Welcome to Europe – historien om Alain

Det står Welcome to Europe på Bryssels flygplats. Jag tycker belgarna har en bra attityd. Men om detta – Bryssel – liksom är essensen av Europa skulle jag säga att Europa är ytterst folktomt och mycket regnigt. Dessutom klär sig Europa helst i chinos. Europa är dåligt på kaffe, men tillverkar underbara bakverk.

Var är alla kidsen? Det slår mig att under fem dagar ser jag inte en enda yngling i hela Bryssel. Var håller de till? Och var shoppar de? Vi besöker traditionella shoppingstråk (tänk Drottningggatan) och lite off-beat (Antoine Dansaert, hippaste kvarteret enligt “de som vet”) men går tomhänta därifrån.

Jag är fascinerad.

Vi åker till och med till Antwerpen i vårt sökande efter de belgiska kidsen och deras känsla för stil. Men vi hittar mest bara dyra plagg i mystiska material, och knasiga, storblommiga Dries van Noten-blusar som en praoelev på Gudrun Sjödén troligtvis har ritat.

Vi gör det enda raka och äter våfflor i fyra dagar istället. Jag är besatt av belgiska våfflor nu. Var hittar jag belgiska våfflor i Stockholm?
Jag ville gärna köpa med mig ett belgiskt våffeljärn hem, tittade på flera stycken i affärer. De är stora, tunga och jätte-ståliga.
Fantastiskt.

Men istället släpade jag med mig en lillgammal gosse i för stor brun kavaj, och med skrämmande prydlig snedbena. Jag hittade honom på marken på Jeu de Balle, där det dagligen hålls en skönt trashig loppmarknad (en singel med The Supremes utan fodral, någon? En belgisk kvinnas gamla pensionärslegitimation? En tom sprayburk? Inte det?)
Eller, rättare sagt, A hittade honom och jag fylldes av kärlek. Till både A och gossen. Jag var tvungen att ta med honom hem. Ta med båda hem.
Vilket jag också gjorde.

Nu är han putsad och fin och har fått ett hem ovanför ett litet skrivbord. Jag kallar honom Alain. Men jag tror att han heter unge herr Bryssel.