Jazzhands

Welcome to Europe – historien om Alain

Det stÃ¥r Welcome to Europe pÃ¥ Bryssels flygplats. Jag tycker belgarna har en bra attityd. Men om detta – Bryssel – liksom är essensen av Europa skulle jag säga att Europa är ytterst folktomt och mycket regnigt. Dessutom klär sig Europa helst i chinos. Europa är dÃ¥ligt pÃ¥ kaffe, men tillverkar underbara bakverk.

Var är alla kidsen? Det slÃ¥r mig att under fem dagar ser jag inte en enda yngling i hela Bryssel. Var hÃ¥ller de till? Och var shoppar de? Vi besöker traditionella shoppingstrÃ¥k (tänk Drottningggatan) och lite off-beat (Antoine Dansaert, hippaste kvarteret enligt “de som vet”) men gÃ¥r tomhänta därifrÃ¥n.

Jag är fascinerad.

Vi åker till och med till Antwerpen i vårt sökande efter de belgiska kidsen och deras känsla för stil. Men vi hittar mest bara dyra plagg i mystiska material, och knasiga, storblommiga Dries van Noten-blusar som en praoelev på Gudrun Sjödén troligtvis har ritat.

Vi gör det enda raka och äter våfflor i fyra dagar istället. Jag är besatt av belgiska våfflor nu. Var hittar jag belgiska våfflor i Stockholm?
Jag ville gärna köpa med mig ett belgiskt våffeljärn hem, tittade på flera stycken i affärer. De är stora, tunga och jätte-ståliga.
Fantastiskt.

Men istället släpade jag med mig en lillgammal gosse i för stor brun kavaj, och med skrämmande prydlig snedbena. Jag hittade honom på marken på Jeu de Balle, där det dagligen hålls en skönt trashig loppmarknad (en singel med The Supremes utan fodral, någon? En belgisk kvinnas gamla pensionärslegitimation? En tom sprayburk? Inte det?)
Eller, rättare sagt, A hittade honom och jag fylldes av kärlek. Till både A och gossen. Jag var tvungen att ta med honom hem. Ta med båda hem.
Vilket jag också gjorde.

Nu är han putsad och fin och har fått ett hem ovanför ett litet skrivbord. Jag kallar honom Alain. Men jag tror att han heter unge herr Bryssel.

  • Postad 2008-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

En grej om Jeopardy bara

En grej om spelkvällen bara, och Jeopardy. Vi hade tre olika “Magnus Härenstam” och det var underbart utvecklande att se hur de utvalda tog pÃ¥ sig rollen, och anammade den.
Det var välartikulerat i alla fallen. I stil med “Vi hade alltsÃ¥ HALVÖAR pÃ¥ 300 poäng” och “Och dÃ¥ fÃ¥r jag be om ett svar…”
T hade inslag av trams, vilket jag gillade. “Välkommen in i leken!”
S hade med tre (!) egna kategorier; “Visslade tv-signaturer” där han alltsÃ¥ visslade tv-signaturer pÃ¥ olika svÃ¥righetsnivÃ¥ (Jag klarade Sesam pÃ¥ 300-poängsnivÃ¥n), “tv-serier” och “rap och r’n’b-artister”.
A körde den stramaste Härenstam jag nÃ¥gonsin sett. I pikétröja under grÃ¥, V-ringad pullover satt han rakryggad bakom frÃ¥gekorten och gav oss förebrÃ¥ende, nästan besvikna blickar när vi inte tog alla svar i kategorin “Berlin efter krigsslutet”, eller “VÃ¥rdgeografi”.
Hans egna kategori “Blandade sjukdomar” lämnade oss alla gapande. Det kändes som att vara tillbaka pÃ¥ Kajs historielektion där hans blick alltid förmedlade “stackars obildade sate, hur fan ska det gÃ¥ för dig” om man inte kunde nÃ¥got svar.
Jag kunde inte Jacobsen-Kretuzbergs sjukdom. Det kunde ingen (vem kan det?). A drog en diskret suck av direkt besvikelse, och väntade en sekund innan vi fick fortsätta spela.
Vi var sjukt imponerade och enades om att ska man spela Jeopardy är det pÃ¥ det här sättet det ska göras. Inget trams, utan akademiskt allvar. I utbildningssyfte och inte i underhÃ¥llningssyfte. Helt plötsligt kändes det i det närmaste vulgärt att välja en kategori som “Krönta huvuden pÃ¥ vita duken” framför “Väderleksrapporten”.

  • Postad 2008-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Brysseltime

Nej, jag vet faktiskt inte heller riktigt vad som finns i Bryssel förutom “moules frites”, alltsÃ¥ ostron, NEJ, MUSSLOR, med pommes vilket verkar helt vidrigt.
Men jag är säker pÃ¥ att det bakom varje litet hörn vilar en snofsig modebutik, en utsäkt ostaffär och ett litet “patisserie”. I morgon fÃ¥r jag reda pÃ¥ om det stämmer.

SÃ¥ här gör man, enligt K, “en Carro” (och for the record sÃ¥ hatar jag egentligen det smeknamnet):
K (till en snygg kille): “Tjena. Hur stÃ¥r det till?”
Han: “Bra. Jag har ätit ostron.”
K: “Fy fan vad äckligt.”
Han: “Tycker du? Jagtycker dte är rätt gott.”
K: “Nej, det är skitäckligt. Usch. Skulle aldrig äta nÃ¥t sÃ¥ vidrigt.”
Han: “Nähä…”

Det berättade han för mig i teleon igår.
Jaha.
Nähä.
Vi får väl se i morgon alltså.

  • Postad 2008-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Ho i ordet!

En bra grej att göra lediga kvällar är att spela customized sällskapsspel. Man spelar Alfapet, till exempel, men gör om det till snusk-Alfapet där man får extra poäng (dubbla!) för snuskiga ord.
Det brukar alltid bli intressanta kommentarer om huruvida ett ord är “snuskigt” eller inte. Man lär känna sina vänner pÃ¥ ett nytt vis.
Jag har till exempel yrkat pÃ¥ dubbla poäng för ordet “grov” men fick det inte.
“VÃ¥t” är en annan sÃ¥ kallad slamkrypare. Ständiga källan till diskussion är ordet “skönt” som vissa fortfarande hävdar bara betyder en sak.

(Jag tycker för övrigt inte att ordet “snuskigt” i sig förtjänar dubbla points. Vad det säger om mig vet jag inte)

Eller sÃ¥ tar man Jeopardy och skriver egna kategorier. Som “blodsjukdomar” och “brödsorter”. Fast allra helst fräckare kategorier som “mobboffer”, “svordomar”, “könsord” eller – min favorit – “Ho i ordet”, som Kennet körde för ett par Ã¥r sedan.
500 poängsfrÃ¥gan var “Ett annat ord för ett himla stÃ¥hej”.
Svar: “Vad är holabaloo”.

  • Postad 2008-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Min Angel-recension i City


Angel
Regi: Colin Nutley.
Med: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Johan Rabeus, Elisabeth Carlsson.

Jag har aldrig slagit någon i ansiktet. Jag har heller aldrig svept en whiskey men efter Colin Nutleys ”Angel” känner jag för att göra båda delarna.
Inte bara för att jag numera har en bild på näthinnan av Rolf Lassgård, när han likt en majestätisk tumlare förlustar sig i en thailändsk swimmingpool. Inte bara därför. Utan för att jag känner mig förolämpad.

Av Rolf Lassgårds blonderade backslick och mörkfärgade bockskägg. Och av Rikard Wolff i hästsvans och cowboyslips. Men mest av Helena Bergström i röda skinnbrallor och svart hatt.

Någon tror, på allvar, att jag ska köpa att de är ”rockmusiker”? Man försöker övertyga mig genom att droppa saker som ”showcase” och ”It’s only rock ’n roll, baby” för att jag ska förstå att de är rockmusiker. År 2008. Men det är petitesser i sammanhanget. För av allt som är så osannolikt, så överdrivet och så fruktansvärt dåligt i Angel är det storyn i sig, om den stora artisten som fejkar sin egen död för att sälja fler skivor, som är det pinsammaste.
Caroline Hainer

  • Postad 2008-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Två tankar om Across the Universe

1. På Pet Sounds. Nere i källaren. En trevlig farbror med Beatlesklocka.
“Nä, jag tyckte den var bra alltsÃ¥. Jag tyckte om den. Det är sÃ¥ mÃ¥nga unga människor nu för tiden som inte vet vilka Beatles var. Jag har varit med om de som frÃ¥gat “Har Beatles gjort den där lÃ¥ten?”. Själv har jag ju hört de där lÃ¥tarna varje dag i över trettio Ã¥r, sÃ¥ jag kan dem ju, men ändÃ¥ var det roligt att höra dem pÃ¥ ett nytt sätt.”

2. PÃ¥ filmvisning. Trevlig filmbolagskvinna.
“Det var du som recenserade Across the Universe, va? Det är sÃ¥ lustigt. Jag blev sÃ¥ förvÃ¥nad. Jag tycker ju att den är jättebra och det säger jag inte bara. Jag tycker till exempel att första scenen, den när han sitter pÃ¥ stranden…ja, man bara ryser.”

Allvarligt. Jag har gått igenom den där filmen så många gånger i mitt huvud nu, och jag vet vad jag såg. Men nu vill jag nästan se den igen.
Jordgubbarna som faller som bomber. Allt det där. Har jag drömt det?

  • Postad 2008-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Två incidenter i Högdalen en onsdag i mars

1. Jag ser Högdalens stolthet Jockum Norström ta ut pengar i bankomaten på ICA. Känner stolthet i hjärtat. High Valley!
2. Jag äter banan och kastar en blick pÃ¥ tvÃ¥ fyllon vid tunnelbanan. Ett av dem säger: “Det är bara apor som äter banan”.

Högdalen, som sagt. Där vilar mitt hjärta.
(Samt hos A).

Sen kommer Kalle och Mattias dit, bÃ¥da med förortsbakgrund. Vi gÃ¥r till Hank’s Heaven för en matbit men stoppas av öllukten som slÃ¥r mot oss som en vägg. GÃ¥r till Engelbrekt Matsal och Nattklubb, men Kalle blir rädd av klientelet som ser ut att kunna dra kniv av ingen anledning alls sÃ¥ det blir pizza pÃ¥ Pe-Pes.
Sen Norén. Finkultur i förorten. Höst och vinter. Alldeles för lite könsord och bråk men en mycket bra pjäs med sköna skådespelare som perfekt lyckades snörpa på munnen på ett sätt som jag tidigare bara sett tillgjorda noveau riche-människor på Lidingö göra.

Två repliker som satt sig:
“Du kan dra Ã¥t HELVETE med ditt kaffe!”
och
“Du har ett vackert kranium”.

  • Postad 2008-03-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Var är min gratismat för livet?

Här
försöker jag sälja Jazzhands till högstbjudande men det går inte bra. Onsdag 19/3 kl. 11.00

Jag skyller allt pÃ¥ P3 eftersom de stavat mitt namn Heiner”. Käppar i hjulet för alla som vill söka mig genom Google. De hamnar pÃ¥ nÃ¥gon tysk psykologs sida istället.

Två gånger har nån stavat det Haider i och för sig. Så illa var det ju inte den här gången.

  • Postad 2008-03-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Onsdag 19/3 kl. 11.00 P3 Populär

Då hör du mig prata med Calle Schulman om viktiga saker. Jag kommer att tycka till om grejor. Ha åsikter. Som en tyckare.

  • Postad 2008-03-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Wedding, schmedding

Tänk handlingen:

En cynisk journalist som jobbar på New York Journal med att skriva om societetsbröllop. Äktenskapet är bara en bluff, bröllop är förresten också värsta bluffen, alla bara ler fast man vet att de kommer vara skilda inom tre år, för statistiken säger det.
Han är snygg och charmig och klär bra i ljusblå skjorta utanpå t-shirt.

En godtrogen tjej som alltid ställer upp för allt och alla och som längtat efter sitt eget bröllop sedan hon var åtta år. Den eviga andrefiolen som planerar andras bröllop vare sig hon har tid eller inte.

Vad händer när de träffas, tro?
Och hur slutar filmen?

Ja, filmen heter 27 Dresses och hur den slutar kan du få reda på nästa vecka.
Men nu ska jag avslöja nåt om mig istället:
Jag vill inte vara den där cyniska personen som bah “men gissa vad som händer” för jag gillar ju romcoms och jag gillar bröllop och jag gillar att grÃ¥ta pÃ¥ film.
Jag gillar när man vet vilka som får varann.
Jag gillar att se tvÃ¥ personer som sÃ¥ uppenbarligen är ämnade för varandra öppna ögonen i nÃ¥n nyckelscen, kasta sig in i en taxi och bah “Step on it!”
Jag gillar sockervadd i filmform.

Den här filmen innehÃ¥ller, förutom klassiska romcom-ingredienser som “lustiga sidekicks som svär”, jobbig syster och odrägligt käck musik ocksÃ¥ en scen där “tjejen” (Katherine Heigl i det här fallet) stÃ¥r pÃ¥ en scen med en mikrofon och säger “Du hade rätt” och sedan ber om “hans” kärlek.

En scen-scen! En tal-scen! En mikrofon-scen! By Lord, det var länge sedan faktiskt. Som jag saknat det.

Jag vill inte vara cynisk.

Jag ska var ärlig, som vi alla är när vi ställs inför en romcom, och säga att herregud, tänk om det var jag.

Tänk.

NÃ¥n som riskerar allt – precis allt – och ställer sig upp och deklarerar nÃ¥got som pÃ¥ film fÃ¥r sÃ¥na som mig att himla med ögonen.
Och sedan kysser de varann och alla applåderar.

Tänk om det vore jag.

Alla i publiken tänker så, är jag helt övertygad om. Och sedan går de hem och skriver en klatchig sågning. Det kommer ju jag också att göra. För filmen är inte bra, även om den får mig att må bra och drömma om brudklänningar.

Ungefär som i Vänner när Monica säger till Phoebe: “Jag trodde inte att du var en sÃ¥n som brydde dig om bröllop…” och Phoebe svarar “Det trodde inte jag heller”. Typ.

Jag är ingen som bryr mig om bröllop. Tror jag i alla fall.
Tills varje gång jag ser en romcom. Då vill jag bara snubbla över nåns hund, se in i ett par leende ögon och ett år senare bli friad till.
Som alla som ser en romcom vill. Är jag övertygad om.

  • Postad 2008-03-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen