Jazzhands

Nya besked

Nås av beskedet att det inte alls är bakterier i bettet och att jag äter antibiotika i onödan. Sköterskans exakta ord. “Du äter det i onödan”.
Hon ringde eftersom svaren på bakterieodlingen de tog kommit från labbet och den visade inga bakterier alls. Jag var tvungen att fråga vad som menades. Jag är fortfarande inte helt klar på det. Såret såg värre ut idag, ska inte gå in på detaljer men handen svullnade upp igår kväll under bion. Ja, jag såg Rocketman för tredje gången. Det är rekord för mig. Inte att se en film tre gånger, det finns flera filmer jag sett tre eller fler gånger, men att se den på bio tre gånger. Betala för ett biobesök av samma film. Igår var i alla fall första gången jag såg den med text och det uppskattade jag, det gav faktiskt lite av en dimension. Alla låtar var textade, till exempel, på ett härligt poetiskt vis. Tolkningar, helt enkelt. Som att Tiny Dancer började med “Brud i blåjeans” (“Blue jean baby”).

Där satt jag, jag hade för en gångs skull fått med mig A, och kände handen svullna och pulsera medan jag än en gång fick den där känslan man får när man plötsligt vill spara någon. Ja, spara någon. Det är det bästa uttryck jag kan komma på. Som Elvis-människor som åker till Graceland för att spara honom. Jag gick hem och googlade på Elton John-tröjor. Var på väg att beställa en också innan jag hindrade mig. Mest för att jag vill sluta handla grejer och det är inte så att jag behöver en Elton John-tröja.
Det är bara för att du vill spara på honom, tänkte jag för mig själv.

Hur som helst. Handen svullnade, Elton/Taron sjöng Rocketman och jag kände någon helt felvriden nöjdhet över att As ögon tårades. Aha! Tänkte jag. Aha! Jag känner honom fortfarande bäst av alla.
Felvridet, som sagt.

Hur som helst. Handen svullnade, jag ringde sjukvårdsupplysningen och i morse närakuten och allt det där. Inga bakterier, handen fortfarande svullen och stor som på en knubbig bebis ungefär. I proportion då. Fick en inköpslista på saker att lägga kompress med (alsolsprit som huvudingrediens) och så här ett dygn efter handens rop på hjälp är såret faktiskt lite, lite bättre.

  • Postad 2019-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Biter handen som matar en

Nu blev det så att jag tog ut djuren till gröngräset på kyrkogården. De blir så glada då, man märker att de är i sitt rätta element. De slukar gräs som små dammsugare och sträcker upp nosen och plockar upp dofter i luften.

Ibland men väldigt sällan slåss de. De ryker ihop och blir till en enda boll och man ser inte vad som är vad eller vem som är vem. Det är läskigt. Aldrig har uttrycket “ryka ihop” passat så bra.
De rök alltså ihop och jag förde ned en hand för att sära på dem och det är någonting man inte ska göra, jag vet. Men det ser ju så hemskt ut när de vildar sig så. Jag blev självklart biten själv, det är det som händer och skälet till att man inte ska sticka ned handen som en annan amatör.

Men såren blev inte djupa. Jag satte på plåster och tänkte inte mer på saken. Förrän två timmar senare då handen svällt upp till en absurd nivå, det såg ut som om jag gömt en halv golfboll under huden. Började googla på hur man tar den svullnad, är det bara is som gäller eller? Ringde sjukvårdsupplysningen som aldrig någonsin varit till någon hjälp, de säger bara att man ska uppsöka vård. Samma sak nu, “gå till närakuten”. Jag suckade högt.
“Har du något annat råd?”
“Mitt råd är att gå till närakuten”.
Överdrivet för ett sådant minisår tänkte jag innan smärtan började stråla ut i hela handen som inte gick att varken knyta eller sträcka ut. Dessutom började knogarna ömma fast bettet satt mitt på handryggen.

Jaja. Närakuten blev det. Infektion var det. Antibiotika tre gånger om dagen och visst temporärt handikapp, upptäcker att jag inte kan knyta skorna eller sätta upp håret till exempel. Ändå nice eftersom det gör att jag blir hänvisad till att kolla brittiska polisserier och dricka juice. Med otvättat hår.

  • Postad 2019-07-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Djurens sommar

Nu blir det tjat om djuren igen men det är ju på förekommen anledning. Den här värmen slår mot dem. Den slår mot mig också naturligtvis men jag har inte päls och jag kan ta ett kallt bad och stå ut.
Figge har fått en reva i ögat. Antingen är det Alfen som rivit honom eller så har han skadat sig på ett styvt höstrå. En reva i alla fall som jag gjorde rent med linsvätska och en tops. Det kom gulfärgat blod på topsen, stackars lilla liv. Jag pratade med en veterinär och fick rådet att köpa lindrande droppar. Nu har jag gjort det så nu har vi ett projekt, Figge och jag. Vi har en sak som är vår och som binder oss samman. Han har ont i sitt öga och jag vill ta bort hans smärta. Jag vet inte om han fattar att jag vill honom väl när jag droppar vätskor i hans öga. Även om han får en bit godis efteråt.
A vill resa och jag känner att jag inte kan. Jag flyger redan för mycket, shoppar för mycket trots att jag tänker på mina köp, resonerar kring dem och avstår. Han ska flyga ned till Skåne. Jag ber honom ta tåget men jag kan inte vara den personen. Jag kan varken kasta sten i glashus eller vara den som dikterar villkor för andra. Jag vet det.
Men valet, för min del, att stanna hemma istället blir enklare när jag har mina djur. Jag måste ta hand om dem, jag vill ta hand om dem. Mest av allt vill jag bara umgås med dem, iaktta dem och tänka att de kan lära mig saker. De funderar inte på döden eller på vilket intryck de gör. Måsten eller konventioner. De är mesta möjliga mindfulnessvarelser som bara lever i nuet.
Det är det jag tänker på.

  • Postad 2019-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

RIP

På förekommen anledning: jag intervjuade Blade Runner-skådisarna i Venedig en gång. Det måste varit 2007 för det var inför en redux-utgåva av Blade Runner.
Daryl Hannah trodde att hon var ditbjuden bara för att softa och var därför lite trumpen minns jag. Hörde henne prata med någon pr-person och hörde henne säga någonting i stil med “om jag hade blivit informerad…” och “men jag kom just hit”.
Jag var livrädd för Rutger Hauer pga Liftaren och han såg det på mig. Han var sist ut, steg in i rummet och fick crazy eyes som han fixerade på mig. Han steg fram mot mig och väste ’Hi kid’ som i filmen. Sedan garvade han och sa att det finns alltid någon i varje sällskap.

RIP.

  • Postad 2019-07-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

På Ica

Igår såg jag en sliten man på Ica. Axellångt, fett hår och mustasch. Han hade en t-shirt som det stod ALLT ÄR DITT FEL på.

  • Postad 2019-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Glada sommar

Vaknar och somnar med en oro och nervositet men försöker att bara ignorera. När jag inte ignorerar tränar jag eller så håller jag på med andningsövningar eller andningsfokus. Börjar sakta tro att detta är människans normaltillstånd.
Ser på mina marsvin som ju vet – eller borde veta – att jag är deras vän. Om inte deras vän så i alla fall den som ger dem mat, som hjälper dem i deras överlevnad. De borde känna igen min doft som “ofarlig” eller i alla fall inte ett primärt hot. Ändå har de kvar sitt flockbeteende och djupt nere i deras gener vet de att de är bytesdjur så de springer ifrån mig när jag närmar mig dem. Springer, flyr, gömmer sig. Det är deras normaltillstånd – att inte lita på någon, att utgå från att ingen vill dem väl.
Är det mitt normaltillstånd?
Sådan vill jag inte vara. Så varför är jag orolig och nervös hela tiden? Var bjuden på två födelsedagsfester i helgen, hade tänkt gå men ändrade mig. Det gick inte, funkade inte.
Kanske är det inte alla andra som inte vill mig väl som är den stora oron, kanske är det att alla andra ska tro att jag inte vill dem väl som är rädslan?

  • Postad 2019-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Sommaren, halvtid

Har oerhört lite jobb men de jag har är ganska roliga: läs den här boken och skriv kåserande. Läs den här boken och intervjua hon som skrivit den.

Igår läste jag min första Elena Ferrante (nej, det är inte hen jag ska intervjua). Neapel-böckerna har inte lockat mig, vet inte varför. Det borde de gjort eftersom jag fortfarande när en Italien-vurm. Kärlekar från tonåren går inte alltid över så lätt.

Nå. Jag läste någon intervju med någon, minns varken vem eller var, som sa att Dagar av ensamhet var dennes favorit. Det måste ha varit någon vars smak jag respekterar eftersom jag köpte boken direkt. Det tog mig tre kvällar att läsa ut den, det var utmattande. Inte för att det är utmattande att läsa utan för att den handlar om ett sammanbrott, ett mänskligt förfall. Över – faktiskt – att vara en kvinna “i en viss ålder” som inser att hon blivit den hon alltid tänkt att hon inte ska bli. Den som ger lite av sig själv för att mannen ska behöva ge lite mindre av sig själv. Och till slut har man gett honom allt och då tröttnar han på att ingenting finns kvar att få.

Jag blev matt av att läsa om barn som har feber, hundar som måste rastas, tvätt som ska sorteras och samtidigt måste man (som kvinna) tänka på att raka benen, ta hand om sig själv, wellness och artigheter. Jag ville nästan kasta boken i väggen och köra lite djupandning.
Det är alltså en bra bok.
Det är alltså en bok som fick mig att känna igen en känsla. Jag har inga barn och ingen hund, inte den känslan. Men den av övergivenhet som övergår till ilska och besvikelse. Känslan som ligger där precis i skarven. Den som säger att fan också, jag har gett och du har fått. Du har vuxit och jag har krympt. Men samtidigt: jag gjorde det av kärlek.

Varför gör vi det av kärlek?

Inom socialantropologin menar man att den rena, osjälviska gåvan inte finns. Vi förväntar oss alltid någonting i utbyte. Är det inte ett “tack” så är det vår egen känsla av förnöjsamhet. Till och med att skänka en anonym gåva, till exempel till välgörenhet, gör vi för att det skänker oss någonting tillbaka: en känsla av att vi är goda människor till exempel, eller en känsla av lättad skuld.

Så är det av kärlek vi krymper oss själva egentligen?
Nej, det är det ju inte. Det är av längtan. Egoistisk och desperat längtan.
Det mest irriterande.

  • Postad 2019-06-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Åldrandet

Bruce Springsteen har släppt ett nytt album och det är mycket bra. För att inte säga jättebra. I texterna märks ett vemod och en betraktelse över hur snabbt tiden går, hur snabbt ett liv försvinner.

Jag kommer att tänka på hur jag lyssnat på flera gamla idolers senaste album och tänkt samma sak, att de skriver om att bli äldre, om att livet snart är slut. De flesta tittar tillbaka i backspegeln med ett vemod. Bruce också, även om han för inte länge sedan släppte This Life som jag tycker är en vacker och livsbejakande låt med raderna “This life…and then the next“. Han sjunger om hur tacksam han kan vara ändå när han ser tillbaka på sitt liv, att han ändå fått möta kärleken och haft det fint.

Så hoppas jag också känna vid livets slut. Så känner jag redan kring olika kärlekar. Jag har inte hamnat i ett förhållande som pågått i all evighet, jag firar inte tioårig bröllopsdag och jag har många, många hjärtesorger i mig. Men jag har upplevt olika kärlekar istället, jag har fått vara kär en massa gånger istället för en lång, fördjupad kärlek. Jag är nöjd. This life and then the next.

Jag minns att när jag recenserade den sista filmen i trilogin “The Trip” så slog det mig att också den handlar om åldrandet, om att famla efter gamla meriter både professionellt och personligt. Har jag fortfarande kvar “det”?
Pet Shop Boys jättefina skiva Elysium (titeln syftar för övrigt på paradiset) handlar bara om döden och åldrandet. Fast sett ur olika vinklar, en av de roligaste låtarna beskriver en taxichaffis (tänker jag mig?) som snackar på om hur han känner igen Neil Tennants ansikte och “just det, du är ju med i det där gamla bandet”.
En annan minns glansdagarna på 1980-talet då man kunde festa, droga och ha sex helt obehindrat. Innan aids-epidemin kanske? Något han också skildrat i Being Boring.

Vad är det jag vill säga? Jo, att det är påtagligt att man blir äldre och man märker det ännu mer när man lyssnar på gamla följeslagare vars musik man lyssnat på genom åren och som nu plötsligt börjar skildra sitt eget åldrande och den stundande döden.

Tänkte samma sak när jag såg Bryan Ferry för ett tag sedan. Nu skriver han knappt några egna låtar men det finns kanske en tanke bakom att han på senaste albumet valt covers på låtar som While my heart is still beating och Bitters End.
Vi tänker alla på döden. På vad vi lämnar efter oss. Men också på vad vi har här och nu. I alla fall borde vi tänka på det.

  • Postad 2019-06-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I’m not the man they think I am at home

För övrigt såg jag en film jag tyckte oerhört mycket om. Så mycket att jag såg den igen dagen därpå faktiskt. Och kände mig manad att skriva den här texten om. Som jag för övrigt (apropå inlägget nedan) är rätt så nöjd med.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Dumstrut

Idag fick jag en text refuserad. Det händer sällan och det har aldrig tidigare hänt för just denna uppdragsgivare. Det vanligaste är att redaktören har förslag på redigering och korr. Ibland kan det ta flera vändor innan den får godkänt.

Men refusering händer sällan.

Det är såklart en del av verkligheten och ska såklart inte vara en reflektion av ens kapacitet, eller summan av allt man skrivit. Men så funkar ju inte refuseringar. Så funkar inga dumpningar eller avvisningar.

Blir man avvisad av en person man vill imponera på eller älskas av så ses det sällan som en enskild företeelse, satt i relation till det stora hela.

Nej, smittorisken är skyhög vid avvisningar. Man vill aldrig flirta med någon igen, dömd att vara ensam och så vidare.

Eller, i redaktörsavvisningsfallet – man vill inte skriva en enda rad till.

Det går över, jag vet. Men jag hade precis kommit igång som smått med en ny version av pappaboken jag tänkt på och skrivit på i flera år. Nu kickar tvivlet in, alldeles för tidigt och alldeles för hårt.

Som sagt, smittorisken är hög.

Men för att påminna mig om att sånt händer och inte ska definiera summan av allt man gör tittar jag på den här bilden av en huva min mamma sydde till mig när jag var bebis. Hon misslyckades fatalt, det framgår ju tydligt. Alltså, det är inte meningen att tyget ska stå rakt upp som en strut eller som påvens hatt utan ligga ned som ett huckle (ja, detta var på 1970-talet då huckle var chict).

Detta hindrade inte mamma från att sy fler skapelser. Genom åren har jag burit grymma sweatshirts med revärer och en turkos studentklänning sydd efter ett mönster från 1950-talet (i efterhand: inte en bra look på mig).

I morgon blir det kanske en ny rad skriven. Men idag tjurar vi.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen