Jazzhands

Aight!

Kennet läser att Barrack Obama har som förslag att köra rap och hiphop i undervisningen i skolorna, för att underlätta inlärningen. Aight, man!
I misärkvarter i Frankrike kör man visst redan med den grejen läser jag i DN. Funkar säkert…men själv har jag svÃ¥rt att se nÃ¥t annat än vÃ¥r gamle svensklärare Lasse framför mig, tillsammans med den här boken om man skulle försöka sig pÃ¥ nÃ¥t liknande projekt här.
Lasse hade cosbytröja och en penna i ett snöre om halsen. PÃ¥ frÃ¥gan om hur gammal han var sa han “Jag är arton men har levt som ett svin”. Det glömmer jag aldrig.
Låter som en hiphop-rad nu när jag tänker efter.

PS. En gÃ¥ng mötte jag honom i Hagsätra Centrum och han sa “Men vad ska det bli av dig dÃ¥, Carro?” (Carro?!) och jag harklade fram “journalist“.
DÃ¥ la han handen pÃ¥ min axel, tittade mig i ögonen och sa “Lova mig en sak. Lova mig att du inte slösar din talang pÃ¥ att skriva skit.”

Aight!

  • Postad 2008-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Vän av ordning

Jag älskar motargument i stil med “Jamen om vi tillÃ¥ter X kommer vi snart tillÃ¥ta bÃ¥de Y och Z”.

Exempel: “Jag har inget emot homosexuella men om vi börjar tillÃ¥ta homoäktenskap sÃ¥ kommer vi snart tillÃ¥ta apor att gifta sig med varann eller barn att gifta sig med pedofiler. Det är bara det.”

Idag läste jag en insändare med liknande retorik i City. Jag fastnade för den av flera anledningar men främst för att det är första gången jag läst någons insända försvar av sexism.
Det finns mÃ¥nga tyckare av stilen “Varför ska vi förbjuda lättklädda kvinnor, de har ju sÃ¥ vackra kroppar!” (alltid med nÃ¥gon signatur i stil med “Gentlemannen”) men den här var unik.

Under rubriken “Förbjud inte lättklädd reklam” stod det “Om vi förbjuder sexism kommer vi snart förbjuda allt möjligt”.

Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska formulera mina tankar om den meningen. Kanske ska jag börja frÃ¥n slutet. Slutet av personens insändare. Den löd “Tunnelbanan är ingen sandstrand”.
Nej, jag ångrar mig. Det komplicerar bara det hela. Jag ger mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Om jag tillåter mig att tycka nåt om den här insändaren kommer jag tillåta andra tycka något om mig och så kan vi ju inte ha det.


  • Postad 2008-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Nej, jag vill inte ha något gemensamt med den här mannen

Idag gick jag på andningskurs. Jag måste lugna ned mig, har man sagt mig från höger och vänster. Så jag har blivit knuffad i riktningen mot andning, slutna ögon och rak rygg på en stol och övningar på yogamatta.

Hur gör folk det?

Jag ligger pÃ¥ rygg och försöker fokusera pÃ¥ “vänstra stortÃ¥n” som är uppgift nummer ett. Vad är det man ska känna? Jag ligger bredvid tungt andande människor och fattar ingenting. Och jag har ändÃ¥ gjort en hel del yoga.

Man ska ligga still och känna sin egen andning, säger läraren med len röst. Jag försöker men blir bara irriterad över att ingenting händer. Blir stressad istället.

Jag fattar varför jag behöver den här kursen.

Jag kör sitta-på-stol-övningen och försöker andas tungt tillsammans med de andra i gruppen men jag kan för mitt liv inte sluta röra på tårna. Och jag tycker att jag får svårare och andas ju mer jag slappnar av, inte tvärtom.

Hur gör folk när de slappnar av sådär?

Jag är helt konfunderad och väntar spänt, fast på ett lite vemodigt sätt, på nästa gång. Vemodigt eftersom jag inser att jag måste vara en ännu hetsigare människa än jag trott hela tiden. Och nej, det är nog inte särskilt charmigt. Fy fan för att vara en kvinnlig Roberto Benigni.

  • Postad 2008-01-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Gothmusikal!

Mörka Londongator upplysta endast av lyktor. Anonyma män i plommonstop och hatt på väg någonstans, och en liten pojke som med en korgosses klara stämma brister ut i sång.
Sweeney Todd är en musikal.
För den som inte visste.
Och den handlar om hämnd och att skära halsen av Alan Rickman.
Musikalen är så fina på det viset att det alltid finns ett fint, enkelt budskap. Oftast att livet är värt att leva och kärleken segrar alltid till sist på ett sätt eller ett annat.
Alltid ett stort tema, som gång efter annan riktigt hamras in med hjälp av pampig orkestermusik. Så även här. Hämnd lönar sig inte, och man ska inte fastna i det förflutna för då missar man nuet. Ungefär.
Detta illustrerat av gother, äckliga engelska köttpajer och Alan Rickman i ännu en klockren skurkroll som sexuellt frustrerad domare med ett gott öga till unga, oskuldsfulla blondiner. Tröttnar han inte på att spela sexuellt frustrerad? Till och med i de två roller jag spontant kommer att tänka på där han inte är skurk (Love, Actually och Förnuft och känsla) är han sexuellt frustrerad. Vad är det med Alan Rickman och hans frustration?
Hur som helst. Rickman är frustrerad och Sweeney Todd är arg. Och allt är väldigt emo. Bra film.

  • Postad 2008-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Oh Heath!

Jag trodde att han skulle vara trulig som en jobbig tonåring. Svår. Obekväm. Jobbig, helt enkelt.
Men det visade sig att han var precis tvärtom. Han var öppen, trevlig, eftertänksam och varm. Det var i Venedig, det var i september och solen gassade. Jag och några andra journalister satt tillsammans med Heath Ledger vid ett bord i hotellets trädgård. Alla satt vi och svettades utom Heath som, cool as a cucumber, satt tillbakalutad under bordets enda parasoll iförd hatt.
Hatt!?
Det var ju trettio grader varmt ute.

Men han bar hatt, utan ett enda tecken på att bli för varm. Kanske trivdes han bäst under nåt form av skydd. Under alla andra intervjuer han gjorde bar han solglasögon.

Han berättade om Nick Drake, hur han känt en sÃ¥n samhörighet med honom sedan första gÃ¥ngen han hörde hans musik. Han använde ordet “besatt”. Han hade livit besatt av honom, till och med Ã¥kt till hans lilla hemby i England, besökt hans barndomshem och hans grav.

Heath sa att han drömde om att göra en film om Nicks korta liv. Men det skulle inte gÃ¥, sa han, för “ingen kan veta hur han egentligen var” och “det är sÃ¥ sorgligt. Jag försöker skriva en dialog men det blir bara fÃ¥nigt, man är ju aldrig samma person i verkligheten som när man gör en intervju och jag har läst alla intervjuer som finns med honom men jag vet att det inte är han pÃ¥ riktigt.”

Oh Heath….
…om vi bara hade vetat.
Du är saknad.

  • Postad 2008-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Favorit i repris

Fortfarande lika. Fortfarande kul.

  • Postad 2008-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Rörande reklammän

Café på söder kl. 11.38

Reklamare ett:Mission Possible” dÃ¥? Är inte det jävligt coolt?
Reklamare två: Jo, det är fan kul! Haha! Och så har man en typ Tom Cruise-lookalike i filmen. Eller, jag såg en trailer i helgen om en film med en tidsresa, eller en sån där tidsresa där man förflyttar sig. Typ teleporterar sig.
Och allt ska ju ha taglines nu för tiden, och den här var “Anywhere is possible”. Du vet, istället för “Anything is possible“. Jag bah, det där skulle man göra nÃ¥t coolt pÃ¥. Med rätt kund sÃ¥.
Ettan: Jag gillar “Somebody is perfect” ocksÃ¥.
Tvåan: Snuddar lite vid den förra vi gjorde.
Ettan: Ja. Men vi kan inte köra den där andra grejen, för de har redan gjort en spoof på CSI.
Ettan: Nån cybergrej då?

  • Postad 2008-01-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 12

Etiketter None

Jag tackar inte nej till en björnkram från den här knarkaren


Vissa människor gör oss knäsvaga. Vi vet inte varför. Vi ser dem och någonting händer. Ett faktum hela filmindustrin bygger på, förstås. Att projicera massa människor på en duk som vi blir kära i.

Funkar för mig.

För mig är Benicio Del Toro den människan. Jag kan inte se honom utan att räta på ryggen, slicka mig om läpparna och stirra dimmigt.
SÃ¥g Susanne Biers (första utländska storfilm) Things We Lost in the Fire igÃ¥r där castingen av Benicio som knarkare kändes lite väl given (han ser ju redan ut som en knarkare) men visst. MÃ¥nga scener med en knarkfrossande Benicio, en plufsig Benicio som försöker sig pÃ¥ en joggingrunda, en yrvaken Benicio som säger “You fucking with me?” och en totalförstörd Benicio som duschar med kläderna pÃ¥.
Och allt jag tänker är “Han. Är. SÃ¥. Jävla. Snygg!”

Vilket fÃ¥r mig att känna mig skamsen, som att jag missar hela poängen. Det handlar om en bruten människa det här, skärp dig nu. Det handlar om hur man inte ska ge upp hoppet och hur en varm klapp pÃ¥ axeln kan vara den styrka man behöver för att gÃ¥ vidare och…ja, yada yada yada.

Jo, jag fattar men kan jag få dregla lite mer över Benicio nu?

Ah, och nu säger han nÃ¥t annat med sin gulliga brytning. Aaaaw, gud vad sött det är när han läspar sÃ¥där spanskt när han säger “crystal meth” och “overdose”. Gulligt!

Sedan rodnar jag, förstås.

Detta är casting gone too far, säger jag. Det borde Bier ha tänkt på.

  • Postad 2008-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Så här många poäng av fem får Juno


Jag, direkt efter andra titten på Juno. Den växer (nej, jag tänker inte dra nån ordvits som syftar på hennes gravida mage).

  • Postad 2008-01-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Make Air Not War


Det här är Bjorn Türoque (uttalas som “to rock”). Han spelar luftgitarr. Idag sÃ¥g jag en film om honom och andra, mestadels män, som spelar luftgitarr. Den var rätt fin. Den hette Air Guitar Nation.
Nu är jag mycket fascinerad av män som spelar luftgitarr. I synnerhet Bjorn Türoque.

Filmen fokuserade främst pÃ¥ tvÃ¥ “spelare”, nämligen C-Diddy och Bjorn. C-Diddy körde en crazy/spex-routine men hade mycket bra teknik. Bjorn körde mer klassisk rock’n roll, och var dessutom snyggare.

Jag tyckte lite synd om Bjorn efter filmen (av anledningar jag inte kan avslöja, för er som vill se den, vilket jag tycker ni ska), så jag surfade upp hans hyfsat taffliga hemsida och skickade honom ett mail där jag frågar om jag kan få fråga honom lite om hans luftgitarrskills.

Fick svar frÃ¥n honom nästan direkt och han bah “Wow, visas den filmen i Sverige? Vad tyckte du och kan jag adda dig pÃ¥ Facebook?”

SÃ¥ han addar mig pÃ¥ Facebook och det visar sig – till min stora förvÃ¥ning – att vi har en gemensam vän i Los Angeles. Hur stora är oddsen?

Nästa gång jag åker till LA (vilket borde bli snart) måste jag, nej SKA JAG, därför fika med en luftgitarrmästare. Allvarligt.
Jag längtar.

  • Postad 2008-01-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen