Jazzhands

Biografsömn

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
NÃ¥n som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden “Jag talade just med dem” och sÃ¥ dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

  • Postad 2008-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Random minne från gymnasiet

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
“Vi har det inte lätt alla gÃ¥nger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

“Jag ville ju bli hÃ¥rfrisörska. Men det var ju sÃ¥ mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad trÃ¥kigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre mÃ¥nader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

“SÃ¥ hÃ¥rfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
“Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
“Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med “Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”

  • Postad 2008-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen