det?
Men sedan tänker jag att det inte behöver vara så att bara stora sorger räknas. Sorger smakar och känns olika. Bara för att en sorg inte är den värsta tänkbara någonsin, den första och den största i sin sort, betyder ju inte att min vardag och mitt liv står orubbat.

Min vardag och mitt liv rubbas. Åh, det rubbas. Jag tänker på kärlekens pris och om det är värt det.

Jag tänker varför finns små sällskapsdjur, vi har avlat fram dem av själviska skäl för att de ska roa oss och att vi ska få gulla med dem och ta hand om dem men inte så fatt det tar över våra liv utan bara så att de berikar våra liv. Och sedan dör de och vi avlar nya.
Överallt avlas det nya. Jag ser hundar i kvarteret, mäter grannens katt i trapphuset. Går förbi djuraffären på Östgötagatan och handlar hö och noterar att här säljer man allt man kan behöva för att fortsätta avla fram sällskapsdjur som man tar hand om en stund och sedan dör de.

Jag blir galen av tankar som dessa. Men jag blir ännu mer galen av tanken på att jag ska boka en tid för att ta kål på mitt djur.
Eller tanken på att den där lilla varelsen litar på mig med sitt liv, ser mig som någon som ger honom det han behöver – mat, skydd, en plats att sova, en kompis – och så ska jag dessutom bestämma när han ska dö.

Jag önskar att han dör på egen hand, att jag hittar honom i buren. Sedan blir jag iskall av tanken på att han dör och jag hittar honom i buren.

Ja, ni hör. Jag blir galen. Driver mig själv till vansinne med tankar som dessa. Och känslorna därtill.

Idag har jag gjort ärenden. Låtsas att denna fredag är som vilken fredag som helst, att allt är precis som vanligt och ingen ska dö just idag.
Jag har suttit i soffan med datorn i knäet och Figge på bröstet och sedan lite halvt på axeln, det brukar han föredra. Jag håller handen under rumpan på honom och han läger sina framtassar och huvudet på min axel.
Jag ska jobba, tänker jag. Livet är ju livet. Jag behöver pengar också.

Men sånt där går ju inte. Det fattar vem som helst. Livet består av undantagstillstånd – idel undantagstillstånd – och allt däremellan är utfyllnad. Det vi sedan, på någon slags ålderdomens höst, inte ens minns. Vart tog de där dagarna vägen? De där mellan alla undantagsfallen?

Jag vet inte om jag vill minnas just den här dagen. Men kanske. För idag är en dag då Figge ännu är i livet.

  • Postad 2022-09-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kaleidoskop

Dagar som dessa. Samma liv, samma vardag, samma utsikt genom köksfönstret. Ändå känns ingenting detsamma.

Igår var vi hos veterinären, jag och Figge. Det är svårt att beskriva med ord vad kärleken till ett litet djur gör med en. Eller kärleken från ett litet djur för den delen. Jag vet inte ens varför jag måste beskriva den, alla som känt en sådan kärlek vet vad jag menar. Den okomplicerade, oavkortade kärleken som aldrig viker. Någon som alltid, alltid, alltid är glad att se dig. Någon som förlåter dig för allt, vad som helst. Någon du alltid duger för och mer därtill. Någon som i dig ser någon som kan göra allt.

Hans tumör har nu spridit sig i hela kroppen och även om han inte känner av det så mycket själv så håller hans kropp på att ta farväl. Av både honom och mig. Han måste få somna in inom en vecka eller högst två, är veterinärens inrådan. Hellre för tidigt än för sent, var hennes ord.

Det är inte överraskande, jag känner hans tumör och jag känner Figge. Jag ser att han är slöare, han äter lite mindre. Men han har fortfarande mycket glädje kvar i sitt liv – han slukar moroten och äppelbiten och kastar sig över gräset jag plockar på innergården åt honom. Han pratar och kurrar när jag tar upp honom, gör sina glada ljud även om de är dämpade. Han äter hö. Han har inte gått ned i vikt.
Men ändå. Men ändå. Men ändå. Hela tiden men ändå.

Jag hade önskat att hans öde inte låg i mina händer. Jag hade önskat att jag inte behövde bära det, behövde fatta det beslutet. Om när.

  • Postad 2022-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Inte ovanligt

Det är såklart inte ovanligt. Alla har vi känslan av att vara bluffmakare då och då. Att känna att vi inte har någon aning om vad vi håller på med, att det bara är en tidsfråga innan vi blir genomskådade. Att bakom någon halvproffsig fasad döljer sig en medelmåttig wannabe. Eller posör.

Den karriärexistentiella krisen kommer då och då och senaste veckan har den drabbat mig igen. Det spelar ingen roll det där med “så känner alla ibland” för en stor del av oss är ju faktiskt medelmåttor. Inte bara känner det så. Alla kan ju inte vara bäst eller ens bra på det vi gör. Helt orimligt.

Jag blir ombedd att kommentera en filmhändelse och jag tänker “Vad fan vet jag om den saken?”. “Varför tror de att jag kan någonting om detta, att min eventuella halvbakade åsikt är något att ha?”. Sedan tänker jag att de nog tror det för att jag bluffat på rätt så bra hittills. Allt är ett risktagande.

Har ifrågasatt så mycket nu. Läst så bra artiklar och tänkt “så bra blir jag aldrig”. Det är inte självömkande, jag tror det är nyttigt att stanna upp ganska ofta och fråga “håller det här?”. Men det är trist och oroande och jobbigt när svaret lutar åt ett nej.

Det var länge sedan jag blev nöjd med någonting. Alltså, nöjd med en text eller en tv-insats eller för all del någon insats som God Vän eller Bra Person. Ändå försöker jag förstås att vara en God Vän och en Bra Person närhelst jag kan. Och kanske, om man vill vara optimistisk, är det en del av att vara en God Vän eller Bra Person att man inte ska känna sig nöjd med sina insatser som sådan. För då kanske man är en Självgod Person, snarare.

Inte ens det här inlägget är jag nöjd med.

  • Postad 2022-09-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen