Jazzhands

Dagen då allting svartnade

Jag vet inte hur jag ska börja, jag är stum. Jag kan börja med att säga att jag aldrig slagit någon i ansiktet i hela mitt liv. Jag har heller aldrig druckit en whiskey men nu känner jag för att göra båda, efter att ha sett Colin Nutleys Angel.

Det är inte det sämsta jag sett i mitt liv. Heller inte det pinsammaste. Men i särklass det mest plågsamma. På samma plågsamma vis som jag misstänker att det skulle vara att prata blommor och bin med sina föräldrar, eller att se sin mamma släppa loss på dansgolvet. Typ.

Var ska jag börja? Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det känns som om jag sett något jag inte borde. Jag vet, i och för sig, rent konkret, att jag sett två saker jag inte borde sett:

a) Helena Bergströms nakna kropp.
b) Rolf Lassgårds bringa.

I en scen halar Roffe upp sig på kanten på en pool. Som när en tumlare kastar upp sig på ett isflak. Bringan nuddar kanten, trots att Roffe hivar sig upp med sina armar.
Sanningen? Vem fan är intresserad av sanningen” flinar han rossligt. Det är hans replik.

Han har blonderat backslick och färgat, mörkt jazzskägg. Eftersom han är musiker. År 2008.
Rikard Wolff har hästsvans och cowboyslips. Eftersom han är musiker. År 2008.

Helena Bergström är en “stor artist” och som sådan uppträder hon i röd, midjekort skinnpaj och hatt på bakhuvudet. Eftersom hon är firad artist. År 2008.

Det skulle vara så kul att gilla Colin Nutley. Att få skriva en positiv recension. Att inte klaga på det uppenbara.

Helena grinar. Men det är Elisabeth Carlsson som står för snorandet den här gången (samt fradga). “It’s only rock ‘n roll, baby. And we like it” är en annan av Roffes repliker.

Nej, nu orkar jag inte mer. Jag måste gå till köket och värma en kopp te. Alternativt ta en Valium. Hur jag ska orka/kunna samla mig för att få ihop en recension av detta återstår att se.

  • Postad 2008-03-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 17

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen