Jazzhands

OCD är din vän


Idag har jag bakat världens största berg av chokladmuffins (som Roni säger är cupcakes), en pyramid av chokladbollar, en hel bricka full av brownies och en annan med en hög chocolate chip cookies tillsammans med Roni.
Har jag ADHD? Eller kanske OCD? (Obsessive Compulsive Disorder) Eller är jag bara galen i att baka och köra housewifestilen?
Vet inte. Spelar antagligen ingen roll för i vilket fall som helst ser mitt kök ut som en chokladfabrik (och luktar därtill) och det kan ju inte vara fel.
Eftersom Roni är likadan var dagen ett under av organisation och effektivitet. Vi hade förkläden på oss båda två. Fantastiskt. Roni gjorde den största smet jag sett, det var säkert tre liter chokladröra. Vi stod och stirrade på den ett tag tills vi resonerade fram det absolut bästa sättet att föra över smeten i formerna. Sedan nickade vi tyst och skred till verket. Jag hällde, Roni observerade och då och då räckte vi varandra redskap under tystnad, precis som kirurger.
Sked, tack!
Pappersform, tack!
Och inte en droppe smet gick till spillo. Vi kände oss nöjda. Kändes som om vi hade uträttat någonting.
När sista cupcaken sedan kom ut ur ugnen stod vi bara och beundrade vårt chokladberg i flera minuter. Så vackert.
Ibland är OCD din allra, allra bästa vän tänkte jag och fick en tår i ögonvrån.

  • Postad 2007-11-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Just hear me out"


Kommer jag någonsin vara en sån som gör det rätta, går ifrån situationen och sedan blir ikappsprungen av någon kille i regnet som säger “Vänta! Vänta!”?
Nej. Det tror jag inte.
Ibland när jag går hem, och det är mörkt ute, kommer en fantasi över mig. Att killen från filmen (oftast filmen i mitt huvud, den jag är med i) står och väntar på mig i porten. Han älskar mig fortfarande. Eller så vill han be om förlåtelse eller nåt. Spelar ingen roll. Bara grejen med att han står och väntar. Det är en slags fantasi jag har. Kanske min allra mest förekommande fantasi.
Och av den anledningen skulle jag vilja vara med i en film. Inte för att bli känd eller stjärna eller för att jag har skådespelardrömmar som ligger på lut. Utan för att kunna låtsas att romcom-killen (som ser ut lite som John Cusack kanske, eller Ron Livingston) står och väntar på mig i porten.

  • Postad 2007-11-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen