Jazzhands

Alltid dessa flammor

Har målat köksgolvet. Fick ett totalt ryck och handlade färg till ockerpris på Wirströms, den där färgaffären på söder som skyltar med att de har öppet 365 dagar om året.
Det var värt det för mannen i kassan var snäll och hjälpsam och behandlade mig inte som en idiot fast jag sa “Plast eller linoleum?” på frågan om vad jag hade för golv hemma.
“Stor skillnad, faktiskt”, sa han. “Det ena går att måla på och det andra inte.”

Anyhoo. Nu har jag målat golvet. Det var roligt. Det blev totalfräscht. Det tog åtta timmar för färgen att torka. Då och då satte jag mig vid tröskeln till köket och bara stirrade på den nya golvfärgen medan den, supposedly, torkade.

Det var en viss känsla över att saker som brukade vara självklarheter nu var helt utom räckhåll för mig. Vattenkokaren till exempel. Mmmm, det vore gott med en kopp te, tänkte jag. Men tyvärr. Det gick inte. För långt bort. Plötsligt kändes te som det godaste i världen. När färgen väl var torr gick jag in i köket som om det vore ett nytt, hemligt rum jag aldrig sett förut.

Det blev färg över, dessutom. Jag bättrar på lite här och var, tänkte jag, helt berusad av min uppenbara talang för hantverket.

Ingen bra idé. Nu är golvet helt zebrarandigt. Det ser ut som om en infantil person fått leka bildterapi i mitt kök. Jag blir äcklad av att se det. Jag vill inte ens gå in i det. Hela rummet har offentlig lokal över sig, helt plötsligt. Mongo.

Måste åka tillbaka till överprisaffären och handla mer färg och åtgärda snarast innan mitt humör sjunker ännu mer.

  • Postad 2007-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen