Jazzhands

"Imitation är den främsta formen av smicker"

Jag har blivit imiterad många gånger. Jag vet inte om det är “den främsta formen av smicker”. Den kostigaste imitationen går så här:
“Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh”

Är det smickrande verkligen? Tror inte det.

Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.

Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.

Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.

  • Postad 2007-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

The State Within

Min lägenhet är emot mig. Den är passivt-aggresiv mot mig.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.

Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.

Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!

Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.

Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.

  • Postad 2007-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen