Ett klipp som gör mig fylld av hopp

Jag har förvånats idag. Jag trodde inte att det var möjligt att göra jazzhands (gesten) och samtidigt behålla sin värdighet men Lou Reed lyckas.
Det ger mig naturligtvis nytt hopp om precis allting. Kan man se cool ut och samtidigt köra en knarkvariant av jazzhands så är allting möjligt.
Jag har Andreas att tacka för detta.

Motsatsen till kvalitetstid är…?

Plötsligt går det upp för mig hur många riktigt, riktigt dåliga filmer jag sett i mitt liv. Vissa har jag dessutom sett två gånger.

Mycket är vännen Ks fel. han gillar Big Momma’s House. Vad kan jag göra åt det? Ingenting, bara omfamna hans individualism och totala vägran till konformitet. Försök stå upp för att ni gillar Big Momma’s House får ni se. Ni får inte använda ironi och ni får inte lägga till ord som “faktiskt” eller “postmodernism”.
Att bara säga “Big Momma’s House till exempel” på frågan om vilka filmer man gillar kräver mod, styrka och en total integritet.

Jag beundrar K för detta.

Jag gillar dessvärre (?) inte Big Momma’s House. Men jag gillar att se film med vännen K. Vi har sett White Chicks tillsammans, till exempel. Och andra filmer vars framsidor i videoaffären pryds av tjejer i bikini och killar i gäng.

Vad kan jag göra? Jag gillar att ligga bredvid honom i den där skabbiga skinnsoffan och småskratta som Beavis och Butthead.

Men när jag står i videoaffären och bockar av den ena skitfilmen efter den andra i huvudet, så inser jag att jag fyllt uppskattningsvis tio veckor av mitt liv med ren och skär dynga. Tio veckor! På tio veckor hade jag kunnat uträtta underverk!

Ångest. Och vad gör jag för att dämpa min ångest? Ser Fletch II med K. Jag har inte ett ont ord att säga om Fletch men tvåan alltså…