Jazzhands

Oh Heath!

Jag trodde att han skulle vara trulig som en jobbig tonåring. Svår. Obekväm. Jobbig, helt enkelt.
Men det visade sig att han var precis tvärtom. Han var öppen, trevlig, eftertänksam och varm. Det var i Venedig, det var i september och solen gassade. Jag och några andra journalister satt tillsammans med Heath Ledger vid ett bord i hotellets trädgård. Alla satt vi och svettades utom Heath som, cool as a cucumber, satt tillbakalutad under bordets enda parasoll iförd hatt.
Hatt!?
Det var ju trettio grader varmt ute.

Men han bar hatt, utan ett enda tecken på att bli för varm. Kanske trivdes han bäst under nåt form av skydd. Under alla andra intervjuer han gjorde bar han solglasögon.

Han berättade om Nick Drake, hur han känt en sån samhörighet med honom sedan första gången han hörde hans musik. Han använde ordet “besatt”. Han hade livit besatt av honom, till och med åkt till hans lilla hemby i England, besökt hans barndomshem och hans grav.

Heath sa att han drömde om att göra en film om Nicks korta liv. Men det skulle inte gå, sa han, för “ingen kan veta hur han egentligen var” och “det är så sorgligt. Jag försöker skriva en dialog men det blir bara fånigt, man är ju aldrig samma person i verkligheten som när man gör en intervju och jag har läst alla intervjuer som finns med honom men jag vet att det inte är han på riktigt.”

Oh Heath….
…om vi bara hade vetat.
Du är saknad.

  • Postad 2008-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen