"Lika som bär"

Det kan inte bara vara jag som anser att Leonard Terfelt, till höger, är sjukt lik Casey Affleck. Kolla planchen för Leo! Kolla bilder från filmen! Kolla filmen! Han är sjukt lik! Så det sa jag till honom.
Jag sa “Hur ofta får du höra att du är lik Casey Affleck?”
Han: “Vem?”
Jag: “Casey Affleck. Du är jättelik honom.
Han: “Första gången jag får höra det faktiskt…Förlåt, jag är så dålig på namn. Vem sa du nu igen?”

Random notes från filmfestivalen, förresten

Såg Control. Hade ytterst låga förväntningar men gillade den. Min enda kritik är att man inte på något sätt lärde känna, eller kom närmare Ian Curtis. Men så slog det mig att det kanske var tanken. Alla vännerna runt omkring honom, managern, Tony Wilson och Curtis fru – alla försökte de nå honom, förstå honom och i viss mån hjälpa honom.
“Ingen älskar dig som jag älskar dig” skriker Deborah och jag känner med henne. Det spelar ingen roll om man älskar, det gör absolut ingen skillnad om objektet i fråga inte är mottaglig.
Så Control var bra.
Rolig bonus är att Curtis lyckas se så jävla snygg ut i taxibrallor och pösig skjorta, genomdräkt av svett. Sånt imponerar naturligtvis stort på mig.

Roligaste filmupplevelsen var Cat People, incestfilm med Natassia Kinski och Malcolm McDowell från 1982. Det är roligt att tänka sig att samma person som gjort Taxi Driver ligger bakom den här sköna 80-talskalkonen. Alla i publiken satt och fnissade. Jag skrattade, som vanligt, högt här och var.
Jag gillade till exempel när Malcolm ska förklara hela grejen med varför han och systern Natassia är hälften människa och hälften panter. Jo, “Sedan tidernas begynnelse har människan offrat sina unga kvinnor till pantrarna”.

(När exakt gjorde vi det nu igen?)

Det gjorde att pantrarna så småningom blev människopantrar och Natassia och Malcolm är de sista i sitt slag. De måste därför ligga med varandra. För att föra rasen vidare. Och bara för att klargöra: de är alltså bror och syster.

Ja, en underbar filmupplevelse som sagt.

Annars var min bästa film på festivalen helt otippat Rocket Science, en fin liten high school-film om en liten stammande gosse, hans kontrollfreakiga “object of affection” och det här med att tonårskärleken är en så stark kraft att man gör precis vad som helst. Som att gå med i skolans debattlag fast man har grova talfel.
“Det är antingen kärlek eller hämndlust jag känner, jag vet inte vilket. Men vad det än är fick det mig att kasta en cello genom ett fönster”.