Jazzhands

Fula låtar

Ett blandband med världens fulaste låtar skulle inehålla dessa Jazzhandiga dängor:

1. Taco – Puttin’ on the Ritz. Världens fulaste låt.
2. Limbo rock. Också ful.
3. Bobby Mcferrin – Don’t Worry Be Happy. Är det sant att han tog självmord?
4. Life is Life. 80-talsfilosofi.
5. Vad som helst, nästan, med fucking Cornelis.

  • Postad 2008-04-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Konspirationen

Man konspirerar mot mig. Folk hävdar att “piedistal” uttalas som det låter. Med ett i-ljud där i början.
Det köper inte jag.
Jag säger “pedistal”.

Var på en trevlig mediafest i Linda och Fredriks nyköpta lägenhet på Kungsholmen (108 kvadrat! Jag gick runt och skrek “108 kvadrat!” mest hela kvällen i nån slags avundsjuka/imponerad förvåning) och där framkom andra konsirationer mot mig.

Jag: “Säger man pedistal eller piedistal?”
Spel-Magnus: “Piedistal, väl?”
Andreas: “Hehe! Där hör du, baby”
Jag: “Lägg av. Pedistal säger man.”
Spel-Magnus: “Pedistal? Ha! Säger du Schweisch om Schweiz också?”
Andreas (superflinande): “Ja det gör hon! Hihi!”

Konspirationer.
Jag säger inte Schweisch. Och inte marängschwisch heller. Eller jo, kanske, men det är ju bara charmigt. Har jag hört.

Jag tror helt enkelt man vill krossa mig. Och det får jag väl leva med.

  • Postad 2008-04-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Dumkomedier är dumma ibland

Jag skrattar fortfarande åt Drillbit Taylor. Mattias vågade bara hoppas på fyra hjärtliga skratt, vilket i vår bok ändå hade betytt att filmen fick godkänt. Det blev mer än så.
Tyvärr blev det också slagsmål.
Varför ska det vara med slagsmål för.
Och inte vilket slags slagsmål som helst utan det jag anser vara värsta sortens slagsmål (om man kan kategorisera) nämligen barnslagsmål. Den typen av fight där kids står i ring och hejar på medan käftslag uttdelas.
Nördarnas revanscher har blivit mycket grymmare på senare år. Men så får de tjejer också, för tjejer imponeras av sånt tydligen.
My ass.
“Du ska inte tro att jag är en sån som slåss för att imponera på tjejer”, säger Primo Nerd.
“Det var ganska coolt”, svarar hon.
My ass.

Men Owen Wilson är fin. Jag vill ha honom i miniatyr, i fickan. Ta upp honom då och då och klia honom på huvudet. Kanske gnugga näsan lite mot hans rufsiga konungakrull.
Charmtroll där.
Jag hoppas att se honom i mpnga, många fler dumkomedier framöver. Men skippa våldet, Owen. Det är, till skillnad från vad man kan tro, inte alls coolt.

  • Postad 2008-04-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

"Funny" indeed

Sällan, mycket sällan, har jag känt en besvikelse över att en film inte varit tillräckligt våldsam. Men Funny Games U.S. gjorde mig ytterst besviken på den punkten.
Och på ett dussin andra punkter.

Den är helt enkelt en mycket blek kopia av originalet. Och jag som haussade upp Erik som inte har sett den, och sa att han skulle få svårt att sova i natt, att det är den läskigaste filmen jag sett, att det inte finna många filmer som är så skakande, och hela grejen med att det är trovärdigt etc etc.
Och så slutar det med att den är ofrivilligt rolig på sina håll istället, och att den inte ens är kittlande med Funny Games-mått mätt, utan bara en bagatell om två golfklädda gossar som vill lattja lite med golfklubbor och gevär.

Där originalet vill lattja lite med vårt psyke, som en jämförelse.

Ja, det är en milsvid skillnad.

Visst är Michael Pitts slöa brat-leende och dito snedbena väldigt träffande, och hans polares blick lagom pervers. Visst.
Men Naomi Watts är alldeles för bra på att se sliten ut, hon ser liksom proffssliten ut och inte alls betagen. Hennes tänder är för vita men det hör inte hit. Vad som är relevant är att hennes spelade hopplöshet blandat med överlevnadsgeist bara ter sig teatralisk at times.
För att inte tala om den annars så levande Tim Roth. Hans sminkning är mer övertygande än mannen själv; blek i ansiktet och rödögd.
Inte för att han är dålig. Men han har liksom inte den där hopplösheten man lider med i originalet, och som man önskar infinner sig hos nån som tagits gisslan av två illvilliga psykon som terroriserar för sitt höga nöjes skull och inget annat skäl. Det är liksom då det är riktigt utsiktslöst. Men Tim Roth är för lugn, för samlad, för ledsamt grinande. Nej, det håller inte. Så tar han en tugga av en närliggande baguette och då hånskrattar spridda delar av publiken.
Så illa är det ju inte, men man vill gärna ställa sig upp, be om ordet och framföra att för de som inte vet så bör man alltså inte döma ut Michael Haneke baserat på detta, och att Funny Games i original går att hyra för en oansenlig summa i de flesta välsorterade videobutiker. Tack för ordet.

  • Postad 2008-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Årets comeback. Grattis Owen!

Vad är roligare än tjocka barn? I stort sett ingenting. Möjligtvis tjocka barn som springer. Snubblar i matsalen och landar på en paj.
Det är roligt.
Det var också roligt när K sa att det fulaste som finns är kvinnor som föder barn. De är svettiga, tjocka, skrikiga och slemmiga. Då vände sig en svennetjej om, spände sina sminkade ögon i honom och sa med gäll, överförnärmad röst “Men vad är det du sitter och säger?”
Det var kul.
“En kvinna som föder barn är väl det vackraste som finns?
Armarna i kors.

Nå, det var ett sidospår. Men det finns ju så mycket kul här i världen och bland det roligaste är tjocka barn, nördar, komedier i skolmiljö och Owen Wilson.
Och, hör och häpna, alla de ingredienserna blandas i en film som heter Drillbit Taylor!
Idag har jag sett trailern sju gånger. I morgon kommer jag se den ännu mer. Jag är såååå peppad på pressvisningen! Jag kommer bänka mig först och fnissa redan vid förtexterna.
Jag kommer ge Mattias, som troligtvis kommer vara där, en noogie på huvudet. Träffar vi nån jag ogillar på vägen därifrån får de en wedgie. Helt klart. Mattias nämnde nåt om “blåtutte”. Jag vet inte vad det är men det lät askul. Är det kanske när man vrider om bröstvårtan på en ung, tjock man?
Drillbit Taylor!
En trio nördar ska börja högstadiet och är trötta på att mobbas och hyr en bodyguard. Gissa vem. “Han är inte bäst, men han är billigast” som det står i presstexten. Wham! Har jag nånsin läst en bättre premiss för en komedi? Kanske. Men den innehöll troligtvis inte Owen Wilson.
Jag är peppad.
Jag fnissar redan. Vilken comeback för Owen! Jag unnar honom allt gott och vill att han ska må bra och vara frisk. Och att han tagit den här rollen tyder faktiskt bara på att han går i rätt riktning.
Vaddå, skulle han ta en seriös Wes Anderson-auteur-roll sådär direkt efter självmordsförsöket? En seriös roll som visar att han “förändrats”?
Nej, för fasen! En film om tjockisar som springer! Där han får vara fina, gamla skoj-Owen igen! Jaaaaa!
Han är tillbaka!

  • Postad 2008-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Otippade saker

Jag förvånar mig själv ibland. Idag har jag förvånat mig själv ungefär tre gånger.
För det första gick jag upp halv åtta like it was no big deal. Vaknade, såg på klockan och steg upp.
Just like that.
Sedan åkte jag in till stan och “jobbade”. Och med “jobbade” menar jag åt muffins med Erik B. Som också “jobbade”.
Det var inte förvånande alls.
Men att jag sen gick på en visning av smyckeskollektioner är förvånande. Och att jag hörde mig själv kommentera stora, feta, pråliga broscher i positiva ordalag. Jag tror till och med att jag provade ett svullet, gnistrande armband i form av en rosett.
Det förvånar.
Jag tror jag gick dit för att man fick gratis importerat antioxidant-te från USA.
Sedan gjorde jag något mycket spontant, djärvt och oerhört förvånande; gick raka vägen in i en Björn Borg-affär och köpte ett par shorts.
Björn Borg-shorts!
Jag är chockad. Över mig själv.
Och nu ska jag tillbaka till doktor Karlaplan med backslick som ska bränna huden runt ögonen en sista gång. Eller, en sista ögonbränning. Jag kommer yrka på att jag visst har ett ärr på hakan som han visst borde kunna bränna bort och det nu.
Inga överraskningar där i alla fall. Fåfänga har väl alltid varit ett av mina mest utmärkande drag.

  • Postad 2008-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Några saker jag vill göra

1. Ha på mig vit tröja, vita byxor och vita handskar när jag ser Funny Games i morgon. Någon som har en golfklubba? Annars duger det bra med ett ägg.

2. Ta in en natt på lyxhotell och fnittrigt, entusiastiskt avslöja för portiern att jag/vi är nygifta. Se om man får ett glas champagne. Om inte annat så duger fantasin bra.

3. Be någon dra åt helvete. Fortfarande en top-tre på to-do-listan.

4. Klä i shorts. Köpte ett par svulstiga från American Apparell. Tror de funkar men är ändå skeptisk. Det finns två klädesplagg som får mig att se butch ut och det är jeansjackor och shorts. Men jag håller hoppet levande, om att en dag kunna hitta en jeansjacka och ett par shorts som får mig att se inte-så-fyrkantig ut, kanske till och med se bra ut i. Apparellshortsen lever på en tunn tråd. Kan vara okej, men kan också vara fettot som aldrig kunde hoppa bock på plinten på gympan.
(Nu var jag i och för sig en fena på att hoppa bock, vill jag bara tillägga, men ändå)

  • Postad 2008-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

En kompis till en kompis…

…tatuerade in sitt eget namn skitstort på hela underarmen. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

  • Postad 2008-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

"Laxfett är så bra för huden"


Ikväll kommer nya avsnitt med min bästa tv-kock Nigella.

Njäe, det är egentligen fel uttryckt, för jag kollar inte på nån annan tv-kock, jag har egentligen ingen koll på några tv-kockar förutom Nigella och Floyd.
En gång intervjuade jag Floyd. Han tar alltid med sig en liten, portabel vattenkokare med olika adapters varje gång han reser utomlands för att steka gris på stranden och sånt. Han säger att en anständig kopp te är en rättighet. Eller i alla fall en nödvändighet. Jag kan, till viss mån, hålla med honom.

Nå.

Det är inte han utan Nigella som är min favorit. Jag menar, jag är varken man eller lesbisk men kan ändå finna nåt kittlande njutbart i att se en vacker, sensuell överklasskvinna slicka på fingrarna i sitt perfekt inredningsarkitektiga Chelsea-kök, blunda och mmmmmm-a.

Överklasskvinna är nog nyckelordet i detta. Nigella säger att maten ska vara en njutning. Och att om det inte är en upplevelse omkring själva ätandet kan man lika gärna låta bli. Plus att hon inte gått nån kockutbildning eller så. Hon har bara haft mycket fritid, råd med bra råvaror och ett självklart förhållande till exklusiva köksredskap.
Och – för att ge lite djup till det hela – hennes liv har faktiskt kantats av tragedier. Hennes mamma och syster dog tidigt, och hennes man också. Cancer.

Men när hon lagar nattamat lagar hon croissanter i kolasås, som ställs i ugnen i tjugo minuter.
Skön scen som ska visa Nigella, sent på kvällen, som kommer hem från en kväll på stan: hon tar av sig örhängena och halsbandet och lägger dem på arbetsbänken som är så ren att det inte ens syns ett fingeravtryck på det. “Ah, när jag kommer hem sent kräver jag kolhydrater!”

Självklart lagar hon stek också. Hon har en hel kokbok som handlar om festmåltider. Sånt som överklassmänniskor bjuder på när de har andra överklassmänniskor på besök och skålar i små välkomstdrinksglas och kastar huvudet lite bakåt när de skrattar.
Jag gillar sånt.
Jag äcklas av det på ett sätt som gör att jag älskar det.
Överklassmänniskor bjuder alltid på kostniga snacks, som ostpinnar. Nigella gillar också sånt. Och så gillar hon mat som är bra för hyn.
Jag gillar också mat som är bra för hyn.
En gång såg jag henne hålla på med lax. Hennes händer blev glansiga och flottiga av laxfettet. Hon konstaterade bara, som alla redan vet, att laxfett dessutom är bra för hyn. So good for your skin.
Nigella själv säger att en del av hennes popularitet bland kvinnliga tittare ligger i att hon inte är så smal. Hon ser ut som en “riktig kvinna”.
Ja, om man med en “riktig kvinna” menar en gudinna så visst. På ett foto posar hon i svart fodral, med vind i håret och bysten tydligt markerad. “Riktig kvinna”, ja. Som dessutom är hemma i köket.
Fatta; en snygg, överklassdam som slickar på fingrarna och lagar ostpinnar. Det borde ju vara allas – oavset kön – dröm.
Det är min i alla fall. Jag vill vara Nigella Lawson. Jag hade ju tänkt äta gröt till middag men nu vågar jag inte äta det framför tvn med rädsla för att Nigella ska se mig, genom rutan, så jag tänker kasta i mig gröten nu, innan programmet börjar, och kanske sätta på mig min nya, glansiga sidenblus från Judits.
Jag har aldrig insett det förrän nu. Mina femtiotalsdrömmar. Min fäbless för smink i dyra förpackningar. Mina hemmafrusideal. Det är ju Nigella jag vill vara. Äntligen har min dröm en fysisk form.

  • Postad 2008-04-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

En kväll på kvällstidning

Ibland måste man påminna sig om att man ändå har det ganska soft.

Jag vikarierade på gamla arbetsplatsen Allt om Stockholm denna vecka. Att gå upp närmare halv åtta om morgnarna gör mig helt matt. Hur orkar folk?
Sedan sitter man framför en dator utan minsta chans till “äh, nu lägger jag mig på soffan och läser ett tag”, tills klockan slår fem, och då är man helt slut. Så slut så att man kommer tio platser lägre ned på Pet Sounds Pop Quiz än tidigare placering.

Fy!

Men det är kul också. Kollegor, luncher som man får på bricka, med salladsbuffé och allt. Och så hela redaktionsgrejen.

För det första är ljuden roliga.
Söndagsbilagan, som säger kvällstidningssaker. Jag hörde ordet “orgasmminne”. Jag vet inte vad det är men det kanske visar sig på söndag. Är det “läsarnas egna”, månne? Eller har det nåt med “muskelminne” att göra?
Jag hörde det i alla fall ungefär tre gånger.

Ljudet av en reporter som lägger på luren efter en lyckad intervju är också fint. “Där satt den!” eller “Där har vi rubriken!” skriker de.

De fick till rubriken “Jag var livrädd” på det viset.

Så gillar jag ljudet av massor av fingrar som klickar på tangentbord samtidigt.

Men allra bäst gillar jag nog säljarna. De träffar man ju allra mest sällan. Journalistfolket stöter man ju på ganska så jämt. Men aldrig säljarna. De som har sköna taxibrallor och tumring. De som säger “prognos”, “säljmässigt” och “var har du de siffrorna nånstans?” i ett och samma andetag. De gillar jag.

De är de som hittar på smeknamn på en helt plötsligt. “Hainer” och sånt. Man heter Hainer. Bättre än Carro.

Och idag intervjuade jag Björn Skifs vilket jag i synnerhet uppskattade. Sedan var jag och kollegan Stefan tvungna att kolla upp bilder på honom. Han är verkligen charmig, Björn. Jag gjorde intervjun vid fyra och slutade min sista dag som vikarie en timme senare. En värdig sorti, tycker jag.

  • Postad 2008-04-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen