Jazzhands

Stiltje

Hello stiltje my old friend. Tillbaka till icke-kreativitetens period, då det känns som att försöka få igång regalskeppet Vasa igen som en kollega sa en gång.
Känner mig trött i huvudet, trött på idéer och språk. Skiter i språk och ord, känner svårt för innebörden bakom dem.
Det blir så här ibland.
Det löser sig. Det går upp och ned.
Och så vidare.
Här är stora skillnaden mellan frilansare och annat skrivfolk: man är aldrig bättre än sin senaste artikel. Och stiltjen märks i plånboken.

Borde ta långa promenader och lämna telefonen hemma. Tänker att jag borde läsa mer men så läser jag en svinbra bok som berör mig (Normal People av Sally Rooney) och tänker att det inte finns en endaste anledning för mig att skriva en enda rad till. I bästa fall blir det mediokert, vad är poängen?

Borde baka kakor, lära mig baka bröd. Är inte bra på jästdegar. Maränger än en annan gäckande brist, kan inte för mitt liv få till en bra maräng.

Vi åker till Santa Cruz, jag har läst om en farm där man kan plocka bär och köpa pajer. Det finns också en antikaffär där.
Vi åker dit, jag mår inte fullt så illa under åkturen som annars. Frukterna och bären är inte plockbara ännu och antikaffären är stängd. Men däremot är pajbutiken öppen och vi köper ljuvliga bitar av pajer som ser ut som om de bakats av farmor anka. Tjocka, krispiga lock. Tjock, djupröd fyllning.

Vi störs av ljudet av motorcyklar, de vrålande motorerna. Ett MC-gäng i svarta läderjackor dyker upp, det står GODSPEED på deras ryggar. De flesta är män och de flesta har grått skägg. Alla har tatueringar. En man har FORGIVEN tatuerat på ena armen och JUSTIFIED på den andra. Vem har förlåtit honom, tänker jag, och vad är det som är rättfärdigat? Skulle vilja fråga.
Hela gänget köper paj och sätter sig vid ett långbord under ett äppelträd.
Hemma kollar jag upp deras gäng på måfå och ser att det var ett kristet, pajätande motorcykelgäng. Detta roar mig. Och ger mig svaret på frågan om tatueringarna såklart. Gud förlåter och rättfärdigar pajätande.

  • Postad 2019-04-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Don’t you dare

Igår gick jag på en workout som leddes av en väldigt ung och väldigt vältränad gay man som berättade att “those of you who know me knows my playlist always has a theme and tonight’s theme is feud”.

Sedan delade han ut små affirmationer (de gör alltid det på det här stället). Han hade valt ett citat av Taylor Swift. Det var felstavat och jag försökte aktivt att inte döma. “I consider myself a smart person unless I am in love then I am ridiculously stupid”. Under passet återkom han till Swift gång på gång. Fall in love with yourself! Get ridiculously stupid – about yourself! It doesn’t matter how many boyfriends or girlfriends you have had, or if they have been famous…love YOU for YOU!

Det var över 25C i rummet, detta är jag säker på. Ett litet rum utan fönster som precis innan hade använts för bikramyoga. Jag svettades så att svetten rann ned i mina ögon, droppade på yogamattan. Instruktören skrek “Don’t you dare give up on me now!”

Jag visualiserade en kall dusch medan jag försökte lyfta vikter. Jag ansträngde mig för att få ned andningen, blundade för att fokusera bort huvudvärken.

Han avslutade med att “avslöja” att nästa veckas theme blir att alla sånger i hans playlist har orden BURN eller FIRE i sig. “There will be some Billy Joel in there I think”.

  • Postad 2019-04-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den djupaste nyansen av rosa

Dags att ta tag i det här nu, tänkte jag. När jag är i Kalifornien så sportar jag, sådan är dealen och varför ändra ett vinnande koncept och jag har ju så bra dagsrytm här att det funkar utmärkt att köra ett svettigt barrepass så där innan lunch.

Valde en ny studio, lika nära som den tidigare, bara för att…ja, för att vara ärlig så för att de hade ett specialerbjudande för nya kunder. Jag bokade ett pass som hette “The Burn” och var på plats tjugo minuter innan utsatt tid i morse. Klockan var inte ens nio på morgonen.

Anade oråd när yogasalen var uppvärmd, säkert 35C. Ja, de hade kört ett bikrampass precis innan. De som var på väg ut från salen såg ut att ha kölhalats.
Jag bredde ut min yogamatta och började slöstretcha. En efter en kom välsvarvade, unga damer in i salongen. Hälften i bara leggings och sport-topp. Inte heller jättekonstigt, colleget ligger precis intill.

Sedan.

Fem minuter uppvärmning och “känna in vad kroppen behöver just nu”. Följt av femtio minuter BURN utan like. Har aldrig varit så röd i fejan, har aldrig längtat så efter en kall dusch, eller bara ett kallt glas vatten att hälla över ansiktet. Det var femtio minuter cardio, det var squats, burpees och hopp utan stopp. Det var squats med hopp.

Sedan fem minuter namaste i vanlig Kalifornienordning och sedan promenerade jag hem på skakiga ben. Det tog mig en halvtimme. Då tog jag fotot nedan, alltså en halvtimme efter att passet slutat. Kan vara en av de fulaste bilderna på mig någonsin. Men jag vill att det ska finnas vittnen här. Rödheten, utmattningen.
Gud, det var länge sedan jag kände mig så gammal.

  • Postad 2019-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Tillbaka till framtiden

Jag har verkligen gillat att jobba på redaktioner fast bara när det varit tidsbegränsat. Gillat tidsbegränsade kollegor och kontorstimmar.
Jag gillade verkligen att vara på Svenska nyheter, att skriva manus och jobba mot en supersnäv deadline. Att se ens idéer och skämt få liv genom andra, att se dem gå genom rutan. Det går inte ens att överdriva hur det känns, det är en enorm känsla och jag är övertygad om att den är beroendeframkallande.
Jag hade kompisar som kom och satt i publiken och kände mig stolt trots att min insats var minimal. Min personliga, det vill säga. Jag var ju fortfarande med i ett team, en redaktion.
Men trots detta – och jag är ju jätteglad över att ha fått vara med, fått förtroendet och chansen och allt – så vet jag att jag inte kommer att göra det igen. Jag är inte rätt person på rätt plats. Kanske hade jag kunnat nästan bli det, men jag hade inte helt kunnat bli det.
Jag är ingen lagspelare, jag är en eremit som stammar och blir blyg i grupp och sociala situationer. Jag vet inte hur man gör AW. Jag vet inte hur man skriver tillsammans med andra.
Jag skulle kunna lära mig, skulle kunna bli nästan bra. Men inte helt bra.

  • Postad 2019-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fram och tillbaka

Såg honom, han var med två kompisar jag inte kände igen. En tjej och en kille, kanske var de ett par. Vi passerade varandra, jag hörde honom prata. Kände honom, för en halv sekund. Vägar som korsas och så vidare.
Det skedde, som det så ofta gör, oväntat och hastigt. För hastigt för att jag skulle kunna parera mig, räta upp ryggen eller vad jag nu hade fått för mig att göra om jag hade fått några sekunder. Nu gick vi bara förbi varandra och så var det bra med det. Efteråt, min första spontana känsloreaktion, kände jag mig lätt irriterad. Vet inte varför, kanske för att jag i mitt huvud tänkt att det skulle vara jobbigare, en orkan in i hjärtat och så vidare. Kanske för att jag vill att han ska hålla sig borta, inte ha med mig eller mina kvarter att göra.

  • Postad 2019-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

But I can’t help…

Marsvinen kan vara det bästa och sämsta jag gjort. Grinade redan igår kväll bara av tanken på att jag ska lämna dem. Det känns ju som om jag sviker dem.

Sedan minns jag min vanliga separationsångest och då åker jag ju inte ens ifrån någon liten varelse som är beroende av mig. Jag åker ifrån vänner och familj med egna liv.

Bar över bur och påsar med leksaker och hö. Och grät förstås. Och hostade eftersom jag är förkyld. Så ont i bröstet. Av hostan alltså, marsvinen är mer ont i magen.

Men den rara tjejen som passar dem skickar strax meddelanden om att de börjar titta fram ur sina små hus i den nya buren. Nyfikna.
Jag grinar av bara det beskedet förstås. Helt hopplöst. Jag är hopplös.

“Men tänk så kul det blir när du får träffa dem igen”, säger A medan jag hostar och snörvlar mig svettig. Går hem och lägger mig på soffan och känner hur huvudet dunkar. Tårar och snuva. En intressant slags tjockhet i skallen. En tät huvudvärk, lite som en alldeles för tajt mössa av något lite, lite tungt material.

Allt som skänker glädje skänker sorg i slutändan. Kan det vara så?

  • Postad 2019-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Det stundande

Förändringar men samma förändringar. Snart dags för Kalifornien igen. Har jag berättat om mitt experiment? Nej, det har jag inte. Men det är en sedelärande berättelse om perspektiv.

Det var poppis, i alla fall i teorin och på FB, att i januari avge löften om att inte handla någonting på ett år. Inga kläder i alla fall, eller sådana grejor.
Jag kände spontant att idén är jättebra men jag tror inte på regler av den kalibern eftersom det lätt leder till skuldkänslor och känslan av misslyckande. Det funkar säkert svinbra för vissa, i synnerhet de som har vinnarskalle, men inte för mig. Däremot gillar jag ju utmaningar. Så jag började forma en utmaning i mitt huvud runt rea-tiderna där i januari. Jag tänkte “hur länge kan jag vänta med att köpa någonting till mig själv?”.
Jag kollade på rean, tog upp något plagg och kände på det. Tänkte “skulle jag sätta på mig den här idag, här och nu? Behöver jag den? Älskar jag den?”. Och kom på hur lätt det var att komma fram till att nej, det är lugnt. Jag går vidare.

Nu är det bara april, den fjärde månaden på året. Men jag har inte handlat någonting. Jo, till marsvinen förstås och mat och sånt. Jag handlade också ett nytt sänglakan för att jag dels behövde ett och dels för att det var från ett nystartat företag som bara tog emot förbeställningar eftersom de utvecklar en deal med fairtrade OCH miljövänlig tillverkning. Tänkte det lät som något som var nice att stödja.

Men jag har inte handlat kläder, skor, accessoarer…inte ens strumpor eller underkläder. Och det är inte så svårt när det ligger en utmaning i potten. Ett experiment, så väljer jag att se det. Ett experiment för mig själv.
Och blir det så att det sparas lite pengar – det vet jag inte ännu – så ska jag lägga dem på riktigt snofsiga hotell när jag åker tåg i Frankrike i sommar.

  • Postad 2019-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Måndag, vardag

Vaknar i vanlig ordning av att marsvinen härjar. Så lätt man förlåter varelser som bara följer naturliga drifter. Om än irriterande sådana. Hur ska jag kunna lämna dem?

Kände mer vemod i fredags än jag var beredd på. Är det inte ett falskt vemod egentligen?
Så här: i fredags sändes sista Svenska nyheter för säsongen och den stora skrällen är och var att både programledare och producent “går vidare mot nya utmaningar” (= tillbaka till kärnverksamheten och till att regissera långfilm, respektive). Sedan byter lite redaktionsfolk plats också med det betyder ingenting för tittaren.
Nå. Vi känner ju inte varandra egentligen, vi tillbringar tid ihop på redaktionen. Vi löser grejor ihop. Vi skapar ihop. Men vår gemensamma nämnare är ju att vi alla råkar vara där.

Jag kände igen känslan från när jag i min ungdom (som om det är en ursäkt) spelade teater och man blev tårögd och kramade varandra efter sista föreställningen – för att sedan aldrig ses igen. Är det äkta eller falskt vemod?

Det som bränner är ju förstås en känsla av gemenskap. Det gemensamma målet, de gemensamma insatserna.
Vi såg programmet på storskärm i en supertrevlig lokal i city där man också kunde spela shuffleboard, luffarschack och dam. Jag spelade shuffleboard för första gången i mitt liv och lät mig ryckas med. Bildade lag med prao-redaktören och vi vann tv gånger på raken. Jag drack cola.

Sedan såg vi Svenska nyheter, när det sändes 22.00, på en stor duk alla tillsammans. Jag hade suttit i publiken tidigare, hade sett repetitionerna ännu tidigare under fredagen och dessutom både läst och bidragit till manus. Skrattade ändå. Kände ändå vemodet när den tomma stolen dök upp i sista bild.

Sedan sov jag hela helgen. Är det bara jag som behöver mer sömn än vad en genomsnittlig kontorsmänniska verkar behöva? Som påverkas i både kropp och själ av att gå upp halv åtta istället för, säg, strax innan nio?
Är det mina mediciner?
Är det bara för att min kropp vant sig under alla dessa år?

Jag har svårt att tillhöra grupper. Jag gillade den här gruppen. Väldigt mycket till och med. Men jag är ovan. Att tillhöra över huvud taget. Att bidra.
Vanare att sitta hemma på kammaren och skriva sånt här. Tycka saker för mig själv, inte dryfta eller stöta eller blöta.

Jag gick hem i fredags och sov hela helgen. Och vaknade med visst vemod ändå. Det stannade kvar.


  • Postad 2019-04-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sista veckan

Jag har ju älskat att gå till jobbet (även om de tidiga morgnarna känns som om det strider mot hela min natur). Det är en vecka och ett avsnitt kvar och jag känner mig mör.

Från denna näst sista vecka har det känts. Luften som går ur efter att man spurtat, hållit tempo. Jag har känt mig mer trött, mer svårstartad (inte bara på morgonen).
Det är ett fantastiskt jobb men jag tror inte jag är rätt person på rätt plats trots allt. Jag är en kuf, jag jobbar hemma och själv. På SVT-kontoret är folk så öppna, närvarande. Jag blir förlägen och kufig och välter ned någon skylt och spiller kaksmulor över tröjan och kommer inte på en enda smart grej att säga. Eller snarare skriva.

Som en kraft, Hainerkraften. Den försvinner när andra är närvarande.

Såg superhjältefilmen Shazam! förresten. Så oerhört mäktigt att se min kompis Lotta i en roll, att veta att hennes man David regisserat. En superhjältefilm! DC Comics! En äkta superhjälte med andra ord.
Jag satt där rörd, ute i publikhavet. Eller nej, jag satt på andra raden som jag brukar. Men ändå, bion var fullsatt.
Hur som helst, jag satt där och var rörd. Jag avundades inte David som stod på scen och tog emot applåderna, inte heller Lotta som reste sig upp och fick fansens kärlek. Jag kände såklart glädje och en viss mån stolthet. Men de jag avundades var namnen på alla de involverade i filmen. Och att de fick vara med och skapa. Och att Lotta och David får göra det de älskar mest.

  • Postad 2019-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Dolly Parton life

Det här med 9-5 är förödande för mitt slackerliv. Jag fattar inte hur heltidsjobbande folk har tid och ork att ses, städa, köpa frimärken, handla yogurt, komma ihåg att ringa mamma…Jag kommer hem och orkar inte ens laga middag. Tar ett marsvin för lite avslappningsterapi och kollar på tv-serier medan den sitter på axeln och snackar. Finns inget mer avslappnande. Men det är också allt jag gör om kvällarna. Orkar inte lyfta ett finger och än mindre skriva. På torsdagar är arbetstiden 9-21. Jag skojar inte.

Ha. I min naivitet tänkte jag “ja, men frilansgrejer kan jag ju göra på kvällarna, och på helgerna i värsta fall annars”.
“Ja, men blogga och sånt kommer jag ju ha tid med såklart.”
“Ja, men vi kan väl ses efter jobbet någon dag?”.

En annan, mycket märkligare värld har öppnats för mig. Kollegor, lunchmatsalar, morgonmöten, fruktkorgar och instängd luft.

Jag gillar det ju. Kanske inte instängd luft och så men jag gillar att ha en uppgift, jag kan förstå hur det kan kännas bra i kroppen. Sedan känns det som om jag inte bidrar med mycket men jag gör mig alltid tillgänglig. Jag researchar saker som faller bort på grund av tidsbrist, ringer experter och folk som sedan inte behövs. Men det är the name of the game. Det är grundligt, det är viktigt. Allt annat handlar om mitt ego.


  • Postad 2019-02-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen