Är det…?

Om Stålmannen bara vänder handflatorna lite så är det klockrena jazzhands han har där på bilden. (Är f ö road av diskussionen om den olyckligt placerade Florida-halvön i bild. Snackas fortfarande om den på vissa bögforum i världen, har jag förstått.)

Den här filmen är tråkig

Golden Globe-slam till filmen Dreamgirls? Obegripligt. Att klaga på att folk sjunger i tid och otid är kanske som att kritisera en stumfilm för att det är för lite snack, men allvarligt talat- det sjungs verkligen i tid och otid. Och jag har inga problem med musikaler per se. Men jag ogillar sjungna repliker. I alla fall en masse.

Men okej, det kanske inte är det stora problemet.
Beyoncé. Hon är naturligtvis jättevacker. Men mer än så krävs inte av henne. Och det är ju tråkigt eftersom hon ska föreställa en slags nickedockeversion av Diana Ross, som bara gör som hon blir tillsagd innan han en dag reser sig upp och går. Det där “reser sig upp och går” som hade kunnat vara hennes dramatiska moment i filmen är för övrigt inte särskilt upprivande. Hon får det till en beauty show. Good work! Men är det värt en Golden Globe? Me thinks not.

Alla hyllar Jennifer Hudson i rollen som Effie White (fat girl som inte platsar i gruppen men som har bäst röst. The story of the tjejband). Kankse är jag känslokall men jag blev inte särskilt rörd av hennes stora nummer där hon sjunger “What about meeee?” och wailar på ett sätt som jag anar ska uppfattas som rörande och dramatiskt. Grym röst, yes. Skådespeleri? Sådär.
Hur som helst: skittrist film. Trots inslag av jazzhands.