En grej om Jeopardy bara

En grej om spelkvällen bara, och Jeopardy. Vi hade tre olika “Magnus Härenstam” och det var underbart utvecklande att se hur de utvalda tog på sig rollen, och anammade den.
Det var välartikulerat i alla fallen. I stil med “Vi hade alltså HALVÖAR på 300 poäng” och “Och då får jag be om ett svar…”
T hade inslag av trams, vilket jag gillade. “Välkommen in i leken!”
S hade med tre (!) egna kategorier; “Visslade tv-signaturer” där han alltså visslade tv-signaturer på olika svårighetsnivå (Jag klarade Sesam på 300-poängsnivån), “tv-serier” och “rap och r’n’b-artister”.
A körde den stramaste Härenstam jag någonsin sett. I pikétröja under grå, V-ringad pullover satt han rakryggad bakom frågekorten och gav oss förebrående, nästan besvikna blickar när vi inte tog alla svar i kategorin “Berlin efter krigsslutet”, eller “Vårdgeografi”.
Hans egna kategori “Blandade sjukdomar” lämnade oss alla gapande. Det kändes som att vara tillbaka på Kajs historielektion där hans blick alltid förmedlade “stackars obildade sate, hur fan ska det gå för dig” om man inte kunde något svar.
Jag kunde inte Jacobsen-Kretuzbergs sjukdom. Det kunde ingen (vem kan det?). A drog en diskret suck av direkt besvikelse, och väntade en sekund innan vi fick fortsätta spela.
Vi var sjukt imponerade och enades om att ska man spela Jeopardy är det på det här sättet det ska göras. Inget trams, utan akademiskt allvar. I utbildningssyfte och inte i underhållningssyfte. Helt plötsligt kändes det i det närmaste vulgärt att välja en kategori som “Krönta huvuden på vita duken” framför “Väderleksrapporten”.

Brysseltime

Nej, jag vet faktiskt inte heller riktigt vad som finns i Bryssel förutom “moules frites”, alltså ostron, NEJ, MUSSLOR, med pommes vilket verkar helt vidrigt.
Men jag är säker på att det bakom varje litet hörn vilar en snofsig modebutik, en utsäkt ostaffär och ett litet “patisserie”. I morgon får jag reda på om det stämmer.

Så här gör man, enligt K, “en Carro” (och for the record så hatar jag egentligen det smeknamnet):
K (till en snygg kille): “Tjena. Hur står det till?”
Han: “Bra. Jag har ätit ostron.”
K: “Fy fan vad äckligt.”
Han: “Tycker du? Jagtycker dte är rätt gott.”
K: “Nej, det är skitäckligt. Usch. Skulle aldrig äta nåt så vidrigt.”
Han: “Nähä…”

Det berättade han för mig i teleon igår.
Jaha.
Nähä.
Vi får väl se i morgon alltså.