Jazzhands

Namaste

Fortsätter hardcore-yogan med barre och sculpt och power flow. Allt med peppande namn. Mycket namaste.
Ogillar att se mig i spegeln. Svårt att undvika när hela väggen är spegelvägg som i en danssal. Jovisst, en eller annan gång har det hjälpt att se mig själv utföra rörelserna och korrigera ryggen som ska vara rak eller benen som ska högre upp.
Men för det mesta undviker jag det. Jag vet att jag är helt okoordinerad. Jag ser det som en del av defekten i min hjärna som är oerhört svag på området lokalsinne/hitta vägen och liknande. Säger instruktören “åt höger” eller “vänstra benet” så är det inte sällan jag gör precis tvärtom.
Jag har accepterat detta. Men vill inte se det i en spegel.
Jag vill heller inte se mina lår och mina armar. Jag är allt som oftast okej med dem, men det är svårare när det finns andra närvarande att jämföra med.
“Vad handlar det här om”, frågade han lite skämtsamt. Jag berättade att jag gått på två gruppträningar på en dag. “Är det fåfänga?”.
“Nej, det är inte fåfänga”, sa jag. “Det är lika delar hälsa som att känna att man inte gett upp riktigt, riktigt ännu.”

Och förresten börjar en ny grej denna vecka, en kulturspaning varje fredag i Aftonbladets kulturbilaga FemPlus. Roligaste uppdraget jag har just nu.

  • Postad 2018-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Reströttma

Varför blir man så trött av att göra ingenting? Sex och en halv timmars bussresa blev till sju timmars bussresa igår, av någon anledning. Jag gjorde ingenting, sov inte ens. Dåsade en halv dag. Trött när jag kom fram, trött idag.

Kanske har croissanterna, muffins, coconut cream pie och sundae någonting med saken att göra. Lyckades få i mig allt detta och lite mer därtill under 48 timmar. Och en jordnötsmaräng.

Ligger på soffan och tänker på alla saker jag borde göra. Idag, just nu…Men orkar inte ens resa mig upp och brygga en kopp te.
Det är varmt ute, runt 25 grader och det är inte ens mitt på dagen. Jag borde gå ut, såklart. Borde njuta av att gå i sandaler, jag har nymålade tånaglar dessutom (gula på gränsen till orange, tack Chanel för inspirationen). Lurar mig själv att jag “jobbar” när jag skriver detta inlägg. Smart.

  • Postad 2018-10-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Måste säga att jag aldrig fattat San Francisco. Eller the Bay Area över huvud taget. Det är sant att jag inte tillbringat lika mycket tid här, och inte haft lika stor insyn. Jag bodde i Oakland en månad i min ungdom och lärde mig att romantisera Berkeleys revolutionärsanda. Men sedan inser man ju att den andan är falsk och tillhör bara de som har råd med den (ungefär som ekobönder på Södermalm – varav jag är en av dem ) och att de tidigare revolutioner som skett på campus varit nödvändiga och framskridna på grund av absoluta orättvisor och tragiska övertramp.

Igår tog jag BART (typ pendeln) från Fruitvale station. Av någon slags synkronicitet hade jag precis läst en lång intervju med Michael B Jordan i senaste Vanity Fair och han beskrev hur han, i filmen Fruitvale, låg på exakt samma plats på stationen där Oscar Grant låg och flämtade efter att ha blivit skjuten av polis. I artikeln säger han “märket efter kulan är fortfarande kvar”. Det är en bra film, jag intervjuade regissören när ha var på besök i Sverige.

Men San Francisco har jag aldrig förstått mig på. Redan på 1990-talet när jag bodde i Oakland en liten stund innan jag flyttades ned till centrala Kalifornien fattade jag inte stället. Liksom LA finns här en dualitet mellan de rikaste rika och de fattigaste fattiga. Däremellan esoteriska rika hippies som  dricker enbart mate och har egen yogatränare. Tänk Södermalm, återigen.

Där ser jag en likhet såklart, mellan LA och SF.

Men dualiteten känns mer förljugen här. I LA finns inte samma hycklande. De rika är vulgärt rika och älskar att vältra sig. Ett tag kände jag en familj som bodde på Rodeo Drive. De ogillade det “gulliga” hus som stod på adressen innan de flyttade in, mejade ned det till botten för att bygga upp en superdesignad, minimalistisk byggnad. Ja, jag säger byggnad och inte hus. Det kändes aldrig som ett hem, mer som en front. En vädjan efter ett hemma hos-reportage i Architectural Digest.

Rikedomen här känns både nedlåtande (“Åh, den här viktorianska kåken? Från 1913. Min farfarsfar köpte den, oj vad trägolven gnisslar när man går upp på natten för att ta sig en sängfösare”) och skämmig. Demokrater med dåligt samvete-aktigt. En demonstration för bättre arbetsvillkor och sedan hem och ligga på schäslongen.
Varje gång jag varit här har jag sett en strejk eller en demonstration. Fattigdomen, det totalt utslagna är svår att ta in, svår att förklara. Folk som tar crack helt casual, bajsar på gatan (det finns till och med en app som talar om vart du ska undvika att gå i realtid för att slippa bajslukt), sover direkt på trottoaren…Googla med fördel Tenderloin district.
Och runt hörnet: några av de dyraste adresserna i hela landet.

Jag fattar inte denna stad. Så smutsig, så rik. Så kulturell (finkulturell!) och så trashig. Så kommersiell, så historisk.

Men, jag känner den inte lika väl som LA. Men grejen är att jag har ingen lust att lära känna den bättre heller.

  • Postad 2018-10-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Lördagar på landet

Jag var alldeles för tidig, såklart. Ivrig på plats för “getyogan” som jag såg fram emot mycket. Även om jag misstänkte – och med rätta – att getterna hellre skulle vilja ligga i skuggan än gulla med yogautövare.
Men ändå – älskar när Kalifornien är så här. Yoga + getter = varför inte? Det är ju detta som jag älskar. Ingen rim och reson. Knas på en nivå som gör knas helt normaliserad och gränserna bara höjs. Jag älskar att ingenting är lagom. Eller ens konstigt.

Jag svettades såklart, brände näsan. Eftersom jag alltid gör det. Men efter yogan, efter krigare och solhälsningar och “jag sjunker lite till så att det verkligen känns i låren” och mjuka getöron känner man sig ju lite, lite lättare i själen.

Jag tänker ofta på djur. På hur min kompis Lola gjorde mig till fadder åt en elefant på min 40-årsdag med motiveringen “även om vi inte haft kontakt i alla dessa år från när vi lärde känna varann på gymnasiet så har vi alltid haft en sak gemensam – djuren!”.
Tänker på hur mamma har foton på mig och brorsan och alla djur vi släpat hem under åren. Katter som fått grädde, en hasselmus som fick namnet Teddy och matades med ost innan han släpptes ut i skogen igen…till och med en kameleont och en tupp blev våra goda vänner under tre veckor i Kenya. Ja, vi var barn vid tillfället såklart.

Vad är det med djur som är så rogivande? Ja, det är förstås idel självklarheter: man är alltid oskyldig innan motsatsen bevisas i djurens ögon. Eller som jag läste på något meme någonstans: “Var den din hund tror att du är”.

Ord att leva efter.

  • Postad 2018-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Hellre cash…”

Ibland ser man så totalt utslagna människor och det är hemskt. Igår såg jag en person ligga på gatan – rätt på gatan – uppsvullen som man blir under solen och utan varken vatten eller mat. Fötterna var svarta, svullna och oformliga. Jag tror att det var en man men jag vet inte.

Jag såg också en man med den största och fetaste katt jag sett i mitt liv. Rund som ett klot, säkert inte frisk, och helt enkelt enorm. Jag sa “Vilken imponerande katt, vad heter den?”.
Gubben svarade “Jag föredrar cash, inte frågor”.

Även om jag blev förolämpad i stunden tror jag att jag förstår hans grej. Lite lättsamma artigheter är inte äkta sympati. Mättar inga munnar.

  • Postad 2018-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tiden vi lever i

Som vanligt går jag all in. Köper träningskläder och yogagrejer. Skickar efter någon bäranordning för yogamattan. Lite utifrån den enkla psykologin att om jag investerar monetärt och liksom lever livsstilen så blir det lättare att hålla sig på inkörd bana.
Hittills går det bra. Fyra, fem pass i veckan. Jag är varken yngst, äldst eller sämst i klassen. Däremot den som svettas mest av alla oavsett övningsform. Det är väl genetiskt. Men det känns rätt bra, huden blossar upp och man känner att man är kropp. Och det är det allra, allra bästa motgiftet när man går runt och känner sig som bara sinne.

Sedan är det bakningen. Matlagningen. Jag bakar inte så mycket för tillfället av den enkla anledningen att jag fortfarande är på någon slags diet för maghälsan. Och där ingår inte socker och jag ska gärna undvika vete och animaliskt fett. Så inte lika skoj att till exempel göra hundra egna Oreos, vilket annars hör till livets stora nöjen för mig.

Men det finns saker i bakningen jag saknar. Om träning är att ge sinnet en paus eftersom man fokuserar på kropp, så är bakningen att ge sinnet en paus på annat sätt. Bakning är både metod och känsla. Vetenskap och känsla. En strävan efter rytm, precision. Det är, för mig, att ge sinnet gymnastik och lämna de fria, utsvävande tankarna en stund. De som så ofta leder till allehanda orostankar.

Så jag kör lite matlagning istället men når inte samma galna nivåer där. Men det är givande nog.

En kompis ringer och gråter. Det är inte första gången det händer. Hennes pappa har blivit högerradikal de senaste två åren och lägger tiden på sorg, bitterhet och Fox News sedan hans maka, min väns mamma, dog.
Och jag önskar att jag kunde säga: hitta någonting som gör dig till bara kropp. Och sedan någon aktivitet som leder sinnet på nya vägar, går vilse och avviker från alla de där tankarna som sinnet brukar dra åt.

Jag ser dokumentären om Ruth Bader Ginsburg och tar rådet hon får från sin mamma med sig: “Slösa inte bort energi på onödiga känslor som vrede”.
Nej, man kan inte styra sina känslor. Man kan inte styra sin vrede. Men man kan försöka att låta den inte ta överhanden. Man kan aktivt fatta beslut om hur man ska agera på den. Inte hur man ska känna. Men agera.
Detsamma gäller rädsla och oro.

Jag är inte där ännu men försöker att nå dit.
Och jag kan i alla fall andas fritt mesta delen av dagen. Nästan alla dagar.

  • Postad 2018-10-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Tredje ögat etc

Har köpt ett månadskort på yogastudion här i närheten och i vanlig ordning tänker jag att då ska jag minsann gå varje dag och så vidare. Skillnaden är att jag faktiskt gått och faktiskt vill gå ofta.

Det känns ju lättare i en stad där folk knallar runt i yogakläder mest hela tiden. Skulle säga att 50% av alla kvinnor i åldern 18-55 här har leggings, alltså gymleggings och sportswear.
Jag vill inte vara sämre såklart så jag handlade en påse med shorts och linnen och allt annat som får mig att känna mig lite, lite mer sportig än jag är. Man tar till alla knep man kan. Le så skickar du signaler till kroppen att du är glad. Ta på dig leggings och ett linne och du känner dig starkare och smidigare.

Eftersom detta är Kalifornien så är det oerhört mycket snack om namaste, tredje ögat och tacksamhet på lektionerna. Inte sällan avslutar instruktörerna med ett “tack för att ni låter mig guida er”. Och visst, jag himlar väl inombords med ögonen varje gång vi ska “massera vårt tredje öga” men faktum är att just nu, när jag känner en liten våg av inre storm är det inte alltid helt dumt att få självklarheter kastade på sig.
Jag provade “aerial yoga”, när man svingar sig i band som hänger från taket. Vi var bara fyra pers i klassrummet och instruktören var en långbent tjej som säkert också är ballerina. I alla fall, hon sa saker som “att skaka i kroppen är bra, det betyder förändring”.
Flum, såklart, för att de svagare musklerna försöker att stabilisera sig. Men jag gillade hennes hippieformulering, tyckte den hade något.

Det jag däremot fastnade för, i min svaga oro, var instruktören som sa att när det gör ont är det en utmaning. Och jag tänkte att aha, det kanske är det approachen jag ska ta.
Jag har börjat med meditation igen (korta, guidade) och lite mindfulness. Borde göra oftare men försöker i alla fall.
Jag unnar mig en halv Sobril någon gång för att stilla oron. Jag vet vad oron handlar om, jag vet vad den betyder. Det gäller bara att hitta ett förhållningssätt. Jag vet. Och jag letar. Och jag försöker. Kanske är detta ett sätt: att tänka att det som gör ont utmanar.

I morse när jag borstade tänderna försökte jag att andas lugnt och dessa tankar dök upp:
Gör gott. När du kan.
Hjälp till. När du kan.

Detta ska också appliceras på mig själv, inte bara andra. Så därför gör jag yoga, mediterar och skaffar marsvin. Ja, det sistnämnda ligger lite längre fram och kommer lite från sidan. Jag vet. Men i dessa tider, dessa dagar har detta blivit mitt mantra:
Gör gott, när du kan.
Hjälp till, när du kan.
Och jag ska ta hand om två små djur. För att göra mig själv gott. Också genom dem.

  • Postad 2018-09-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Walk tall baby, or don’t walk at all

Igår sköljde en sån där känsla över mig. Det känns banalt att kalla den lycka men jag vet inte varför det skulle vara banalt att vara lycklig, om än bara för en liten stund.
Jag gick hem från caféet som ligger lite längre bort. Jag gick längs längorna av rara små kusthus och kände den friska doften av gröna buskar och snart utblommad rododendron. Jag lyssnade på Springsteen i mina lurar och kände solen kittla näsborrarna.
Där var den, känslan. Snabb men intensiv. Och sedan följdes den av tacksamhet, att jag får känna lycka så här. Att jag får vara på den här platsen och göra precis detta – promenera i solskenet.
Och jag kände mig fri, det är den närmaste känsla jag kan greppa. Fri från mörker och depressioner och svarta hundar. Nu har jag ju inte haft mörker i mitt liv på ett tag men effekterna känns ändå. Lite som den som blivit rånad kastar blickar över axeln, lite som den lämnade sluter sina händer i skydd kring sitt hjärta. Det är inte så att mörkret är närvarande, för det är det inte. Men det finns, även om det håller sig borta.
Och allt detta rymdes i lyckan och tacksamheten under den enda lilla stunden i solen.

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Boxning och burritos

Beställde take away-burritos på ett litet ställe nere på gatan. Det är populärt och det är alltid kö där. Men det är okej för man får nachos under tiden. Stället känns ’autentiskt’ vad det nu betyder. De hade boxning på varenda tv-skärm och jag avskyr verkligen boxning. Eller, det är våld jag avskyr. Legitimerat eller inte. Jag har svårt att ens se det på film och har tackat nej till att recensera filmer som jag vet kommer att vara våldsamma.

Medan jag väntade på min beställning försökte jag därför att undvika att kolla på skärmarna men det var svårt. Det var kvinnor som slogs. Två polskor faktiskt och jag tänkte tankar som kära, kära du, varför känner du att du måste göra det där? det måste du inte. Men om det vet jag ju ingenting, det medger jag nu lika mycket som jag var medveten om det också under tankarna.
Men blickarna. Kvinnornas blickar. När de steg in på arenan och såg in i tv-kamerorna medan deras namn och meriter lästes upp. En hade en mantel i glansigt satin. Jag vill inte låta klyschig men deras blickar, deras blickar. Det såg ut som om de försvann ur sina kroppar och blev maskiner, det är det bästa jag kan beskriva det på och det är ingen särskilt bra beskrivning. Eller så försvann de och blev enbart kropp. Det är en annan tanke.

En dag senare skär jag mig på den stora, dyra kniven jag fått i present. Jag har bett om en kniv, en enda bra kniv, och han har kollat på olika knivar i olika affärer och till slut köpt en till mig. Lite större och lite tyngre än jag hade föredragit men jag är oerhört tacksam för hans gest. Jag diskar den och den slinter och lämnar ett hack som sträcker sig över två fingrar. Pekfinger och mellanfinger. Det blöder. Såren är inte djupa, då skulle det göra mer ont snarare än att svida som det gör nu. Men de rinner och de slutar inte rinna. Över diskhon, på min tröja.
Och jag ser fascinerat på. Lämnar kroppen för att bli kroppen, undersöka den. Jag tänker på de boxande kvinnorna. Såren är små men de ser hemska ut och de slutar inte blöda på en lång stund. Saker kan se värre ut än de är. Och ibland är man bara kropp.

 

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kusten är klar

Då var jag tillbaka, och på en torsdag dessutom då marknaden på kvällen är i full gång. Det doftar sött av popcorn och chokladkakor. Grönkål kostar en dollar knippen och det är samma pris på jordgubbarna som alltid: tre dollar för en kartong, sju dollar för tre kartonger.

Jag orkar inte laga middag så jag går ned till tacostället runt hörnet som är omåttligt poppis (och av en enkel anledning: de är svingoda). Jag är hungrig och beställer alldeles för mycket take away. Medan jag väntar på att maten ska bli klar äter jag för många gratisnachos och blir så mätt att jag inte orkar äta berget av burritos jag betalat för när beställningen väl är klar.

Medan jag väntar ser jag ett perfekt college-par. Hon har midjelångt blond hår och en sån där liten näsa som alla perfekta collegetjejer har. Den som ser ut som en liten knapp mitt i ansiktet.
Hon har korta jeansshorts och en cheerleaders kropp. Hon har vacker hy och naturligt rosa läppar. Tänderna är raka och lika vita som ett Stimoroltuggummi.
Killen är lika perfekt, en atlets kropp och den typen av tjockt, brunt hår som dominerar i collegfilmer. Han har mörkblå chinosshorts och en grå collegetröja, när han ler ser jag att han också har kritvita tänder i en perfekt rad. De ser ut att vara castade. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur de träffades och blev ihop. Försöker tänka mig att jag är honom och ser henne för första gången. På en fest?
Jag har inga problem att föreställa mig själv vara henne och se honom. Han utstrålar ett självförtroende, både sexuellt och atletiskt (kanske är det samma sak) och ler charmigt. Jag spinner vidare i min dagdröm, på hur det hade varit att gå på universitetet här. Hade det varit som i filmer? Varför blir jag så glad av att se detta par? Antagligen för att de påminner mig om just en film.

Jag tar med mig beställningen hem, går upp för backen i den ljumma kvällssolen. Det är det här jag menar. Att resa och komma tillbaka. Att vara i en verklighet och ha den andra på avstånd, som en film. Sedan är jag här och Stockholm ter sig som fiktion. Jag är så lyckligt lottad att pendla mellan de två.

  • Postad 2018-09-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen