Jazzhands

När vilden kom till stan

Jag har tänkt mycket på Crocodile Dundee idag. Jag vill se fler filmer med vildar som placeras i civilisationsmiljö nämligen.

Så här är det. Vilden är glad och lycklig. Han lever ju i naturen. Han behöver inte oroa sig om världsliga ting. Kommer han till storstaden händer samma sak, alltid; vi lär oss att materiell lycka är förgänglig och naturen gör oss glad.
Men vad lär han sig av oss? Absolut ingenting. Han tacklar vår miljö som vore den hans egen (Mick Dundee klättrar på folk i tunnelbanan som om han var ute på walkabout i den australiensiska bushen, han frågar en svart taxichaffis vilken stam han tillhör och så vidare), och vägrar ta till sig ny kunskap. Och varför skulle han? Han är ju en lycklig vilde.

Snart har Into the Wild premiär. Sean Penns film om en slyngel som bosätter sig i vildmarken för att bevisa något. Dör på kuppen. För man kan liksom inte ha naturen och elda upp den. Man kan inte omfamna Alaskas vildmark och samtidigt använda en elektrisk filt.

Jag längtar inte efter fler sådana filmer. Jag vet redan att naturen är vacker men brutal. GrizzlyMan har lärt mig det mer än någon annan film.
Jag behöver inte fler människor som upptäcker naturen, däremot vill jag ha fler filmer om hur naturen upptäcker människan. Vilden som kommer till stan och så vidare. Gudarna måste vara tokiga och så. Crocodile Dundee i Los Angeles.
Hjälp mig. Vilka filmer ska jag se?

Och Human Nature och Nell räknas inte. De luras.

  • Postad 2008-01-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen