Jazzhands

Tror på den här looken i vår


2007 kan vara capens år. Detta plaggs känsla för stil och dramatik är oslagbar. Den är alla magiker och 1800-talsaristokraters bästa vän och kan (jag har sagt det förr!), som inget annat plagg, göra en superhjälte av en simpel man i trikåer. Egentligen är den en bakåtvänd haklapp i mansstorlek (ful, med andra ord). Men säg det plagg som så vackert sveper i vinden? Den syns dessutom på Carries överkropp i ett avsnitt av Sex and the City, vilket ju är det ultimata erkännandet av ett fult plaggs egentliga snygghet. Och givetvis kör Carrie med ett par avklippta, vita handskar till. Något annat är inte att tänka på i accessoarväg. Utom möjligtvis träkäpp, as evidenced av dessa två manliga modeller.

  • Postad 2007-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Din farmor?


Vem hade trott att den här glada damen skulle visa sig vara en beundransvärd, principfast stoiker man gärna skulle vilja lära känna lite ytterligare?
Hon är inte bara typ världens kändaste (mäktigaste?) monark, utan även mamma och farmor. Jo, det framgår med all önskvärd tydlighet av Stephen Frears The Queen.
Filmen handlar om den märkliga veckan i juni 1997 då Lady Di omkommer i en bilolycka och skapar tumultartad sorg i Storbritannien under ledning av politikerlöftet Tony Blair. Drottningens, ska vi säga svala, tillbakadragande ovilja att offentligt uttala sig om saker förvandlar hela det engelska folket till en pöbel som kräver hennes huvud på ett fat.
Som svensk, blasérepublikan och allmänt monarkineutral har jag aldrig haft särskilt starka åsikter om det engelska kungahuset. Jag har heller aldrig fattat grejen med Diana. Förrän nu.
Nu fattar jag! Faktiskt. I alla fall lite grann. Det är det här med traditionerna. Stoltheten i att upprätthålla något bara för sakens skull, vare sig man tror på det eller inte. Fortsätta ge tyngd åt gamla ritualer och regler utan funktion, för det är ens plikt. Det är ett tufft jobb, but someone’s got to do it. Och (o)turen föll på Queen Elizabeth. Fan, jag fattar.
Och Diana. Någon slags frisk fläkt som med sina kändisconnections sveper in lite glitter och glamour genom de hårt stängda portarna till Buckingham Palace. Som är modern, visar känslor och klappar AIDS-sjuka barn på huvudet. Men som inte bryr sig om regler och traditioner. Folket omfamnar det besinningslöst.
Jag har inte sett det förut. Men det är ju faktiskt synd om monarkistackarna.

  • Postad 2007-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen