Jazzhands

Melankoliska maj


Jag har en oro som inte går över. Det är trist. Jag gör det jag tror på: vårdar kroppen och försöker att distrahera mitt inre, ge det en liten paus. Problemet är att pauser lätt kan förslöa.

Jag försöker skriva men det blir bara dåligt. Känns platt och kliché. Så jag slutar att skriva. Jag försöker jobba men jobben är få. En tidning skriver att de ska ändra formatet, en annan att de ska byta redaktör. Jag ogillar att vara så utbytbar.

Jag ser en fin dokumentär om Mr. Rogers och tänker på snällhet. Kindness är ett bättre ord, det är mer aktivt. Snällhet har tyvärr andra konnotationer, som att man är snäll i brist på annat. I brist på mod eller intelligens?
Vill man inte bli ihågkommen som en snäll person? Minns en intervju med Eddie Redmayne som börjar så här: “Du har ryktet om dig att vara den snällaste, artigaste och mest älskvärda personen i Hollywood…?”. Ja, jag sa inte att det var en bra intervju, bara att jag minns den. Han svarar i alla fall “Tja, hellre det än ett rykte om det motsatta?”.

I brist på att skriva bra tänker jag att jag ska vara snäll och göra gott. Är de ens relaterade? Jag tänker att tanken på att glädja eller i alla fall vara snäll, kanske mildra någonting, skulle kunna distrahera oron.

Till och med Mr. Rogers hade oron. Mest den där vanliga, om att inte duga. Men han hade försprång: han var kristen. Det fanns alltid någon att stå till ansvar inför, någon som skulle summera i slutändan. Någon man kunde falla tillbaka på i stunder av tvivel.

Det är rörande i alla fall. Är det betryggande? Det vet jag inte. Men jag vet att alla, oavsett, har oron. Det är bara en fråga om mer eller mindre.

  • Postad 2019-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Nama-friggin’-ste

Tre, fyra gånger i veckan går jag dit. Ser mig själv i en spegelvägg, jag utför övningar och rörelser. Ansiktet blir rödare och rödare. I början, när kinderna bara är lätt röda, tycker jag att det är ganska klädsamt. Det man kallar glow, om man har lust. Sedan blir jag mörkröd, det ser ut som om jag har andnöd. Men jag vill inte att någon ska bli orolig för mig så jag försöker att le med jämna mellanrum för att signalera att allt är lugnt, gud vad skönt det är att svettas ordentligt och verkligen jobba igenom hela kroppen.

Bla bla.

Jag har tre instruktörer jag gillar. Det finns en jag är mest fascinerad av, hon är den mest muskulösa kvinna jag sett i hela mitt liv. Inte muskulös som att hon är stor utan muskulös som att varenda muskel i hennes kropp är definierad och hon har inte ett gram fett på kroppen.

Av de jag gillar är Alyssa den mest peppiga. Hon skriker WHOOOOO då och då och saker som “Ta det ännu läääägre”. Här om dagen, efter ett svettigt pass (alltså, det finns inga fönster i lokalen och passet innan är någon slags bikram som salen är fuktig och varm) var också hon svettig och röd. Vi för ihop handflatorna och sätter tummarna mellan ögonbrynen och så säger instruktören några ord i stil med tack för att ni gav mig förtroendet att leda er denna tisdag eller något sånt. Sedan säger de namaste och vi förväntas svara namaste och böja överkroppen mot golvet.
Den här gången sa hon nama-f***ing-ste och sedan bad hon om ursäkt och sa att så ska man inte säga.
Det gjorde mig ändå glad. Ibland menar man det, ibland kan man faktiskt känna tacksamhet – för att kroppen orkar, för att man ändå vill någonting – men ibland känner man bara att det här var ju superjobbigt och herregud, någon borde tacka mig. Nama-f***ing-ste.

Det får bli mitt motto under nästa vecka.

  • Postad 2019-05-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Budskapet går (inte) fram

Vore det inte så tråkigt och sorgligt så skulle jag skratta.

Jo, den där drömmen jag haft om pappa i över tio år nu, den där han måste ge sig av på något uppdrag som han (och jag) vet att han inte kommer att komma tillbaka från.
Det har varit många varianter genom åren: ned till “havets botten” utan dykarutrustning är den vanligaste versioner. Säkert finns det tolkningar att göra kring just vatten och det undermedvetna men vi skiter i det.
I drömmen försöker jag alltid att övertala honom om att tacka nej, att inte gå. Först med logiska resonemang (“Du kan dö”), sedan mer och mer vädjande. Men han går ju alltid i alla fall och i drömmen vet jag att vi aldrig ses mer. Precis som i verkligheten.

I natt drömde jag en annan variant, en ny version på exakt samma tema. Min hjärna har slut på manus, samma story som ska bearbetas om och om igen fast i ny tappning bara. Det är som hjälteresan, ursprungsmanuset och konflikten.

I denna nya variant har jag spårat pappa som befinner sig på en hemlig, oåtkomlig adress. Jag får tag på någon som kan ge mig numret dit men vårt samtal bryts gång på gång innan jag får alla fullständiga siffror.

Till alla som undrar om döden och som undrar om sorg:
Förtvivlan försvinner först, sorgen tar längre tid. Först försvinner den bara fläckvis, sedan bleknar färgen. Sedan försvinner den helt.
Men saknaden försvinner aldrig.

  • Postad 2019-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skriv, skriv

Jag kommer ingen vart. Skriver, raderar. Skriver ingenting. Skriver lite till (“förutsättningslöst”) och inser att jag plötsligt skriver med vrede.

Jag har tänk på det förut, hur döden är nära besläktad med vrede. Man blir arg på döden som snor bra, levande människor. Man blir arg på den som går och dör, den som lämnar. Ett jävla svek.
Detta för att döden, att någon som funnits inte längre finns, är så svårt att greppa. Det är egentligen enkelt, såklart: kroppen slutade, människan upphörde.
Men i detta enkla finns det mest komplexa. Det är irriterande. Man blir arg.

Har i stort sett inga artikeljobb. Sånt går i vågor såklart, jag skriver ju för Aftonbladets fina kulturbilaga. Men det är kortare spaningar oftast, som jag visserligen älskar. Men jag behöver fler jobb. Fast vill inte ha jobb, vill hellre vila. För jag känner mig trött. Börjar tro att det är luften, den är förorenad och allmänt dålig här.

Går på konsert, vi ser Beach House. Vuxna människor i publiken ser ut som barn, vissa beter sig som barn också. Vi är ett gäng som går och jag blir utmattad. Av konserten, av att stå, av hög volym, av att prata och socialisera. Jag vill gå hem direkt efteråt. Men den amerikanska mannen har ännu inte helt begripit att jag blir trött av människor, att jag inte gillar att umgås i grupper. Eller ens umgås alls en längre tid. Han blir sur och tycker att jag är tråkig och ibland även lite överdramatisk. Han är inte ensam, det är ingen ovanlig reaktion direkt. Men jag önskar att jag blev tagen på allvar oftare. Det här var i förrgår och jag är fortfarande slut. Eftersom jag självklart inte bara kunde få gå hem efteråt utan var tvungen att “ta en drink”, “vara lite trevlig” och “träffa lite folk”.

Det är kanske det vreden handlar om. Och inte döden.

  • Postad 2019-05-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stiltje

Hello stiltje my old friend. Tillbaka till icke-kreativitetens period, då det känns som att försöka få igång regalskeppet Vasa igen som en kollega sa en gång.
Känner mig trött i huvudet, trött på idéer och språk. Skiter i språk och ord, känner svårt för innebörden bakom dem.
Det blir så här ibland.
Det löser sig. Det går upp och ned.
Och så vidare.
Här är stora skillnaden mellan frilansare och annat skrivfolk: man är aldrig bättre än sin senaste artikel. Och stiltjen märks i plånboken.

Borde ta långa promenader och lämna telefonen hemma. Tänker att jag borde läsa mer men så läser jag en svinbra bok som berör mig (Normal People av Sally Rooney) och tänker att det inte finns en endaste anledning för mig att skriva en enda rad till. I bästa fall blir det mediokert, vad är poängen?

Borde baka kakor, lära mig baka bröd. Är inte bra på jästdegar. Maränger än en annan gäckande brist, kan inte för mitt liv få till en bra maräng.

Vi åker till Santa Cruz, jag har läst om en farm där man kan plocka bär och köpa pajer. Det finns också en antikaffär där.
Vi åker dit, jag mår inte fullt så illa under åkturen som annars. Frukterna och bären är inte plockbara ännu och antikaffären är stängd. Men däremot är pajbutiken öppen och vi köper ljuvliga bitar av pajer som ser ut som om de bakats av farmor anka. Tjocka, krispiga lock. Tjock, djupröd fyllning.

Vi störs av ljudet av motorcyklar, de vrålande motorerna. Ett MC-gäng i svarta läderjackor dyker upp, det står GODSPEED på deras ryggar. De flesta är män och de flesta har grått skägg. Alla har tatueringar. En man har FORGIVEN tatuerat på ena armen och JUSTIFIED på den andra. Vem har förlåtit honom, tänker jag, och vad är det som är rättfärdigat? Skulle vilja fråga.
Hela gänget köper paj och sätter sig vid ett långbord under ett äppelträd.
Hemma kollar jag upp deras gäng på måfå och ser att det var ett kristet, pajätande motorcykelgäng. Detta roar mig. Och ger mig svaret på frågan om tatueringarna såklart. Gud förlåter och rättfärdigar pajätande.

  • Postad 2019-04-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Don’t you dare

Igår gick jag på en workout som leddes av en väldigt ung och väldigt vältränad gay man som berättade att “those of you who know me knows my playlist always has a theme and tonight’s theme is feud”.

Sedan delade han ut små affirmationer (de gör alltid det på det här stället). Han hade valt ett citat av Taylor Swift. Det var felstavat och jag försökte aktivt att inte döma. “I consider myself a smart person unless I am in love then I am ridiculously stupid”. Under passet återkom han till Swift gång på gång. Fall in love with yourself! Get ridiculously stupid – about yourself! It doesn’t matter how many boyfriends or girlfriends you have had, or if they have been famous…love YOU for YOU!

Det var över 25C i rummet, detta är jag säker på. Ett litet rum utan fönster som precis innan hade använts för bikramyoga. Jag svettades så att svetten rann ned i mina ögon, droppade på yogamattan. Instruktören skrek “Don’t you dare give up on me now!”

Jag visualiserade en kall dusch medan jag försökte lyfta vikter. Jag ansträngde mig för att få ned andningen, blundade för att fokusera bort huvudvärken.

Han avslutade med att “avslöja” att nästa veckas theme blir att alla sånger i hans playlist har orden BURN eller FIRE i sig. “There will be some Billy Joel in there I think”.

  • Postad 2019-04-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den djupaste nyansen av rosa

Dags att ta tag i det här nu, tänkte jag. När jag är i Kalifornien så sportar jag, sådan är dealen och varför ändra ett vinnande koncept och jag har ju så bra dagsrytm här att det funkar utmärkt att köra ett svettigt barrepass så där innan lunch.

Valde en ny studio, lika nära som den tidigare, bara för att…ja, för att vara ärlig så för att de hade ett specialerbjudande för nya kunder. Jag bokade ett pass som hette “The Burn” och var på plats tjugo minuter innan utsatt tid i morse. Klockan var inte ens nio på morgonen.

Anade oråd när yogasalen var uppvärmd, säkert 35C. Ja, de hade kört ett bikrampass precis innan. De som var på väg ut från salen såg ut att ha kölhalats.
Jag bredde ut min yogamatta och började slöstretcha. En efter en kom välsvarvade, unga damer in i salongen. Hälften i bara leggings och sport-topp. Inte heller jättekonstigt, colleget ligger precis intill.

Sedan.

Fem minuter uppvärmning och “känna in vad kroppen behöver just nu”. Följt av femtio minuter BURN utan like. Har aldrig varit så röd i fejan, har aldrig längtat så efter en kall dusch, eller bara ett kallt glas vatten att hälla över ansiktet. Det var femtio minuter cardio, det var squats, burpees och hopp utan stopp. Det var squats med hopp.

Sedan fem minuter namaste i vanlig Kalifornienordning och sedan promenerade jag hem på skakiga ben. Det tog mig en halvtimme. Då tog jag fotot nedan, alltså en halvtimme efter att passet slutat. Kan vara en av de fulaste bilderna på mig någonsin. Men jag vill att det ska finnas vittnen här. Rödheten, utmattningen.
Gud, det var länge sedan jag kände mig så gammal.

  • Postad 2019-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Tillbaka till framtiden

Jag har verkligen gillat att jobba på redaktioner fast bara när det varit tidsbegränsat. Gillat tidsbegränsade kollegor och kontorstimmar.
Jag gillade verkligen att vara på Svenska nyheter, att skriva manus och jobba mot en supersnäv deadline. Att se ens idéer och skämt få liv genom andra, att se dem gå genom rutan. Det går inte ens att överdriva hur det känns, det är en enorm känsla och jag är övertygad om att den är beroendeframkallande.
Jag hade kompisar som kom och satt i publiken och kände mig stolt trots att min insats var minimal. Min personliga, det vill säga. Jag var ju fortfarande med i ett team, en redaktion.
Men trots detta – och jag är ju jätteglad över att ha fått vara med, fått förtroendet och chansen och allt – så vet jag att jag inte kommer att göra det igen. Jag är inte rätt person på rätt plats. Kanske hade jag kunnat nästan bli det, men jag hade inte helt kunnat bli det.
Jag är ingen lagspelare, jag är en eremit som stammar och blir blyg i grupp och sociala situationer. Jag vet inte hur man gör AW. Jag vet inte hur man skriver tillsammans med andra.
Jag skulle kunna lära mig, skulle kunna bli nästan bra. Men inte helt bra.

  • Postad 2019-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fram och tillbaka

Såg honom, han var med två kompisar jag inte kände igen. En tjej och en kille, kanske var de ett par. Vi passerade varandra, jag hörde honom prata. Kände honom, för en halv sekund. Vägar som korsas och så vidare.
Det skedde, som det så ofta gör, oväntat och hastigt. För hastigt för att jag skulle kunna parera mig, räta upp ryggen eller vad jag nu hade fått för mig att göra om jag hade fått några sekunder. Nu gick vi bara förbi varandra och så var det bra med det. Efteråt, min första spontana känsloreaktion, kände jag mig lätt irriterad. Vet inte varför, kanske för att jag i mitt huvud tänkt att det skulle vara jobbigare, en orkan in i hjärtat och så vidare. Kanske för att jag vill att han ska hålla sig borta, inte ha med mig eller mina kvarter att göra.

  • Postad 2019-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

But I can’t help…

Marsvinen kan vara det bästa och sämsta jag gjort. Grinade redan igår kväll bara av tanken på att jag ska lämna dem. Det känns ju som om jag sviker dem.

Sedan minns jag min vanliga separationsångest och då åker jag ju inte ens ifrån någon liten varelse som är beroende av mig. Jag åker ifrån vänner och familj med egna liv.

Bar över bur och påsar med leksaker och hö. Och grät förstås. Och hostade eftersom jag är förkyld. Så ont i bröstet. Av hostan alltså, marsvinen är mer ont i magen.

Men den rara tjejen som passar dem skickar strax meddelanden om att de börjar titta fram ur sina små hus i den nya buren. Nyfikna.
Jag grinar av bara det beskedet förstås. Helt hopplöst. Jag är hopplös.

“Men tänk så kul det blir när du får träffa dem igen”, säger A medan jag hostar och snörvlar mig svettig. Går hem och lägger mig på soffan och känner hur huvudet dunkar. Tårar och snuva. En intressant slags tjockhet i skallen. En tät huvudvärk, lite som en alldeles för tajt mössa av något lite, lite tungt material.

Allt som skänker glädje skänker sorg i slutändan. Kan det vara så?

  • Postad 2019-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen