Den nya mannen

Såg förresten Running with Scissors idag (Det är nåt som inte stämmer, på svenska). Jag tänkte på två saker. För det första hela grejen med att författaren till boken som det hela bygger på blivit stämd av familjen han porträtterar som hävdar att allt är lögn. Själv säger Augusten Burroughs att allt är sant, givetvis, men också att han trodde att den syster som porträtteras som den “normala” och den som han får bäst kontakt med, skulle bli glad. Att hon skulle tycka att det var kul.
Jag fattar den grejen. Att man tror att alla vill få sin story berättad. Med eller utan halvsanningar. För att få någon att nicka intygande/empatiskt/whatever och därmed få en slags minivälsignelse. Men i samma veva som Burroughs ger sin favoritlåtsassyster en autobiografisk klapp på axeln och ett “ser du, vi var normala” så outar han också den enda familj hon känner som nutcase. Hans historia är hennes historia är deras historia. Knepigt det där.
Den ståndpunkten (“Jag trodde hon skulle bli glad”) intresserar mig mycket mer än vad som är sant eller inte i boken/filmen. Allt annat är liksom entertainment.
Det andra jag tänker på kan ingen undgå att tänka på: Joseph Fiennes! Att den här mannen kan ha en sån stiff brorsa. Att man inte ser fler läderbögar på stan förresten? Vore det socialt acceptabelt att ha lösmustasch och läderkepa skulle jag, om jag vore man, anamma den här looken direkt.

Are those jazzhands?

Och för er som vill se lite jazzhands in action:
Här

Lite galenskap är bra för business

Det här med Mel Gibsons trailer. Det är egentligen väldigt mycket jazzhands över det om man tänker efter. Och med jazzhands menar jag the show must go on.
Så här: när George Michael åkte fast för osedlighet gjorde han det bästa PR-stuntet någonsin och passade på att komma ut, vägra be om ursäkt utan istället bah “Det här är min lifestyle, varför ska ni döma mig?”. Och så spelade han in 24/7 och hånade/hyllade poliser i den där videon.
Populariteten sköt tydligen i höjden efter det.

Mel Gibson åker fast för rattfylla och råkar yttra ett par antisemitiska uttalanden. Ooops. Svårt att göra en George Michael med de förutsättningarna. Men han försöker. Så istället för offentlig avbön så kör han på att lite galenskap bara är mänskligt. Inte bara mänskligt, utan charmigt. Jag må vara galen men jag är också charmig. Och dessutom måste showen fortsätta. Vem vet hur många miljoner som östs in i projektet Apocalypto?
Så Mel Gibson sticker in en bild på sitt egna funny self i trailern. Den är nu hans svar på George Michaels 24/7. Och from the looks of it, plus at Apocalypto hittills fått galet bra kritik överlag, så ser han ut att ha lyckats.

http://www.apple.com/trailers/touchstone/apocalypto/

(Glad Mel med fullgubbeskägg, cigg och Jack Nicholson-grin kommer efter 1:46. I klippet med det pudrade mayafolket och precis innnan den skrikande apan).

Jag hör inte vad du säger

Appropå Liza Minelli förresten. Gillar verkligen det här klippet från Kennet. Hon sjunger låten Quiet Love på teckenspråk om “a woman who is in love with a man, and the man is deaf and dumb”. Det görs alldeles för lite dramatiska låtar nu för tiden.
Teckenspråk!?
Här är en kvinna som inte är rädd för att beträda den så kallade gränsen. Pretantiös eller överdramatisk? Tja, signaturen Sofakinglee har inga problem med det hela i alla fall:
“I first saw her sing this song way back in ’87 on the Ultimate Event concert, she still sings it with so much meaning and brings a tear to my eye everytime.”
Varför kan jag inte låta bli att kolla detta klipp? Jag vet inte.