Jazzhands

Helgon

Allhelgona har kommit och gått. Jag saknade att gå till kyrkogården i år, jag har inte besökt pappas grav på länge nu. Jag har inte dåligt samvete eller så, gravar är till för de levande som bekant.
Jag har i alla fall inte dåligt samvete för pappa, han finns inte längre. Om något har jag dåligt samvete mot pappas fru som besöker graven bra mycket oftare. Hon sätter blommor, planterar små träd och buskar. Hon sköter helt enkelt om graven, och jag gör det inte.

Jag har tänkt på det, på vad man vårdar. Uttrycket “att vårda ett minne” är väl i viss mån vad en grav är. Ett bevis på att någon en gång levde, men också beviset på att denne inte gör det längre.

Jag har boken jag vill skriva om pappa närvarande hos mig, eftersom jag skriver på den då och då (men tänker på en desto mer). Den handlar också om att vårda minnen.
Det här är min tanke: våra minnen formar oss. Men mer än så formar vi våra minnen.

Fotbollskillens pappa dog för inte länge sedan. Det kom inte som en överraskning, han fick en hjärntumör och en beräknad livstid på tre månader.
Bara en dag efter att han dog fick jag ett meddelande från en av min killes släktingar som frågade när jag skulle vara i staterna igen för de ville ha en “celebration of life”. En sådan kan se väldigt olika ut men går ut på att man samlas och minns den döde. Man drar anekdoter, berättar saker man skrattat åt eller som man burit med sig som ett positivt minne.
I det här fallet skulle vi hänga på en strand, grilla mat och låta barnbarnen plaska runt i vattnet medan de vuxna satt i solstolar och turades om att skåla till den dödes ära.

Tanken är fin. Men för mig också spännande: är det viktigare att snabbt befästa minnen än att ta ett rituellt farväl?
Alltså, sms:et om denna avslappnade minnesstund på stranden kom innan några som helst uppgifter om begravning.

Jag funderar också på saker som hur mycket sorg och sörjande är kulturellt. Men det viktiga här är alltså att den omedelbara reaktionen när pappan gick bort var att träffas för att minnas honom, inte begrava honom.

Jag gillar allhelgona, det är en av de vackraste traditionerna och ritualerna under året för mig. Att besöka kyrkogården och känna den stämningen av värme och respekt. Det finns vissa inslag av folkfest, som att man säljer varmkorv utanför murarna, men mest tycker jag att man känner en värme, en gemenskap med alla som saknar någon, och en respekt för sorgen. Den egna och andras.

Kanske skriver jag en bok för att jag räds idén på att dela med min minnen med andra, att sitta i en skog eller vid någon stuga och högt berätta om saker pappa sagt och gjort. Kanske är det samma idé men i tysthet.

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Undermedvetet underkänd

Drömde att mina dagar som researcher var över. Producenten sa att han var besviken på mig och att “Golinda” skulle ta över mina uppgifter. Inte bara det, jag skulle själv söka rätt på Golinda och berätta det.
Mina känslor av medelmåttighet är alltså rotade i mitt undermedvetna.

Jaja, sådana känslor kommer och går kan man tänka. Och tycka. Men de är också bra på att hålla sig fast.

Lika ofta som jag tänker att jag hellre lever friare, ledigare men med mindre jobb, stress och därmed också mindre pengar – lika ofta tänker jag att jag är lat och dålig som inte skriver, skriver, skriver. För ärligt talat, att skriva är ju det enda sättet man kan skriva bra på. Eller så här, att skriva är det enda sättet att producera text på. Och jag borde producera mer text.

Borde?
Ja, borde.
För hur får jag annars tyst på den interna kritiken?

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Pengar

Lärdomen är att sitta ned i båten, någonting jag är rätt så bra på faktiskt. När det gäller pengar och jobba alltså. Jag skulle verkligen kunna ligga i mer, pitcha fler idéer och så vidare.
Jag kan inte förklara balansen men den finns där, har deklarerat nästan exakt samma summa de senaste fem, sju åren. Medan uppdragsgivarna har varierat och bytts ut.

Något jobb trillar in. En förfrågan om en möjlig förlängning på ett projekt når mig.
Jung har säkert ett ord eller en teori för denna balans. Ebb och flod är frilansarens lott, såklart. Så är det. Jag är van vid det, det är nog alla som frilansar. Men på något sätt verkar det plana ut till slut i alla fall.

  • Postad 2019-10-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Allt jävla skit

Om vi förenklar det hela går jag runt med ständig oro och ont i magen för att jag inte kan göra världen till en bättre plats och den otillräckligheten spiller över på allt annat. Som att skriva.

Men det kan lika gärna vara det motsatta – jag är en otillräcklig skribent och detta gör mig också till en otillräcklig person i världen eftersom skriva är det jag gör, eller förväntas göra.

Då och då skriver jag en kommentar hos någon som skryter med sin nöjesresa och samtidigt skriver att de lever hållbart pga äter vegetariskt eller nåt. Det kommer alltid samma comeback: du då. Jag vet, svaret är att sluta kommentera.
Jag har inte rätten.

Jag går runt och känner mig så bedrövlig och otillräcklig. Jag är i USA just nu (och tro inte att jag inte våndas av flygresorna hit) där man inte återvinner, där inte ens Starbucks har en recycling bin.
Men eftersom jag flyger till USA två gånger om året så har jag helt förlorat mitt mandat. Jag får inte säga någonting. Jag klimatkompenserar för min resa (inte för att det minskar utsläppen) och betalar för biobränsle. Jag tackar nej till ALLA jobbresor: intervjua kändisar, besöka spa och fabriker som ska muta en med skönhetsgrejer. Jag tackar nej och hänvisar till mitt samvete.
Det framgår såklart inte och det är ingen ursäkt men det smärtar mig att detta betyder att jag förlorar min plats vid bordet.

Jag skriver brev till kommunen här i kuststaden i USA om att de åtminstone kan ha återvinningstunnor utanför bion – alla köper ju läsk och popcorn. De svarar att de ska se över situationen men att inget av vad de säljer kan återvinnas eftersom det smutsas ned med olja och sånt.

Förtvivlan igen.





  • Postad 2019-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Olusten

Skrev till en kompis. Jag skrev att jag inte på något sätt är “under isen” eller någonting annat man brukar kalla det. Jag är okej. Inget akut mer en molande olust.
Inget som ska medicineras, inget som ska diagnosticeras. Men jag har tänkt och kommit fram till att det handlar om en känsla av mig själv som otillräcklig. Jag känner mig förmögen att skriva. Nej, det är inte sant för jag skriver ju. Men jag känner mig medioker. Vissa dagar duger det väl utmärkt, jag får jobbet gjort. Men nu sitter känslan i. Varför skriva? Varför ska jag skriva?

Det är problemet och känslan i mikroperspektiv.

I makroperspektiv handlar det om en känsla av otillräcklighet i världen. Detta är vad jag kommit fram till.
Jag blir på riktigt ledsen när jag ser folk här som slurpar dryck i plastmugg, slänger och shoppar saker de inte behöver, flyger till Wien över helgen och allt de nu gör.
Jag gör ju detsamma. Inte flyger till Wien över helgen men köper nya byxor för att jag tröttnat på mina gamla. Köper en manchesterklänning men tvekar sedan inför att köpa yogakläder till mamma i present eftersom de är gjorda av syntetmateral. Och syntetmaterial kräver tre gånger mer energi att tillverka än naturmaterial och de fäller och släpper ifrån sig mikroplaster.
Jag blir galen. Står med tightsen i hand och våndas. En kvinna kommer till samma hylla i butiken och tar ett par utan betänkligheter.

Min väninna, hon är 75, säger att “vissa kan bära världens samvete på sina axlar, jag är inte en av dem”.
Men jag kanske är en av dem? Jag vet inte.

  • Postad 2019-10-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Soliga dagar under molnet

Tyvärr har jag ramlat ned i ett sånt där tillstånd igen där jag undviker människor, även de jag känner och gillar, och vrider mina händer och fingrar när jag behöver prata med någon. Som i mataffären.

Kommer ingenstans med manus. Men det beror inte på att jag inte vet vart jag ska utan för att jag har lite svagt med pengar just nu efter en sommar som var skral på jobb. Så jag behöver jobba och hyran kommer förstås före bokmanus. Som ständigt skjuts åt sidan.
Men grejen med att skjuta manus åt sidan är att det försvinner, det blir avlägset och blekt. Det är som med alla andra diffusa färskvaror som motion och kärlek. Det måste underhållas. Och just nu försvinner manuset i fjärran, mer och mer avlägset.
Detta stör mig eftersom ämnet och subjektet är långt ifrån avlägset för mig. Men när jag sedan sätter mig med manuset framför mig är startsträckan så lång. “Vart var jag nu”. Kommer ingenstans.
Som sagt.

Och sedan tar det sig samma uttryck ute i den fysiska världen: jag blir sur och introvert och skyr folk. Även de jag känner och tycker om.

  • Postad 2019-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Pengar

Har aldrig bekymrat mig så mycket om pengar. Jag vet inte varför. Men jag tror att jag kommer från en familj där man helt enkelt bara kavlade upp ärmarna. Jag jobbade extra som tonåring, var bra på att spara mina slantar.
Jag hade alltid en plan, jag hade alltid dåligt samvete. Saker kostade pengar, det fanns alltid mer jag kunde göra. Borde göra.

Men en dag, det var i trettioårsåldern, bestämde jag mig för att det inte är värt det. Alltså att jobba heltid eller att jobba tills man är helt slutkörd. Inte för mig, för jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Min egen hälsa, mitt eget lugn.

Så jag gör inte det.

Jag skulle kunna. Jag skulle kunna skriva mer, sälja mer, göra mer.
Men det skulle vara för att få mer pengar till att köpa mig ledighet och bekvämlighet.
Det går inte ihop. Inte för mig. För jag har inte ansvar för någon annan men jag har ett stort ansvar för mig själv.

När någonting händer kommer perspektiven. Fotbollskillen säger ofta att han inte fattar hur mycket eller lite jag jobbar. Själv jobbar han 45 timmar i veckan, oftast mer. Han är ju amerikan.
En frilanskompis kallar mig lat, på skoj.

Allt det där stämmer. Ibland fattar jag inte heller hur jag får saker gjorda. Men det är inte lika svårt att få saker gjorda som att må bra.
Det är mitt primära jobb. Jag är mer framgångsrik i det, tack och lov.

  • Postad 2019-10-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

…och andra slut

En vän är död. Jag vaknar och ser bilderna och hälsningarna på Facebook. Han fyllde år alldeles nyss. Jag var bjuden på kalas, jag hade tänkt gå men så krockade det plötsligt med någonting annat som jag nu inte ens minns.
Han levde alltså alldeles nyss. Men han lever inte nu.

Under morgonen har jag känt mig knockad. Att döden gått och lurat i mina kvarter, på min gata och kanske utanför mitt hus. Min vän bodde inte långt ifrån mig. Döden har alltså varit här.

Jag ska berätta någonting jag aldrig talat om. Inte ens för A, inte ens för välmenande och insatta läkare.
Jag ska berätta om när döden var inne i mig. Därför att jag tror att det var vad som hände min vän som nu är död.

Det var en sensommar, jag levde bara halvt. Jag vaknade i dimman av sömnpiller och lugnande. Min kropp började darra, det var den vanliga morgonrutinen, och jag drack ett glas vatten med en stor dos lugnande droppar i som fick vattnet att smaka beskt. Eller så tog jag en Sobril tillsammans med övriga arsenalen med piller.
Jag var deprimerad. Jag åt inte, jag grät därför att dagen hade börjat. Jag kände dygnets enda lugna stund när skymningen kom och jag hade tillåtelse att svälja de piller som skulle avsluta dagen och ge mig sömnen.

Jag har varit deprimerad tre gånger i mitt liv. Det var kliniska depressioner och de varade länge.
Bara två gånger har jag tänkt tanken på självmord. När jag säger “tänkt tanken” menar jag övervägt det som ett alternativ, känt att det är lika rimligt som att genomleva ytterligare en dag där dygnet kretsar kring när jag kan tillåta mig att ta en till Sobril, när jag får anstränga mig för att andas och hela kroppen lider. Jag menar att jag tänkt på det som en lösning, som någonting verkligt och inte teoretiskt.
Jag menar att jag längtat efter döden och välkomnat den.
Men detta är vad jag sagt till läkare och några närstående: “Ja, två gånger har jag tänkt tanken“.

Men vad jag aldrig talat om är hur tanken kom till mig och hur den kändes.

Den första gången låg jag hemma i min säng. Jag hade ansiktet vänt mot väggen som för att trotsa morgonen. Glömma att det var en ny dag på ingång. Tanken kom till mig i form av en röst. Det lät som min egen röst men det var inte jag, det var som om någon härmade mig. Jag accepterade den på samma sätt som man i drömmen accepterar saker precis som de är, oavsett hur osannolika.
Jag lyssnade på rösten och ett lugn infann sig. Det spred sig från hjärtat och kroppen slappnade av, jag hade hittat en väg ut. Jag kände mig i det närmaste smart, som om jag hittat en genväg förbi allt rabbel om att se tiden an, att uthärda, medicinera, göra andningsövningar och stå ut, stå ut, stå ut för att det kommer bli bättre. Det är en så klen tröst när man darrar och gråter. Nu kändes det som om jag hittat Sobrilen inom mig. Det varade inte länge, jag kan inte säga hur länge. Ett par minuter? Men det var så starkt och rösten talade verkligen till mig. Jag hörde den, inte bara kände den.
Men sedan blev jag rädd. Jag tänkte att nu gäller det att vara uppmärksam på saker och ting, för nu håller jag på att bli galen. Jag tänkte att jag kan aldrig tala om detta för någon, jag kan aldrig berätta att jag hörde en röst som inte var min egen fast den var min egen och den gav mig trygghet och lugn för den sa att jag skulle dö.

Sedan hände det en gång till. Jag sa ingenting till någon då heller. Samma sak, jag kände en lugn trygghet som om en god vän jag inte hört från på länge plötsligt hörde av sig. Som om min pappa plötsligt hade uppenbarat sig och sagt magiska tröstande ord. Så stark var rösten och så starkt var budskapet. Jag sög i mig alla känslorna, värmen och lugnet igen och det konstiga var att de var så välkomna. Att jag kände “just det, så här känns det att vara hemma. Jag ska dö, jag ska försvinna. Detta är glädjande”.
Sedan skakade jag och blev rädd. Jag insåg att jag måste söka hjälp.

Att ligga på en sjukhussäng i två veckor var inte på något sätt trösterikt men jag kände, jag vet inte hur, att rösten skulle ha svårare att nå mig där. Och så blev det, endast två gånger i mitt liv dök den upp. Döden inom mig, som var slug nog att imitera både mig själv och min längtan om lugn. Och jag lyssnade, i alla fall en stund. Jag tror min vän lyssnade längre än så och jag förstår honom.

Jag saknar honom.

  • Postad 2019-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Olika slut

Att jag skriver om marsvin i små väskor? Som åker taxi?
Jaja, det blir så. Livet. Och även döden.
På bara några dagar har jag fått flera frågor om döden.

Först en etikettsfråga. Ska man säga någonting när kollegans mamma dött även om man inte känner kollegan så väl. Vad tycker jag?

Sedan två personer i min närhet som ser olika grad av slutskede i sina föräldrars kroppar och blickar.
En har en sjukdom, den pappan är på väg bort och det är smärtsamt att se någon försvinna. Det är smärtsamt att stå på stand-by och frukta samtalet som kommer.

Livets outhärdliga lätthet.

Jag har börjat läsa om grekiska gudar, det är konstigt nog tröstande. Inte konstigt nog eftersom det är en föga unik insikt. Folk har använt arketyper och grekiska gudasagor som stöd länge. Jungianerna, till exempel. Men konstigt för att jag aldrig haft ett större intresse av historia, allra minst antiken. Eller religion för den delen. Men någonting trösterikt är det att gudarna, dessa odödliga, lider som dödliga. Inte fysiskt alla gånger, men psykiskt. Alla har sina egenskaper, alla hanterar livets olika faktum olika. Och gudarna är inte välkomna ned i dödsriket, dit får bara dödliga gå. De känner ibland sorg även över detta.

Men livets olidliga lätthet är ju tyvärr priset vi får betala. Sorgen kommer vi inte ifrån. Det är hemskt. Men den kommer att blekna och bli hanterbar. Till skillnad från saknaden som är permanent.

Vi vet detta. Alla vet detta. För verkligheten är att vi drabbas av sorg i våra liv, vi drabbas av förlust. Verkligheten är att det är det hemskaste som händer oss och det kommer att hända oss. Vi måste stå ut. Men ännu viktigare är att vi måste gå emot den och möta den. Det man kallar acceptera.
Det är så abstrakt, jag har alltid irriterat mig på hur abstrakt det är. “Det är bara att acceptera”.
Men det är ett faktum att vi alla förr eller senare blir medlemmar i en klubb ingen vill gå med i.

En annan sörjer sina föräldrars vigör. Deras dåliga syn och hållning. Hur huset luktar smuts och hur toaletten inte rengjorts sedan senaste besöket.
Det är svårt. Därför att det är obegripligt. Hur ska man fatta det obegripliga? Det går inte.
Man får ta till det begripliga: jag är här. Någon jag tycker om är här. Eller om det är en vän, eller familjemedlem. Vi är här. Just nu.

De små sakerna man begriper, man får använda dem som byggstenar. Mitt enda råd är att finna den frid man kan medan tid finns. Alla letar frid innan de lämnar sitt liv. Det kan vara en lyx att både få och ge, innan den största av hemskheter rullar in.

  • Postad 2019-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Admin admin

För ett tag sedan var jag med Alfen till veterinären. Taxin tog en hundring extra för att Alfen räknades som ledarhund.

Ja, jag vet.
Orimligt är bara förnamnet.

Alfen är alltså ett marsvin som satt i en liten väska i mitt knä. Ingen hade ens märkt att han var där om jag inte påpekat det. Av hänsyn till allergier och sånt. Sa det när jag bokade också.

Man ringer kundservice.
Nej, man ringer det enda numret som finns listat och man ber att få numret till kundservice.
Man ringer kundservice. De hänvisar till något formulär på nätet. Man ska ladda upp kvitton. Man får fota kvitton.
Sedan händer ingenting.

Man betalar dyra räkningar hos veterinären. De säger att handläggningstiden är 30 arbetsdagar. Man ska ladda upp kvitton och intyg.
Jag ringer efter sex veckor och frågar om ärendet är på gång. De säger att 30 arbetsdagar mycket riktigt är sex veckor men de har långa väntetider nu.
Jag säger att det är okej. Jag vill bara veta att det är på gång. Det är det, men försäkringen täcker inte medicin och inte det ena och det andra.

Jag ringer taxibolaget och frågar om de sett min anmälan? Det var snart två veckor sedan. De har sett den. Den ska tittas på igen.

Varför tar det sådan ork med allt admin ens dagliga liv kräver?

  • Postad 2019-09-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen