Jazzhands

Lejon och deras hjärtan


Passar på att äta tårta med min kompis Shelaigh. Ett av mina favorithak har öppnat en filial i Santa Monica så vi sågs där. Tydligen gillar Jennifer Garner också tårtor därifrån.
Hur som helst, Shelaigh har de där faktorerna i hennes liv just nu som är betungande dels för att du vet vartåt det lutar och dels för att du inte har kontroll över dem. Annalkande uppsägning, annalkande hyreshöjning och en pappa på intensiven efter en operation.
Hon säger att hon vet att alla går igenom en förlust, en sorg. Alla förlorar vi våra föräldrar.
Det gör det inte mindre smärtsamt, säger jag, som har förlorat en förälder hastigt och våldsamt.

Vi pratar och jag känner igen så mycket hos henne. När hon säger att hon borde söka jobb men hittar inte energin trots att det är livsviktigt att hon söker jobb.
När hon säger att hon inte kommer ifrån tankarna på att hennes pappa dör nu, detta är slutet, och att bara jobb väntar. Praktiskt jobb som hon anser faller på henne, och ett jävla sorgearbete.

Jag minns även denna känsla.
Därför vet jag också hur poänglöst det är att säga förnuftiga saker som att det praktiska eftermälet är ett sätt att hantera sorgen och att hon inte måste ta sånt själv, hon har ju syskon (“Ja, men de har ju barn…Det måste bli jag som gör allt”).

Jag vet också att man kan leva vidare fast det känns som om man inte kan det. Även detta är tröst för lejonhjärtan.

Jag tänker – är det därför folk är tysta när vi talar om sorg? För att vi vet att ingenting kan trösta särskilt väl?
Eller är det bara för att vi är rädda för att säga fel saker?

Hon talar om en annan typ av stress. Om hur stress kring huruvida en kille ska ringa tillbaka eller inte ter sig som en så banal och trivial stress. Varför ens stressa över sådant? Och jag vill säga att just den insikten ter sig just nu som något som förminskar dig. Men det är tvärtom, den kommer att ge dig tacksamhet. Det som kommer ur en sorg är perspektiv och med det kan mindre saker nå dig. Killar som inte ringer kommer inte nå dig på samma sätt, aldrig mer på exakt samma sätt.
Du kommer att känna skillnad mellan banal och trivial stress jämfört med stressen som nästan dödar. Och den banala och triviala stressen kommer inte heller åt nå dig.

Men, som sagt, det är ju bara tröst för lejonhjärtan.

  • Postad 2017-06-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Sydväst denna gång


Och så fram med väskan igen. Knappt har man packat upp från Lake Tahoe så ska man iväg igen. LA denna gång med fullspäckat schema. Dagarna har definitivt börjat att bli kortare i samma takt som de blivit varmare. 30c idag, jag ligger och flämtar på soffan. Går ut, går till caféet och torkar pannan med en servett. Killen bakom kassan undrar om han hörde rätt: “Sa du varm chai?”.

Ja, det sa jag. Det är min nästan dagliga treat. Med den bredvid mig kan jag skriva längre och bättre.

Två veckor kvar och jag stressar upp mig, känner att jag ska hinna med saker. Inte så många fysiska, praktiska och konkreta saker. Mer hinna med att stärka det som redan är ganska starkt, försäkra mig om att det går bra att resa hem en stund. Äh, jag vet, störtlöjligt. Men stressen handlar bara om det.

  • Postad 2017-06-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Minisemester


Det är 30c ute. Jag pallar ingenting. Ligger på soffan och halvjobbar. Rycker upp mig och tvättar lite från den lilla minisemester vi precis kom hem ifrån. Sex timmars bilresa i värmen till Lake Tahoe, två nätter i en stuga med diverse andra familjemedlemmar varav vissa är under fem år och stiger upp halv sju.
Sedan sex timmars bilresa hem igen. Vår enda hela dag i Lake Tahoe tillbringades därför med att dåsa i solen, dåsa på sängen, dåsa på soffan och gå och lägga sig innan tio.
Mådde givetvis illa under resan tillbaka. Låg och hyperventilerade och svettades i baksätet medan alla bilfönster var nedvevade. Vi var tvungna att stanna för att jag skulle få dricka lemonad och äta en croissant under tystnad som jag bröt i små, små bitar som en annan bebis. Kände krafterna komma åter.
Spelade bort mina pengar på enarmade banditer. Sjuk grej, följde med som sällskap och hade inte en tanke på att gambla. Tvärtom, jag följde med för att hånle och rulla med ögonen. Men “fick en känsla” kring en maskin med en vulkan på, den snodde mina pengar. Sedan såg jag en Willy Wonka-bandit och en Game of Thrones-bandit och kunde inte hejda mig. Mesta pengaslukarmaskinen var en Dolly Parton-maskin som också funkade som jukebox. Man fick välja låt (valde först Jolene och sedan My Tennessee Mountain Home) medan man spelade, musiken slutade om man inte spelade visade så där rök en hundring…
Usch, jag känner mig så tjock. Det är inte det att jag gått upp i storlek, mer att jag inte känner igen min kropp. Fast detta uppenbarligen är min kropp och fast den uppenbarligen inte förändrats och vuxit över en natt eller ens någon månad så känns den inte som min kropp. Man blir ju extra kroppsmedveten när man är vid vatten, när det är soligt och när någonting i kroppen gör sig påmint, som mitt illamående. Jag mår illa när jag åker någon åkattraktion, när jag åker bil eller flyger. Ibland mår jag illa av ingen anledning alls.
Jag ser bilder som tagits under Lake Tahoe-vistelsen och igen – känner inte igen min kropp. Känns som en kropp som tilldelats mig bara, som jag inte känt in. Det är en trist känsla. Ja men ät lite bättre då och börja gymma. Ja, jo. Absolut. Men även där spelar känslan in – det är ju inte min kropp så varför ska jag anstränga mig?

  • Postad 2017-06-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Forever Jung

Konstig dröm i natt om att jag var med en gammal pojkvän, typ min första. I drömmen visste han att jag ville lämna honom men att jag inte förmådde mig till att göra det. Precis som i verkliga livet, något som dessutom upprepat sig igen och igen.
I drömmen sa han “När du lämnar mig…” och i drömmen insåg jag att vad som hållit mig tillbaka, vad som fått mig att drabbas av panik och rädsla och jag alltid valt att stanna kvar fast jag vill gå. Jag insåg att detta beror på att jag utgår från mig själv, att den jag vill göra slut med kommer att potentiellt känna samma avgrundsdjupa sorg som jag själv.

Men så måste det inte alls vara.
Inte alla reagerar som jag gör.

Och när jag vaknade var jag vimmelkantig eftersom jag också förstår att jag agerat på samma sätt fast omvänt: inte alla vill bli omtyckta på samma sätt som jag vill bli omtyckt.
Inte alla blir tacksamma för samma saker som jag blir tacksam för.

Inget av detta kunde jag artikulera när jag vaknade och han frågade vad som stod på. Vad såg han hos mig? Jag vet inte. Han hämtade ett glas vatten, jag drack. Sedan kan jag ha slumrat till lite igen. Men jag vaknade med samma obekväma men samtidigt så lättade känsla. Som om jag kommit på något, gett det ett namn och sett det flyga.

Men detta gjorde mig också nedstämd. I många år har jag tänkt, om människor och situationer, “ja, men han förstår väl att jag handlade utifrån välvilja?”.

Det är ingen ursäkt för någonting inser jag nu.

  • Postad 2017-06-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bladet från munnen etc


Nu har förlaget gått ut med detta nyhet, om min bok som släpps i september, så då tar jag bladet för munnen och avslöjar titeln jag med.

Och bidrar därmed till en ökad press på mig själv att bli klar i tid. Bonus!

Det här är alltså verket jag filar på dagarna i ända. har gjort i säkert ett års tid nu medan förlag funderat över bästa möjliga sätt att presentera boken på utan att
a) jag blir dränkt i fler dickpics
b) den omedelbara reaktionen blir “åh, en arg tjej”
c) mamma blir generad

Okej, det sista lade jag till själv.

Boken består rent konkret består av en knippe essäer där jag utgår från olika  ämnen som nätdejting, uppvaktningsritualer, hämndporr men också mer otippade som Viagra-reklam och snögubbar som alla på ett eller annat sätt är förknippade med dickpics. Tro mig. Eller, jag försöker i alla fall förklara varför i boken.

Och som ni ser är mitt namn inte med på framsidan. Det tycker jag är svinsmart. Det är inte fokus på mig, det är fokus på en ganska allmängiltig företeelse – män som visar ballen.

Här är en liten intervju om boken. Där det också framgår att det är de oombedda dickpics som intresserar mig. Jag har fått sådana, det är en märklig känsla. Ömsesidiga dickpics är helt ointressanta för mig. Där är det bara att köra på. Inget att se, carry on.

Ni skulle se HÖGEN med böcker jag plöjt igenom (och fortfarande plöjer). En grej leder hela tiden till en annan och så måste jag beställa mer research från nätet. Maskulinitetens historia, sexualitet under 1900-talet, Kinseyrapporterna. När blev sex brottsligt? Jag har svaret.
Och fatta att Trump och Mark Rubio faktiskt på allvar jämförde kukar med varandra så sent som i höstas.

Börjar man kolla efter kuk så ser man det överallt. Sanna mina ord.

Ps. Nej, den innehåller inga bilder.

  • Postad 2017-06-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Plötslig fiktiv saknad


Kokar te, gör i ordning frukost och kommer på mig själv med att sakna Jim. Detta älskvärda mähä. Detta neutrum som bara flyter omkring.

Kanske är en litterär skapelse en slags vuxenversion av en låtsaskompis. Med lyxen att få göra denne lite, lite mer levande på pränt. I så fall – mesig låtsaskompis Jim är!

Läser en lång artikel om Evelyn Waugh (ni vet Brideshead Revisited), och lär mig att han gifte sig med en annan, kvinnlig Evelyn. Fantastiskt. Båda hette Evelyn Waugh! Ett verkligen exempel på “Vad skulle hända om Glenn Close gifte sig med Glenn Hysén? Båda skulle heta Glenn Hysén.”

Jo, men i den artikeln stod det att så många av hans böcker speglar perioder och utvecklingar i hans liv. Han skrev om ett imploderande äktenskap under samma tid som Evelyn lämnade honom. Han skrev Brideshead medan han tog läkande och helande tillflykt till sina societetsvänner ute på ett gods (okej, slott) och där religionen låg som en skugga över deras lycka.

Precis som i Brideshead.

Han avslöjade eller bekräftade aldrig detta, han sa aldrig vem eller vilka personerna i hans böcker eventuellt var baserade på även om närmaste vännerna verkar heeeelt säkra på vem som är vem. Men mot slutet av sin karriär sa han någonting i stil med att en författare kan inte hitta på figurer utan någon som helst förankring i ens egna liv.

Åsnan kommer ut i pocket nästa månad, jag saknar honom. Eller är det själva processen, att se vart det leder? Jag hade ju en skiss, en tanke såklart men vägen dit var inte utstuderad.

Idag åkte vi helt spontant till Santa Barbara. Lite sent på dagen kanske, för en så pass lång utflykt (tar väl en och en halv timme) men det var en fantastisk dag. Farmers market, “välkommen att smaka” och så de sötaste apelsiner man kan tänka sig. Hemgjord getost, färsk salvia. Jag älskar dessa små, lokala Farmers market som verkar finnas över hela Kalifornien. Och varför inte, när jorden är så fin. Och solen.

Vi gick ut på piren, åt glass från lokalt creamery. Rostad kokos och mandel. Helt fantastisk. Jag sa att vi borde köpa ett hus här. Skriv en bestseller så har vi råd, sa han.

Han pekar ut hundar som han tror eller vet att jag vill klappa. “Hälsa på den där rackaren, ge honom lite kärlek nu”.

Varför saknar jag Jim? Äh, kanske saknar jag bara det skojiga i att se vart något leder. Något man skapat själv. Baserat på verklighet eller inte.

  • Postad 2017-05-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Prestationer


Lyssnar sällan på poddar men borde säkert. Ibland lyssnar jag ändå på Februaripodden som alltid lyckas ta upp ämnen som tangerar de jag är intresserad av. Som Viagrareklam, potensproblem i porrbranschen och farorna med nätdejting.

Lyssnade härom dagen medan jag diskade. Ola Söderholm och Jonatan Unge pratade om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, där det ena är ställt i förhållande till prestationsförmåga och det andra helt avskuret från prestationsförmåga och framgångar. Kort sagt gick deras resonemang ut på att när man slutar se sig själv som en del av en tävling så presterar man paradoxalt nog som bäst.

Att idrottare som slutar se till andras prestationer och bara till sin egna sätter rekord. Musiker som Bob Dylan som skiter i alla priser och bara MÅSTE komponera skapar mästerverk.

Ja, det var inte supernyttigt för mig att lyssna på eftersom det fick mig att känna mig så medioker. Varför kan jag inte bara skriva på i godan ro och skita i redaktörer, om folk läser, någon eventuell reaktion?

Jag kan inte ens helt och fullt glädjas åt andras framgångar tror jag. Jo, om det ligger utanför min egen sfär kan jag det utan problem. Ligger det närmare min egen (till exempel någon som skriver gudomligt bra om film och vinner priser därför eller liknande) så blir känslorna mer komplexa. Inte för att jag går hem och slår näven i väggen, inte för att jag blir tjurig. Snarare ifrågasätter jag min egen roll i det hela.

Nej, jag ligger inte hemma på soffan och tänker att jag förtjänar bättre. Jag tycker att jag jobbar precis lagom mycket, jag letar inte upp scoop eller åsikter som ger mig en tyckarplats i någon dagstidning. Jag prioriterar sovmorgnar och resor till Kalifornien framför sånt.

Kan man verkligen uppnå det där stadiet då man bara tävlar mot den egna förmågan? Kräver nog många timmars meditation tänker jag. Åh, om man bara kunde bli en skön och härlig person som bara gläds hela tiden. Inte som idag, vakna och läsa igenom korr på kapitel, korr på artiklar. Intala sig själv att man inte bryr sig, det är bara ett jobb (och för det mesta är det bara ett jobb) och sedan rulla ihop till en boll, läsa Rebecka Solnit och tänka att allt bra redan är skrivet. Vi kan bara hoppas på mediokert.

Ja, jag kanske ska tillägga att det är mulet här idag och jag har ont i halsen.

 

  • Postad 2017-05-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

De små


Mammas katt har varit försvunnen i fem dagar. Orolig man blir. En stor, röd gammal krake som inte är mycket för äventyr.
Mamma är i San Francisco och kan inte leta efter honom. Turligt nog kunde grannarna ställa upp och gå skallgång. Rapporter ramlar in om att Chester är återfunnen. Ett foto när han glufsar i sig mat.

Orolig blir man. Lika mycket för kattens öde som för mammas oro.

Det är fullt på mitt favoritkafé idag, det är vackert och soligt ute. Folk i solglasögon, folk med hund. Jag börjar redan känna mig stressad för att det bara är fyra veckor kvar tills jag ska hem igen. Fyra eller fem. En månad, inte mycket. Varför skulle jag envisas med att vara hemma på sommaren? Den svenska sommaren vill man ju inte missa och så vidare. Jo, det var skälet. Det var precis så jag resonerade.

Ja, och sen för att vi ska redigera min bok under juli och augusti. Den ska ju gå i tryck i augusti, har jag sagt det? Kommer ut i september.

Jag tror jag legat lite lågt med infon eftersom boken åkt runt ett par turer mellan förlagen nu, och dessutom några turer i mitt eget sinne också. Varför skriva, varför försätta sig.

Därför är det bra med distans. Favoritkaféet på kusten, folk med hund. Så länge man inte störs av en oro från långt bort, en bortsprungen katt man inte kan göra någonting åt alls, över huvud taget.

Lärde man sig hålla just den oron i schack tror jag att man skulle hitta en lösning, en kanal där man inte räds någonting alls. Som de som skriver för att de måste, utan någon som helst tanke på mottagande eller form. De bara gör, de ser inte konkurrens eller tävlan. De ser bara sitt eget uttryck, den egna längtan efter att skapa utan mål.

  • Postad 2017-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Flygfebern


Nej, inte resfeber. Flygfeber. Den man får av att kolla och söka för många bokningssidor samtidigt. Hur kan vissa biljetter vara så dyra och andra så billiga?
Vi ska till Lake Tahoe. Blir säkert kul men 6 timmars bilresa låter inte superhärligt i mina öron. Inte heller semester med två små kids. Så jag gör allt jag kan för att hitta åtminstone billiga flygbiljetter dit. Ingen lycka.
Ska också försöka ta mig till SF och hälsa på bror, svägerska och hamster. Även där ingen lycka med flygbiljetterna. Kan ju ta tåget som alltid men 6 timmars tågresa lockar inte jättemycket när jag fortfarande känner mig svajig efter resan hit (ja, fortfarande! Fick jag i mig något wack på planet?).
Dessutom flyger jag till LA veckan efter Tahoe och jag börjar känna att jag Orkar Inte Resa så mycket längre. Småresor, korta stressmoment. Orkar inte med det längre.

  • Postad 2017-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En baby-helg

Jag upplevde mitt livs första baby shower i helgen. För det första: vad är det för konstig tradition? Man blir gravid så man ber sina vänner att ge en grejer.
Någon gång i tiden har det säkert fyllt en funktion. Ensamstående kvinnor kanske fick babygrejer från sina väninnor under ritualiserade former så att det inte skulle bli förnedrande, eller nåt.

Det är min gamla kompis Hannah som är gravid. Vi blev vänner i high school, hon är väldigt rar. Hon gifte sig med Simon för 12 år sedan och har försökt få barn sedan dess. Det finns tydligen en story i Bibeln om Hanna som försöker få barn men inte kan, tills hon ber Gud om hjälp och säger att om han gör henne gravid kommer både hon och barnet att prisa honom i evighet. Så Gud gav Hanna sonen Samuel och därför kommer nu min kompis Hannahs son att heta Samuel.

Vi läste den texten högt. Eller, hon som höll i partyt för Hannah läste. Alla andra blundande och höll varandra i handen.

Jag tycker resonemanget “ge mig ett barn så prisar jag  dig”-köpslågrejen känns lite konstig men alla andra verkade gilla det så jag ryckte på axlarna. De sa saker som “Bara Gud kan ge oss ett barn” och “Gud vill att vi ska be honom om saker”.

Hannah föddes hemma, på soffan, i hela familjens närvaro. Systrarna säger att det är deras vackraste minne från barndomen och att deras mamma aldrig sett vackrare ut än när hon krystade fram deras lillasyster i vardagsrummet.

Alla systrarna har fötts i hemmet. Mellansystern blev gravid som tonåring och födde i sin tur sitt barn hemma STÅENDE i närvaro av familjen – och barnets pappas familj. Hannah planerar att följa denna familjetradition.
Under baby showern bad vi tre gånger (inte jag iofs). Vi åt sallad, mackor och cupcakes och lekte menlösa lekar. I bilen på väg hem funderade jag på vad svenskar har för liknande traditioner men kom inte på någon.

  • Postad 2017-05-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen