Jazzhands

Hip hoppin’ crew!


This is how you celebrate the big 3-0 hip hoppin’ style! (Slottet i bakgrunden, guys. Slottet!)

  • Postad 2007-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hip hoppin' crew!


This is how you celebrate the big 3-0 hip hoppin’ style! (Slottet i bakgrunden, guys. Slottet!)

  • Postad 2007-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Solen kallar

Varva-ned-innan-juni-planen går lite för bra nu. Jag har vant mig av vid att arbeta. Allt jag gör är att lyssna på Bruce Springsteen och kolla på Dexter, Heroes, 24 och 30 Rock. Så screeenar jag mina mobilsamtal. Och går på någon eftermiddagsvisning av någon film.

Carrie i Midsommarkransversion? Ja, minus kläderna och cp-skrivandet. Och killarna.

Beställde grejor från nätet igen. De kom igår. Fick ångest. Dämpade genom att surfa på Tradera.

Skäl till ångest:
1. Mitt nätshoppingberoende (om det fortsätter kan det göra mig fullständigt neurotisk. Jag kommer snart inte att kunna handla i vanliga affärer. Jag tvingas uppsöka terapeut och köra mongoövningar som att gå in i små pappersaffärer på kliniken och låtsas att de är på riktigt)
2. LA nästa vecka. Har ingen Ã¥ngest för LA direkt men själva flygandet. Det där hotet om att kasta mig i “the evil room” sitter i.
3. Kidsen hajar inte cosbytröjan. Jag har sett bevis på det. en länk till ett litet bloggande kid som säger att det är knas. Min mamma sa också att det var knas. Jag sätter mitt hopp till trettioåringarna. Och ztv.
4. “Visst, inga problem. Jag kan spÃ¥na fram typ tio featureidéer till nästa vecka.”

  • Postad 2007-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Tre skäl till att vara glad idag

1. Fet-rea på c/o Stockholm. Deras personal är så sjukt otrevlig (och har alltid varit) att det känns bra att roffa åt sig varor med fet discount där.
2. Zodiak. Glädjen sitter i.
3. Ljummen laxsallad på Centralbadet. Jag älskar businessluncher.

  • Postad 2007-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fullträff vid lunchtid


Zodiak. Såg den idag, vid lunchtid. Kom ut ur biografen som en förändrad människa. Den ligger redan på en hyfsat respektabel plats på min årsbästa.

Det är David Fincher som varit framme igen, vilket sätter spår som crazy kameradykningar, roliga bildlösningar men framför allt en spänning och ett tempo som stannar kvar i den nästan tre timmar långa filmen. Och detta trots att det hela slutar tämligen ouppklarat.

Fokus ligger på Jake Gyllenhaals timida serietecknare som på grund av sitt intresse av ordgåtor, chiffer och mysterier sugs in i nöten som är The Zodiak Killer, en mördare som i flera års tid satte skräck i Kalifornien och hånade polisen på samma gång. Alla som sett Dirty Harry har en clue om vad det rör sig om, eftersom den är helt och hållet inspirerad av fallet.
Som med alla människor som blir helt och hållet uppslukade av någonting kraschar det sociala livet förr eller senare men Fincher är för smart för att gestalta det med gråtscener och/eller nedbrända ljus och kall middag. Istället får han publiken att känna med och heja på den gode Jake som totalsabbar allt han har för att naila galningen. Och han är inte ens polis, han är serietecknare. Detta gör han, så att säga, på sin fritid.

Lika bra är Robert Downet Jr. som von oben-journalist, för smart för sitt eget bästa. Mer intresserad av sitt eget namn, knäcka scoops och skaka fram rubriker än att faktiskt lösa fallet.

Men bäst är och förblir Mark Ruffalo som hÃ¥rd snut med bÃ¥de brains och hjärta. Ett riktigt föredöme för alla snutserier som nÃ¥gonsin kommer att skrivas, eller produceras. Hans för stora 70-tals-fluga runt halsen, där lockarna slutar säger allt. Han försöker följa boken, vara respektabel men visar samtidigt hur svÃ¥rt det är att famla i mörkret när spÃ¥ren svalnat igen, där gränserna för var de olika polisdistrikten gÃ¥r är luddiga och där “samabete” mellan byrÃ¥erna är en dröm snarare än verklighet. God bless Mark Ruffalos för stora fluga! När jag ser den, och hans snälla men hÃ¥rda polisögon rörs jag till tÃ¥rar. Att vilja sätta dit nÃ¥gon, som tycks finnas precis inom räckhÃ¥ll, men inte kunna. När längtan efter ett slut tar över. Precis det handlar Zodiak om. Se den.

  • Postad 2007-05-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Galningar x 2

Min plan att “ta det lite lugnt i maj innan sommarjobbet börjar i juni” verkar krascha. Helt plötsligt har jag tre deadlines hanging over me, plus en ny resa till LA. Inte för att det motsäger “ta det lite lugnt” men i alla fall, det är jobbrelaterat.

Tack och lov har jag hittat två riktigt bra avslappningspiller: Dexter och 30 Rock. Båda serierna blir bättre och bättre, och Alec Baldwin blir mer och mer en överlägset glänsande stjärna i mitt hem, trots att han tidigare lyst ganska starkt ändå.

Dexter. Ser corny ut på pappret (Crime solver by day, crime maker by night!) men är inte bara spännande utan härligt bisarr. Sympatisk huvudperson med skruvad, men mongologisk, syn på rättvisa. Döda är okej om offret förtjänar det.

30 Rock är bara härligt bisarr och trevligt galen på ett harmlöst sätt. Ibland lite mycket screwballhumor (en liten blå man utklädd i dräkt, galen rappande man som hänger i taket och så vidare) men överlag smooth sailing. Jag saknar Arrested Development så mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på G.O.B. och grabbarna. 30 Rock är ett bra substitut. Än så länge.

0ch nu – artikeldags.

  • Postad 2007-05-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 12

Etiketter None

Good morning, major!


Av en slump hittade jag mitt andra resereportage nÃ¥gonsin online. Det är frÃ¥n en tokig liten, liten ö utanför Englands kust som heter Burgh Island. Allt som finns där är ett mini-hotell och en liten pub. Hotellet har 14 rum, that’s it. Men det fina är att allt gÃ¥r helt i Art Deco-stil – frÃ¥n inredning till personal. Man klär upp sig till middagen, helst i tidsenliga kläder. Man tar fördrink i salningen. Ibland dansar man charleston (So very, very jazzhands!)
Eftersom jag skulle kunna ge min högra hand för att leva i en tid då rött läppstift, upplagt hår och skräddarsydda dräkter var kutym var det ett sant nöje att tidswarpa för en helg. Reportaget blev lyckat. Jag rekommenderar det.

  • Postad 2007-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag – inte Legally Blonde

Till skillnad mot vad man kan tro (har jag förstått) så läser jag inte så mycket böcker. Jag ser mest på film, ibland tv. Och så läser jag kopiösa mängder glossiga magasin, helst från utlandet.
Men nu har jag i alla fall läst en bok. Pledged heter den och handlar om “sororities”, som jag inte riktigt vet vad man översätter till pÃ¥ svenska. Men det är den kvinnliga motsvarigheten till fraternities. Tänk Old School eller Nördarna. Och för tjejerna: tänk Legally Blonde.

KTHs nollningar är ingenting i jämförelse med allt dessa tjejer får gå igenom för att accepteras av klubben: strippa för ett helt hus fullt av fratboys, begravas under fiskrens, klä av sig nakna och få fettet på kroppen markerat med spritpenna och värre saker som är så läskiga att jag inte vågar skriva dem.
Allt för att bli “accepterade” av sina medsystrar, som menar att nedbrytningen är ett sätt att sedan bygga upp tjejerna och göra dem starkare. Classic.

Men ibland funkar det kanske. Mitt första riktiga, betalda journalistjobb var på en hipp stockholmstidning. Jag har jag aldrig känt mig så nedbruten, ifrågasatt och testad. Varken före eller efter. Varje dag följdes av en serie frågor med ett hippt och ett ohippt svar (test!), utfrysning (nedbrytning!) och illa dolda förolämpningar.
Det resulterade naturligtvis i nervositet, och i slutändan dåliga artiklar. Jag fick sparken. Ganska rättfärdigat men ändå inte. Fem år senare var jag tillbaka i gamet, och jag är fortfarande kvar. Idag måste jag skriva filmsidor och ett par fakturor. Jag måste komma upp med typ tio idéér tills måndag. Och i måndags hade jag gympabrallor på Riche. Nedbruten, uppstånden, accepterad. Yes!

  • Postad 2007-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Gallo Jr, pris 1-8 miljoner kronor


Varför älskar jag Vincent Gallo så mycket? Jag vet inte. Han är ju inte ett svin men nästan. Han är galen. Han är republikan. Han bär päls. Han säger oförskämda saker. Han ställer aldrig upp på en intervju om han inte får vara på omslaget.
Men han är ju The Invincible Prince Vince, och det är svårt att värja sig mot det.

Jag tycker Buffalo 66 är mycket bra, och The Brown Bunny totalt missförstådd. Den är fin. Jag gillar den. Och dessutom har han ju en av de roligaste hemsidor jag stött på. Jag hänger där rätt ofta.

Länge har man kunnat köpa möjligheten att avla Vincents avkomma till priset av en miljon dollar. Leker med tanken att lÃ¥ta typ Aftonbladet starta en insamling Ã¥t mig för detta ändamÃ¥l. Brukade de inte ha nÃ¥n grej som hette “Ã…terbäringen” förut, där man fick skicka in en önskan och sÃ¥ fick man pengar för att förverkliga?

Ungen får inte ta Vincents efternamn bara, det är ett krav, och jag måste skicka in en helfigursbild på mig själv innan. Men jag tror det är ok. Bara jag ligger lågt med att jag är svensk, han gillar inte svenskar. En gång mailade jag Vincent. Han mailade tillbaka med en halv förolämpning. Sedan mailade jag igen. Då sa han att svenskar är ett jävla pack. Jag tror att det är Fredrik Strages fel.

Nå. Om Aftonbladets läsare inte hjälper mig att samla ihop 8 miljoner kronor, så skulle ändå typ en mijon kronor räcka för en natt tillsammans med honom enligt senaste bet på hemsidan. Då får man göra vad man vill med mannen förutsatt att han godkänt foton, att man duschat och att man är fri från könssjukdomar. Han uppmanar också kvinnor att kolla in slutscenen i The Brown Bunny så att man är säker på att man pallar också. Lesbiska får rabatt. Om detta har jag skrivit lite i senaste Rodeo.

  • Postad 2007-05-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 20

Etiketter None

Jag – en bakvänd keps!


Finns det nÃ¥got mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter pÃ¥ sig en keps bak-och-fram och ska “rappa”?

Eller – snarare – finns det nÃ¥got hemskare, alla kategorier, än när folk ska “rappa” pÃ¥ skoj i halvformella sammanhang?

Nej, det finns det inte.

Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde “rap” pÃ¥ deras farmors 80-Ã¥rsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt pÃ¥ Philips efter att avdelningschefen ställde sig pÃ¥ bordet, körde den gungande handgesten, och “rappade” om de duktiga medarbetarna.

Jag hade förresten en granne som plingade pÃ¥ mig en gÃ¥ng och frÃ¥gade om jag kunde hjälpa henne skriva en “rap” som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa “Du tycker ju om lite roliga grejor”. Det var dÃ¥ jag började klä mig i svart och slutade hälsa pÃ¥ folk i tvättstugan.

NÃ¥.

Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lÃ¥ng, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö pÃ¥ skrivarläger. Yeah… Hans förvÃ¥ning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.

Alla skulle klä sig “hiphoppigt” eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.

Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.

Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.

Men här är poängen: frÃ¥n att göra en “rolig grej” (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ “klä” ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändÃ¥) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig pÃ¥ ett bord och rappa “pÃ¥ skoj”. Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.

  • Postad 2007-05-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 20

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen