Jazzhands

Good morning, major!


Av en slump hittade jag mitt andra resereportage nÃ¥gonsin online. Det är frÃ¥n en tokig liten, liten ö utanför Englands kust som heter Burgh Island. Allt som finns där är ett mini-hotell och en liten pub. Hotellet har 14 rum, that’s it. Men det fina är att allt gÃ¥r helt i Art Deco-stil – frÃ¥n inredning till personal. Man klär upp sig till middagen, helst i tidsenliga kläder. Man tar fördrink i salningen. Ibland dansar man charleston (So very, very jazzhands!)
Eftersom jag skulle kunna ge min högra hand för att leva i en tid då rött läppstift, upplagt hår och skräddarsydda dräkter var kutym var det ett sant nöje att tidswarpa för en helg. Reportaget blev lyckat. Jag rekommenderar det.

  • Postad 2007-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag – inte Legally Blonde

Till skillnad mot vad man kan tro (har jag förstått) så läser jag inte så mycket böcker. Jag ser mest på film, ibland tv. Och så läser jag kopiösa mängder glossiga magasin, helst från utlandet.
Men nu har jag i alla fall läst en bok. Pledged heter den och handlar om “sororities”, som jag inte riktigt vet vad man översätter till pÃ¥ svenska. Men det är den kvinnliga motsvarigheten till fraternities. Tänk Old School eller Nördarna. Och för tjejerna: tänk Legally Blonde.

KTHs nollningar är ingenting i jämförelse med allt dessa tjejer får gå igenom för att accepteras av klubben: strippa för ett helt hus fullt av fratboys, begravas under fiskrens, klä av sig nakna och få fettet på kroppen markerat med spritpenna och värre saker som är så läskiga att jag inte vågar skriva dem.
Allt för att bli “accepterade” av sina medsystrar, som menar att nedbrytningen är ett sätt att sedan bygga upp tjejerna och göra dem starkare. Classic.

Men ibland funkar det kanske. Mitt första riktiga, betalda journalistjobb var på en hipp stockholmstidning. Jag har jag aldrig känt mig så nedbruten, ifrågasatt och testad. Varken före eller efter. Varje dag följdes av en serie frågor med ett hippt och ett ohippt svar (test!), utfrysning (nedbrytning!) och illa dolda förolämpningar.
Det resulterade naturligtvis i nervositet, och i slutändan dåliga artiklar. Jag fick sparken. Ganska rättfärdigat men ändå inte. Fem år senare var jag tillbaka i gamet, och jag är fortfarande kvar. Idag måste jag skriva filmsidor och ett par fakturor. Jag måste komma upp med typ tio idéér tills måndag. Och i måndags hade jag gympabrallor på Riche. Nedbruten, uppstånden, accepterad. Yes!

  • Postad 2007-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen