Jazzhands

Jag vill låtsas, på riktigt.


När det regnar ute, som idag, känns det alltid som om jag är med i en film. Regnet är där för mig, för den scenen. Jag vet bara inte vilken film det är. Det är ett problem för mig. Men det är ett romantiskt drama av något slag. Troligtvis med sorgligt slut.

Film ett
Jag stoppar händerna i fickorna, och “Life on Mars” med David Bowie spelas, precis som i Life Aquatic. Kameran filmar mig rakt framifrån, mitt ansikte blir ledsnare och ledsnare under första versen, och precis på refrängen börjar jag gråta. Allt i en och samma tagning.
Det skulle vara en vacker scen.
Jag fortsätter att gå, tårarna fortsätter att rinna i regnet. Kamera från sidan. Folk passerar mig och går emot mig men jag märker det inte. De är som en grå massa för mig. Mitt röda hår står ut. Jag vandrar runt i tårfylld förvirring.
Så ebbar musiken ut och då ser jag var jag har gått, i mitt dimmiga, ledsna tillstånd. Jag står utanför hans hem eller hans studio. Jag har gått dit automatiskt. Jag ser honom inte där inne men vet att han finns där. Jag torkar tårar men det spelar ingen roll för ansiktet är blött och regner öser. Han finns där, jag vet det, och jag blundar och låter tårarna ta över.
Musiken fade-ar ut.
Vilken film är det här? Har jag sett den? Finns den?

Film två
Dörren till hans studio slår igen bakom mig. Mitt ansiktsuttryck är blankt, som om jag inte kan fatta vad som just hänt. Bruce Springsteens I’m on Fire börjar spelas, och jag dröjer en stund vid dörren men börjar sedan gå. Korsklipp till killen. Han står på dörrens andra sida, suckar en gång och går sedan tillbaka till ritbordet.
Klipp tillbaka till mig, som börjar gå därifrån. Jag tar på mig en mössa, på ett mysig New York-sätt. Jag försöker värma mina händer genom att blåsa på dem. I samma stund börjar det regna. Jag tittar upp mot himlen. Stannar, står still och tittar upp mot himlen. Klipp.
Han är i sin studio och målar eller håller på med foton. Han tittar ut och ser att regnet piskar mot fönstret. Han dröjer en liten, drömsk stund för länge vid fönstret. Korsklipp till mig som går i regnet. Bruce som sjunger. Korsklipp till någon lycklig scen från dagen innan. Inte så att vi har kuddkrig, han och jag, men nåt ditåt. Kanske sitter vi i soffan och äter chips. En av oss berättar något med yviga gester och jag skrattar jättemycket.
Korsklipp till mig på en buss. Jag drar fingret mot rutan på klassiskt vis. Bruce ylar. Bussen åker förbi studion men jag vågar inte titta dit.
Jag är ganska säker på att den här filmen inte finns. Men kanske musikvideon finns?

Alternativ
Om jag skulle vara med i en befintlig regnscen eller regnfilm skulle jag vara med i antingen Fyra bröllop och en begravning. “Regnar det? Jag har inte märkt det” säger Hugh Grant fast han är helt och hållet dyblöt.
Eller så skulle jag vara med i Frukost på Tiffanys för det är den sortens romantiksucker jag är. När George Peppard springer efter den förtjusande, men precis nedbrutna, Holly Golightly och skäller ut henne, och hon vet att han har rätt. Hon ser på honom med ögon som säger “Jag vet, men kan du älska mig ändå?” och han kysser henne. I regnet. Värsta Hollywoodregnet, totalt studioregn, och en kyss som ser hård ut. Men det är underbart.

  • Postad 2007-11-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Kransenbo with attitude


Så här ser bilden ut i Dagens Media. Tydligen kom min krönika med förra veckan, i onsdags. Den är lite virrig, men jag gillar bilden. Jag knyter min halsduk lite som en slips. Nice.

  • Postad 2007-11-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen