Jazzhands

Kroppar


Det tråkigaste med att åldras är att åldras. Huden börjar hänga, rumpan blir platt. Man blir andfådd, man tänker att man måste börja träna. Man skär sig på brevkniven och det lilla, lilla jacket tar två veckor på sig att läka. Huden tar tid på sig, kämpar på och når inte hela vägen fram. Förr om åren tog samma sträcka bara ett par dagar.

Hur orkar folk hålla sig smala och fit? Mammas väninna, en dam med käpp men pigga ögon, om än vattniga, säger åt mig att jag måste pensionsspara. “En dag står man där.” Jag säger att jag pensionssparar, hon säger “Ena dagen jobbar man, förstår du, nästa…” och så pekar hon på käppen för att visa att en dag vaknar man upp och orkar inte ta sig fram.

Nu är jag inte i pensionsåldern men väl medelåldern. Usch. Jag avskyr att vara i medelåldern. Jag avskyr att åldras. Jag avskyr att veta att kroppen förfaller. Jag går på synundersökning på morgonen och optikern föreslår att jag ska köpa läsglasögon, såna där som finns på bensinmackar och lågprisvaruhus.

En gång tänkte jag att det aldrig ska hända mig. Jag tänker vara uppmärksam på minsta ålderstecken och bekämpa det skoningslöst. En rynka, den zappar jag med kniven eller botox eller vad som nu kan göras. Inga rynkor på våra gator. Ropen skalla.
Jag borde få någonting för att jag aldrig rökt, druckit och alltid lagt mig i tid. Någon slags payback borde man få. Sedan var det det där med depression och oro så de kanske tar ut varann. Men ändå. Något borde man väl ha för att man började tidigt med a-vitamincreme.

Hur orkar folk hålla sig smala? Jag äter inte mer på något sätt och ändå går vikten upp, upp, upp. Allt sätter sig på osmickrande platser som mage och lår. Inte rumpa inte, nej då. Där kör vi platt. Medan magen putar som på värsta grosshandlarn.

Men gå på gym då.
Men ät mer grönsaker.
Acceptera att åldrande är vackert. Rynkor betyder erfarenhet.
Drick massa vatten.
Meditera.
Framför allt: sluta klaga.

Okej, då gör jag väl det. Sluta klaga alltså.

  • Postad 2017-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Baktankar


När jag är milt stressad eller milt ledsen bakar jag. Ibland utan att sluta, som när jag började baka kakor för att hantera lite stress och insåg att jag bakat säkert 200 stycken innan jag lade ned. Choc chip med kokos istället för havregryn, om någon undrar. De fick sedan serva som snacks på min releasefest. Det kom massor med folk, många åt kakor men ändå blev det kakberg över. När det gäller bakning känner jag ingen måttlighet. Likaså julpynt. Ingen måttlighet där heller. Den analytiska kanske vill mena att dessa två förenas i känslor av nostalgi, husmoderlighet och hemkänsla. Vad vet jag. Jag vet bara att just nu vill jag bara lyssna på jullåtar, baka saker med kardemumma och ha på mig byxor med resår.

  • Postad 2017-10-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mat- och sovklocka

Man är inte 30 längre. Man är inte ens 39. Man spelar in podd klockan nio på morgonen (man tar bussen istället för tunnelbanan eftersom man a) tror att man kommer snabbare fram då b) vill minimera chansen att springa på en massa folk man eventuellt kan träffa på väg till sina jobb), springer lite ärenden, kommer hem och ska kolla nya säsongen av Riverdale och däckar på soffan.

Klockan är inte ens 15 slagen.

A kommer hem från en weekendresa till Berlin och har handlat en sån där sida ur en gammal uppslagsbok till mig. Jag har några inramade på väggen. En gammal detaljerad illustration över livet på havets botten, med koraller och maneter, och en med kameleonter. Och två med exotiska fåglar.

Jag lämnar in den på inramning. Jag blir glad av att ha saker omkring mig som påminner mig om kärlek och vänskap. Någon har tänkt på mig. Det är ju den enda som betyder något och det enda man kan påminna sig om när a) man är latent stressad över saker som ska göras, förberedelser som ska planeras inför stundande resa b) man hamnar i bråk med människor.

Och det är allt jag har ork att säga för tillfället.

  • Postad 2017-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Good times! (Ahead)


Ännu en dag då jag bockar av grejerna på en lista. Tillfredsställelsen ändå, när man får saker gjorda.
Skojade med A igår (har inte sett honom på flera dagar) när vi insåg att han skulle kunna beskrivas i tidningarna som en granne som “mest höll sig för sig själv” och jag som en person med ofantligt kontrollbehov, “hennes hem var närapå pedant”. Gärningsmannaprofilerna.
Allt det där blir extra tydligt i tider av stress. Hur man hanterar tjocka scheman. A blir galen och skriker, jag försöker bena upp och skriva listor och vara systematisk.

Vi åt indiskt och löste korsord. En avslappnande syssla. Indiern glömde såsen till mitt ris, det var den fattigaste indiska måltid jag någonsin ätit. Tills jag frågade om sås och han kom på att han glömt och ställde fram en karott utan minst uns av ursäkt. Fick betala fullt pris. Jag var för snäll för att påpeka någonting. Sedan var det taxi till Breaking news och en i mitt tycke hyfsat obekväm medverkan.

November, november. Snart blir det distans och lugn. Relativt i alla fall. Kollar kalendern på väggen. Fyllda dagar, så många erfarenheter som ligger framför mig. Så kan man också se det och det gör jag.

  • Postad 2017-10-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Söndagar


Söndag, regn. Den sista lugna luckan innan hjulen börjar snurra igen. En liten andningspaus där möjligheten till att faktiskt ta en dusch, ta på sig mjuka sockor och lägga sig på soffan och läsa en bok faktiskt finns.
Veckan har varit snurrig. En sådan vecka då jag varje morgon behövt kolla på min stationära kalender som hänger på garderobsdörren för att kolla vilka punkter och hålltider som gäller just idag. Ibland har jag till och med behövt skriva ned dem på en post-it som jag burit med mig för att sedan i huvudet kunna bocka av möte ett, två och tre. I genomsnitt en intervju om dagen de senaste tio dagarna. Det låter lyxigt, det är lyxigt. Men man blir också matt, av fokus, energi och allt sånt man inte tänker på. Formuleringar, ett försök att hålla sig till klarhet, de sakerna. I alla fall tror jag att det är det som har den mattande effekten men det kan lika gärna vara min introverta sida som får sig en törn.
Regnet är bra, lugnande och renande. Jag ställer mig på vågen och ser att trots mina halvhjärtade men medvetna försök är det fortfarande rekordvikt som gäller. Jävla skit. Måste börja träna i USA. Alltså från dag ett. Där, på andra sidan tunneln, där ett lugn väntar.

 

  • Postad 2017-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En väldoftande trötthet


Vaknade strax efter åtta och blev glad av blomdoften i lägenheten. Alla vackra blommor jag fick igår! Av alla lika vackra vänner som kom på releasefest. Idag är jag matt, helt trött. Det är ju det här med känslor, de kräver ork.

Det här med skillnaden mellan fakta och fiction vad gäller skrivande. Fiction kräver mer under skrivandet men man släpper den lättare, faktiskt ganska så direkt, när boken väl är färdig och ute.
Fakta är lättare att skriva, man behöver inte aktivera så många känslor, därmed kommer alla känslor och nojor när boken sedan är släppt.

Där är jag nu. Ugh. Tänker på korrfel. Får kommentarer om att “jag hade precis samma bokidé men du hann först!”. Tänker på fler korrfel, tänker på faktafel och åsikter och bara väntar på de små stilettsticken som naturligtvis kommer att komma.

Jag vet, jag borde glädjas och känna mig on top of the world. Och det gör jag! Men mest för alla vackra människor och vänner jag har i min omgivning och som kommer på fest när jag släppt en bok. Inget fejksnack nu, jag menar det. Det betyder ju allt.

  • Postad 2017-10-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mutanter


Sjuk grej ändå. Brände fingertopparna i lördags kväll. Stora blåsor, gjorde så ont att jag inte trodde att jag skulle kunna somna. Lade om fem fingrar med kompress och plåstertejp. Kunde inte skriva ens på datorn, det gjorde för ont. Kunde inte ta ut linserna knappt. Det gick med hjälp av lillfingrarna, de minst brända.
På söndagen är fingrarna inte längre röda, blåsorna mindre och det har bildats en läderaktig yta på dem. Igår räckte det med att jag hade plåster bara. Idag kan jag skriva utan problem. Känner mig som Wolverine. Läker omedelbart. Är oövervinnerlig etc.

  • Postad 2017-10-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Alert

Världens kortaste inlägg: har bränt fingrarna och kan bara skriva med ena ringfingret. Återkommer.

  • Postad 2017-09-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fact fiction


Skillnaden mellan att skriva en skönlitterär roman och en faktabok är att man blir mer nervös. Det finns mer att attackera mig för. Om någon inte gillar en kille som kan härma en åsna som jag hittat på så är det en sak. Att säga att jag har fel, resonerar fel, drar fel slutsatser, inte ska uttala mig, inte har all fakta är en annan.
Lyckligtvis har ingen sagt så. Än. Men jag väntar bara på det.

Beskrev detta igår för en skrivande vän som håller på med sin första roman. Om hur den skönlitterära skrivprocessen är personlig, handlar om att fantisera, leva sig in, leva med och så vidare. Att skriva en faktabok är att lajva forskare och att aktivera de slumrande hjärncellerna som måste drillas i att agera analytiskt.

Nu är det så den tiden i processen där man ska intervjuas och berätta om verket. Det är en lika delar spännande och rolig tid som det är en utmattande tid. Det viktigaste för mig under den här tiden är att jag själv får formulera vad boken handlar om. Åsneprinsen handlar förvisso om en kille som kan härma en åsna men den handlar också om vad som händer när man inte vågar fatta beslut. När man ser beslutsfattande som att välja bort någonting, istället för att välja någonting.

Så vad handlar MVKFM om? Ja, precis. Det är det som ska formuleras nu, av mig och för mig. Det som får stå som en försvarande sköld när kritiken kommer. Vilket den gör, såklart.

Men fram tills dess: intervjuer. En om dagen denna vecka och lite spiller över i nästa. Sedan är den perioden över och man går in i nästa: tomheten.

  • Postad 2017-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

The way you hate me is better than loving


London är som Paris för mig i det att ibland är det kallt, stängt och smutsigt. Andra gånger som att stiga in i ett vykort: varmt, vackert och en enda lång dans.
Det här Londonbesöket var av den senare sorten: en enda lång promenad längs vackra längor av hus där Mary Poppins och Paddington bor, där man äter toast med marmelad och kyrkklockorna ringer i en melodi.
Däremot glömde jag att ta med laddaren till datorn vilket gjorde min datortid begränsad. Kanske lika bra…även om det innebär att jag får jobba dubbelt så mycket i helgen med artiklar som ska skrivas klart. Nåväl, nåväl. Kanske hade jag ändå inte hunnit skriva så mycket som jag hade hoppats eller planerat även om datorn varit fulladdad hela tiden. Jag kryssade mellan intervjuer, jobbmöten (ja, faktiskt) och långa, ensamma promenader där jag knäppte rockknapparna och lekte infödd Londonbo. Hur skulle det vara att växa upp i denna stad?
Jag såg många hemlösa, en annan slags hemlöshet än här även om all hemlöshet i grunden är densamma. En mer smutsig, drogad hemlöshet med ögon som tappat hopp och munnar som tappat tänder. Var gick det fel? Vad hände? Alla dessa blickar som en gång i tiden var unga, som satt på ett barn. Jag vet att det är banalt att tänka så men jag kommer inte ifrån det. När händer det, när kommer steget som går utför stupet? Jag såg två damer, gråhåriga och i sextioårsåldern. Nästan mammas ålder. De satt tätt tillsammans i varsin sovsäck vid ett brofäste. De såg ut att ha känt varandra länge, varför kan jag inte säga. Jag kom på mig själv med att tänka att det var bra att de höll ihop och att jag hoppades att de var trygga, i den mån man ens kan vara trygg i en sådan situation. Jag kom på mig själv med att tänka att jag fattar högerrösterna, de som resonerar som så att “vi kan inte ens ta hand om våra egna hur ska vi då kunna…och så vidare.”
Jag kände mig dum när jag passerade dem med shoppingpåsar i handen.
Livet, livet. Herregud livet.
Jag kom hem igår, åkte direkt till Tv4 och spelade in en intervju som ska sändas i veckan. Jag vet inte när. Jag åkte hem, sov och gick upp tidigt för att äta frukost med en vän. Den här känslan av tid som står på paus. Middag med A som beskrev en vän till honom som “rar”. Han sa “Det är inte många jag kan kalla rara, helt och fullt men hon är en av dem. Hon är rar.”
Jag frågade om jag är rar och han funderade, sa ja och sedan nej. Ja, i betydelsen att du är snäll och vill folk väl men samtidigt nej, du är hårdare.

  • Postad 2017-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen