Jazzhands

Jag tackar inte nej till en björnkram från den här knarkaren


Vissa människor gör oss knäsvaga. Vi vet inte varför. Vi ser dem och någonting händer. Ett faktum hela filmindustrin bygger på, förstås. Att projicera massa människor på en duk som vi blir kära i.

Funkar för mig.

För mig är Benicio Del Toro den människan. Jag kan inte se honom utan att räta på ryggen, slicka mig om läpparna och stirra dimmigt.
Såg Susanne Biers (första utländska storfilm) Things We Lost in the Fire igår där castingen av Benicio som knarkare kändes lite väl given (han ser ju redan ut som en knarkare) men visst. Många scener med en knarkfrossande Benicio, en plufsig Benicio som försöker sig på en joggingrunda, en yrvaken Benicio som säger “You fucking with me?” och en totalförstörd Benicio som duschar med kläderna på.
Och allt jag tänker är “Han. Är. Så. Jävla. Snygg!”

Vilket får mig att känna mig skamsen, som att jag missar hela poängen. Det handlar om en bruten människa det här, skärp dig nu. Det handlar om hur man inte ska ge upp hoppet och hur en varm klapp på axeln kan vara den styrka man behöver för att gå vidare och…ja, yada yada yada.

Jo, jag fattar men kan jag få dregla lite mer över Benicio nu?

Ah, och nu säger han nåt annat med sin gulliga brytning. Aaaaw, gud vad sött det är när han läspar sådär spanskt när han säger “crystal meth” och “overdose”. Gulligt!

Sedan rodnar jag, förstås.

Detta är casting gone too far, säger jag. Det borde Bier ha tänkt på.

  • Postad 2008-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen