Jazzhands

Jag vill ha munkar, munkar, munkar med hål i

Det här med de gregorianska munkarna. Vad är grejen? Jag kan fatta att man lyssnar på deras chantande och tycker att det är
a) avslappnande b) vackert c) exotiskt/europeisk (om man är amerikan) men hur resonerar man när man låter munkarna gå lös på Metallicas Nothing Else Matters och Dire Straits Brothers in Arms?
För ett par år sedan fick hundar skälla in Beatleslåtar och katter jama julsånger. Är det samma tänk här? Att man skojar till det genom att låta munkarna och deras synth sjunga – gasp! – “moderna rockklassiker”? Eller är det mer som när Londons symfoniorkester kör Metallica, och det är meningen att man ska uppleva låtarna på nytt samtidigt som ungdomen ska lära sig uppskatta symfonimusik?
Ett så logiskt val av gregorian monk-cover så att det är trist är att de valt att sjunga Losing My Religion. Bo-ring!
Plus att det kinappast är en kör med munkar som sjunger utan en och samma snubbe som man sedan reverbat in absurdum. Men det är ju knappast det som är “problemet”, eller hur?

  • Postad 2008-01-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Äntligen lite magi och hypnos

Inte en dag för sent. Mandrake – the movie – ligger i pipelinen, får jag höra av Steelwheels som verkar läsa nyheterna på imdb som en annan läser dagstidningen.
Men det blir varken Billy Zane eller George Clooney som “axlar manteln” (vilka varit mina förstahandsval länge nu) utan Jonathan Rhys-Myers. Det får mig givetvis att tänka.
För det första, varför går hans karriär så knackigt? Han porträtterar Elvis, gör MI:3 och knasar sig i indierullar ingen ser tills Woody Allen dyker upp. Och efter det tackar han ja till att spela hypnotisör i mantel. Ja, givetvis är pengar inblandade i hans val, men ändå. Han är snygg nog att kunna få större Hollywoodroller än så. Men han måste väl, liksom jag, tro på magikernas återkomst. Att de kommer få sin upprättelse snart. Kanske redan i år.
Och for the record tycker jag att det är ett värdligt val av skådespelare. Mandrake är rätt så fåfäng, och det är Rhys-Myers också (när han var i Stockholm inför MI:3 spände han sig och öppnade skjortan så djupt att det var genant). Han har en ihopbiten mun, vilket är bra, och han är slank om än kort. Han kan säkert få till ögonen också så att de blir “hypnotiserande”.
Jag är nöjd.

  • Postad 2008-01-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen